Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 39. 27 oktober 1953 - Sveriges framtida energiförsörjning, av Henning Fransén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 oktober 1953
809
ten i huvudsak ta hand om genom sitt speciella
organ, Riksnämnden för Ekonomisk
Försvarsberedskap. Omställningen till ersättningsmedel
måste dock alltid kräva viss tid och därför är
det också av stor betydelse att vi lagrar
importoljor. Det krävs mycket lagring, mycket mer än
vi nu har, det krävs distribuerad och för olika
behov anpassad lagring. Här kan och måste
konsumenterna själva hjälpa till, om beredskapen
skall bli tillräckligt stor och tillräckligt smidig.
Lagringen av oljor föranleder ingen nämnvärd
materialförlust och i en hel del fall visar det sig
mest ekonomiskt att bygga beredskapen även för
en mycket långvarig avspärrning helt eller i
huvudsak på lagrade oljor.
Konsumtion av termisk energi
De nu berörda användningsområdena, som kan
betecknas som de mest högkvalificerade,
omfattar emellertid endast en mindre del av hela
energiförsörjningen. De stora kvantiteterna
energi går åt för rena värmeändamål, dels
industrins termiska processer, dels
uppvärmningen av byggnader. På dessa områden är
utvecklingstendenserna mindre klara och på många
håll mindre motiverade av förutseende än av
önskedrömmar om en återgång till de gamla
goda tiderna med låga priser på en flödande
importmarknad. Tendensen går därför i stor
utsträckning mot importbränslena och skapar
därmed beredskapsproblem, som konsumenterna
själva emellertid energiskt visar ifrån sig.
Olägenheterna av en importspärr kan
naturligtvis även på det rena värmeområdet mildras
genom lagring av kol, koks och oljor. De
kvantiteter det här rör sig om blir emellertid så stora,
att en förberedelse för produktion av
ersättningsbränslen framstår som absolut nödvändig.
Skogen kan genom minskad förbrukning för
skogsindustrierna och omlagd avverkning lämna
ett högst betydande bidrag, tillräckligt kanske
för de många små och mindre eldstäderna för
byggnadsuppvärmning och för en del industriella
behov.
I övrigt blir man i hög grad beroende av den
kvarstående importens omfattning. Man måste
beakta, att Sverige under den senaste
avspärrningsperioden i utbyte mot järnmalmsexport
kunde upprätthålla en ingalunda oväsentlig
import av stenkol. När importen sedan helt
avbröts under det första efterkrigsåret, hade vi så
pass stora lager att vi nödtorftigt klarade oss till
dess importen kunde komma i gång på nytt.
I vad mån vi i ett nytt krisläge kan räkna med
att upprätthålla bränsleimport är omöjligt att
bedöma. Det vore dock uppenbart ansvarslöst
om vi inte i tid toge vara på de möjligheter vi
har att skaffa ersättningsbränslen från andra
håll än skogen. Det som därvid är aktuellt är
torvmossarna, som genom målmedveten utveck-
ling av lämpliga maskintyper och genom en
planmässig organisation borde kunna utbyggas
till en beredskapspotential av mycket betydande
mått. Problemet är närmast hur
beredskapsmaskinerna skall se ut, i vad mån de skall avse en
mera industriellt betonad produktion i större
enheter eller inriktas på ett massuppbåd av mera
hantverksmässigt bearbetade mindre mossar,
kanske i kombination med jord- och skogsbruk
ifråga om såväl arbetskraft som
drivanordningar. Det beredskapsbränsle ur torv, som man
inriktar sig på, måste emellertid inte bara bli
användbart som ersättningsbränsle till ång- och
värmepannor, värmebehandlingsugnar o.d. utan
också kunna tjäna som utgångsmaterial för
framställning av torvkol för gasverken och på
den vägen också för beredning av koks till
järnverken.
Det är klart att staten måste ta på sig en
ledande uppgift vid lösningen av dessa
beredskapsproblem men det förefaller otänkbart att
få till stånd en kvalitativt och kvantitativt
tillfredsställande beredskap om inte
konsumenterna visar ökat förutseende och inom varje
område lämnar ökad medverkan till lösningen av
dessa särskilda problem.
Lyckligtvis finns det också kategorier av
värmeförbrukning, där konsumenterna realistiskt
beaktar förutsättningarna för den framtida
bränsleförsörjningen och där tendenserna på
grundval av sådana bedömanden går i riktning
mot inhemska energikällor antingen för den
reguljära förbrukningen eller som beredskap för
ersättningsbränslen. På det industriella
området är energiförbrukningen för värmeändamål
i hög grad koncentrerad till vissa grupper, där
också de stora företagen dominerar, och där görs
det mycket för en rationell energiförsörjning
under effektiv medverkan av
ångpanneföreningarna och andra konsulterande organ.
Cellulosaindustrin är på väg att göra sig helt
oberoende av bränsleimport genom att utnyttja
energiinnehållet i de egna avfallslutarna.
Järnhanteringen använder i största möjliga
utsträckning vattenkraften dels i elektrohyttor, som
huvudsakligen tillgodogör den sekunda
vattenkraft, som endast är tillgänglig under årets
vattenrikare perioder, men dels numera i växande
omfattning i järnsvampugnar, där
kombinationen med en starkt reducerad mängd koks torde
möjliggöra användning av mer högvärdig
elkraft. Cementindustrin och sockerindustrin
använder visserligen normalt importerade
bränslen men rationaliserar denna användning och
minskar på den vägen importen samt intresserar
sig aktivt och ekonomiskt för
beredskapsåtgärder av olika slag.
På de industriella områdena är det alltså
förutseende och rent ekonomiska överväganden som
kommer att bestämma utvecklingstendenserna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
