Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 38. 20 oktober 1953 - Andras erfarenheter - Temperaturmätning vid spånskärande bearbetning, av Bertil Colding - Filtningsfri behandling av ull, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
792
TEKNISK TIDSKRIFT
fås i själva gropen. En snabb gropförslitning omedelbart
bakom eggen erhålles för vissa hårdmetallkvaliteter vid
bearbetning med hög skärhastighet. Sänkes
skärhastigheten till hälften, förflyttas gropens läge längre bort från
skäreggen. Dess djup och bredd minskar även och en
lösegg bildas utefter den skärande kanten.
De slutsatser av praktiskt värde som kan dras av
temperaturmätningarna i samband med direkta observationer
av förslitningen är redan allmänt kända. Vid grovfräsning
i mjukt stål med hårdmetallverktyg rekommenderas
skärhastigheter på 100—250 m/min Aid matningar mellan 0,15
och 0,50 mm per tand, vid finfräsning lägre matningar och
högre skärhastigheter. Seghärdat stål med 400 Brinell kan
fräsas med skärhastigheten 40 m/min och matningen 0,1
mm per tand. Högre värden kan medföra splittring av
eggen. Prov med en segare hårdmetallkvalitet gav dock
bättre resultat.
Negativa skärvinklar bör användas endast då en
förstärkning av eggen är nödvändig, t.ex. vid bearbetning av
stål med hårdmetallverktyg. Ofta kan det vara lämpligt
att slipa en fas på skärets spånsida med negativ vinkel,
medan den sekundära positiva spånvinkeln bibehålles.
Eggen kommer på så sätt att bättre kunna uppta
påkänningarna, varjämte verktygsförslitningen minskar,
omslip-ningen blir lättare att utföra och verktyget således bättre
utnyttjat (A O Schmidt i Werkstattstechnik und
Maschi-nenbau aug. 1953). Bertil Colding
Filtningsfribehandling av ull. Yllevarors krympning
beror till stor del på ullens filtning. Denna orsakas i sin tur
i huvudsak av att fibrernas friktion är större mot deras
ytfjäll än med dessa och att de töjs och drar ihop sig
elastiskt. Man kan minska ulls tendens till filtning genom
att helt och hållet ta bort fjällen, kemiskt förändra
fiberytan, maskera fjällen med harts eller binda fibrerna i
garnet vid varandra. Den första av dessa metoder kan
knappast tillämpas i praktiken då den fordrar så
genomgripande behandling av ullen att fibern skadas allvarligt.
Kemisk förändring av fiberytan kan ske genom
våtklo-rering i vatten eller andra vätskor, klorering efter
aktivering, torrklorering och genom behandling med fluor eller
brom, oxidations- eller reduktionsmedel, alkali eller
enzym. Den äldsta och alltjämt kanske mest använda
metoden är klorering med natrium- eller kalciuinhypoklorit i
sur vattenlösning. Efter denna behandling sköljs ullen,
avkloreras med natriumbisulfit och sköljs på nytt.
Numera torde kloreringen oftast utföras under reglering
av lösningens pH. Man kan använda relativt starkt sur
lösning varvid kloreringen i allmänhet sker över ämnen som
tar upp klor och sedan avger denna till ullen. Sådana
föreningar är kloraminer, klorsulfonamider, klorsulfaminsyra
m.fl. Klorering kan också ske i svagt sur lösning (pH 4—5)
varvid man vid ott förfarande surgör med myrsyra och
buffrar lösningen med natriumformiat.
Enligt en för amerikanska armén godkänd metod blöts
yllevarorna, t.ex. strumpor, först i en lösning av soda och
borax med pH 8,5-—9; efter en viss tid sätter man till
kal-ciumhypokloritlösning och slutligen natriumbisulfit.
Metoden är enkel och billig och uppges ge gott resultat.
Vissa oxidations- och reduktionsmedel gör ullen
känsligare för klorering. Detta utnyttjas vid ett förfarande
enligt vilket den först behandlas i en alkalisk lösning av
kaliumpermanganat och natriumhypoklorit. Enligt uppgift
får varan fullständig resistens mot filtning även i surt
medium. Den behandlade produkten kallas Sanforlan.
Medan fullständigt torr ull inte reagerar med klor bryts
våt ned helt och hållet. Detta möjliggör torrklorering
genom inställning av ullens fuktighet så att fibern påverkas
lagom mycket. Vanligen arbetar man med en vattenhalt
hos ullen på 8—10 %, och kloreringen utförs med 1—3 ®/o
klor, räknat på ullens vikt, i en kammare ur vilken luften
först avlägsnats med en vakuumpump. Metoden är
särskilt lämplig för färdigvaror men inte för sådana som se-
nare skall färgas. Fluor och brom verkar på ungefär
samma sätt som klor, men särskilt bromering är lättare att
reglera än klorering.
Behandling med oxidations- eller reduktionsmedel ger i
qllmänhet inte större grad av filtningsfrihet. En metod,
bestående i behandling av ull med ganska mycket
kaliumpermanganat i starkt sur lösning (pH mindre än 2), är
dock av vikt. Den utfällda manganoxiden avlägsnas
billigast med bisulfit, men bäst är behandling med
väteper-oxid vid pH 4. Metoden ger en vara som inte filtas vid
normal tvätt men som inte står emot valkning eller
behandling i sura bad.
Vissa enzym, proteaser, minskar ulls filtning, men detta
sker bara långsamt, och man måste därför först reducera
disulfidbindningarna i ullen för att uppnå en användbar
reaktionshastighet. En metod består i behandling i en
lösning av papain, natriumbisulfit och soda vid pH 7. Man
kan också använda trypsin och natriumsulfid i närvaro av
ammoniak. Behandlas klorerad ull med papain, förlorar
fibrerna sina fjäll och får silkesliknande känsel.
Enzymbehandling har inte fått större praktisk användning.
För att motverka fiberns svällning och hindra att dess
inre skadas vid filtningsfribehandling har man utarbetat
metoder vid vilka organiska lösningsmedel används i
stället för vatten. Härvid använder man ämnen som i
vattenlösning angriper ull starkt, t.ex. natrium- eller
kalium-hydroxid. En lösning av klor eller brom i koltetraklorid,
blandad med mineralterpentin, används för behandling
av-ull vars vattenhalt ställts in på ett visst lämpligt värde.
Därefter tvättas varan med sodalösning, innehållande ett
fettalkoholsulfonat. Resultatet blir ungefär detsamma som
vid torrklorering.
Man har prövat klorering med organiska hypokloriter,
framför allt tertiär butyl- och tertiär amylhypoklorit i ett
organiskt lösningsmedel. Dessa metoder är dyrbara, och
i de flesta fall fordrar de lång reaktionstid. Man har
emellertid funnit att en blandning av tertiär butylhypoklorit
och metanol ger särskilt snabbt och gott resultat.
Processen regleras delvis genom utspädning med ett indifferent
lösningsmedel, t.ex. koltetraklorid, delvis genom reglering
av fuktigheten.
Behandlas ull med en utspädd lösning av sulfurylklorid
SOoCL i mineralterpentin, förlorar den sin tendens till
filtning utan att den skadas nämnvärt. Man lägger lufttorr
ull (20°C, 65 «/o relativ fuktighet) i en 2—2,5 «/e
sulfuryl-kloridlösning, vars temperatur under processen (som tar
1 h) stegras från 15°C till 25—28°C. Därefter centrifugeras
ullen, tvättas med vatten innehållande tvättmedel och
neutraliseras med ammoniak eller soda.
Vid behandling av ull med alkaliska vattenlösningar
skadas den lätt, men om man i stället för vatten använder
ett organiskt lösningsmedel, i vilket ullen inte sväller, sker
angreppet bara på fiberytan. Härigenom minskas ullens
tendens till filtning betydligt utan att fiberns hållfasthet
minskas. Enligt en metod av denna typ doppas ullen i
alko-holisk kaliumhydroxidlösning några minuter och
neutraliseras sedan med svavelsyra. Man kan göra processen
betydligt effektivare genom att blanda luten med
mineralterpentin eller ett annat liknande lösningsmedel.
Behandling med plast används numera i växande
omfattning, särskilt i USA. Ullens filtning hindras härvid genom
att fiberfjällen täcks av plasten men också genom
hopbindning av fibrer. För att god filtningsfrihet skall
uppnås måste man i allmänhet anbringa relativt stor mängd
plast på fibern. Härigenom blir ullen lätt sträv och får
obehaglig känsel. Det uppges emellertid att denna
olägenhet nu kan undvikas. Plastbehandling av strumpor är
sålunda godkänd för amerikanska armén.
Den för närvarande mest använda metoden torde vara
impregnering av ull med en lösning av melamin och
formaldehyd eller melaminplast erhållen genom partiell
kondensation av dessa ämnen. Efter impregneringen härdas
plasten varvid denna delvis lagras in i fibrerna, delvis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
