Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 39. 27 oktober 1953 - Sveriges framtida energiförsörjning, av Henning Fransén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
810
TEKNISK TIDSKRIFT
och det är mycket som talar för att de kommer
att inriktas mer och mer på förädlade
distributionsformer och på svenska energikällor,
reguljärt eller som ersättning för import i krislägen.
Förr eller senare kommer då fj ärrgas,
producerad på det sätt jag skisserat, att kunna
framgångsrikt konkurrera på vissa av dessa
industriella områden, kanske icke minst i fråga 0111
ugnar av olika slag, och därför skulle svenska,
nu som lågvärdiga betraktade bränslen kanske
i en icke alltför avlägsen framtid kunna på
den vägen avlösa vattenkraften som industrins
moderna energikälla för mera kvalificerade
ändamål.
Byggnadsuppvärmningen
På byggnadsuppvärmningens område, som
representerar en tredjedel av hela vår
energiförbrukning, bränsle och kraft sammanräknat,
bestäms utvecklingen tyvärr endast i mindre grad
av rationella ekonomiska överväganden. Själva
eldningen strävar man att förbilliga, kanske
främst för att reducera investering och
arbetskraftbehov. Tendensen går därför mot allt större
distriktscentraler och kombinerade kraft- och
värmeverk. Det senare är en utveckling som kan
bli av stor nationalekonomisk betydelse genom
minskning av kraftverkens bränslebehov när
vattenkraften en gång tryter. Denna lång drivna
centralisering är även eljest till fördel genom
den stora anläggningens bättre eldningskontroll
och därmed bättre ekonomi samt dess större
möjlighet till anpassning efter de vid varje
tillfälle billigaste bränslena. I motsats till de
mindre distriktscentralerna kan de i regel
kommunala kraft-värme-verken också förutsättas vara
planlagda och omhänderhavda med den
omtanke om beredskapen mot störning i
bränsletillförseln, som ansvaret för hela städers eller
stadsdelars värmeförsörjning ger anledning till.
Det avgörande för bränsleförbrukningen vid
byggnadsuppvärmning är emellertid byggnadens
värmeisolering, anordningarna för värme,
ventilation och varmvattenförsörjning samt
handhavandet av dessa anordningar. Och i detta
hänseende måste man konstatera, att ett upprörande
slöseri bedrivs med kalorierna och att
utvecklingen går till synes obevekligt vidare i samma
beklagliga riktning. Delvis beror detta på en
olycklig utveckling av avräkningen för bränsle
på vår hyresmarknad, vilket medfört att den
enskilde hyresgästens intresse för en sparsamhet
som inte ger några påtagliga ekonomiska
fördelar, helt bortfallit. Till stor del beror nog också
slöseriet på okunnighet och därav alstrad
slentrian. Om denna kunde brytas, så skulle ett
vidsträckt fält inom bränsleförsörjningen öppnas
för rationalisering och kanske skulle en
revolution stå för dörren inoin vår
byggnadsuppvärmning.
Vid uppvärmning av ett hus kan man inte
direkt tala om någon nyttig energiförbrukning.
Hela processen går ut på att höja den termiska
potentialen inom byggnaden varefter det
tillförda värmet går bort som förluster genom
väggar, bjälklag och fönster, med ventilationsluft
och avloppsvatten. Eftersom man alltså inte
heller kan bestämma någon egentlig total
verkningsgrad för uppvärmningen, så faller de stora
förlusterna mindre i ögonen än vid en industriell
process. Teoretiskt kan man genom lämpliga
åtgärder minska värmebehovet för en byggnad hur
långt som helst och i praktiken kan man utan
orimliga eller dyrbara åtgärder åstadkomma
mycket betydande besparingar.
Våra hus byggs vanligen med väggar, som
genomgående är betydligt underisolerade i
förhållande till det ekonomiska optimum, som
motsvarar lägsta totala årskostnad. Skulle
isolationen ökas till detta optimum, alltså med sänkt
årskostnad som följd men med obetydligt ökad
kapitalinsats — det rör sig då om delar av en
procent — så skulle den värmemängd, som går
bort genom väggarna, minskas ofta med ett par,
ibland med flera tiotal procent.
Liknande eller ännu större besparingar skulle
kunna göras ifråga om det värme, som genom
ledning och strålning går bort genom våra
fönster, även när de är stängda. Detta skulle bli fallet
om fönstren gåves rimliga proportioner med
hänsyn till våra klimatförhållanden, om de
avskärmades mera effektivt än som nu sker under
den mörka delen av dygnet — den är ju under
den egentliga värmesäsongen den större delen —
och om man vidare satte in en tredje och kanske
längre norr ut en fjärde ruta.
Förluster med ventilationsluft bör givetvis
begränsas genom att ventilationen inte göres
onödigt kraftig. Ventilationsluftens värmeinnehåll
kan man knappast utnyttja i de byggnader, där
luften släpps ut genom öppna fönster eller
väggventiler, och troligen inte heller vid den nu
relativt vanliga anordningen med springventiler för
friskluften och utsugning genom centralt
anbragta fläktar. Men vid en fullt kontrollerad
ventilation, där även friskluften tillföres och
renas centralt, skulle man med värmeväxlare
kunna återföra kanske 70—80 % av den avgående
ventilationsluftens värmeinnehåll till friskluften.
På liknande sätt borde avloppsvattnets
värmeinnehåll också kunna återvinnas.
Frågan är vidare om inte den med elkraft
drivna värmepumpen hos oss skulle kunna finna
ett viktigt användningsområde för
tillvaratagande av värmeinnehållet i ventilationsluft och
avloppsvatten. På den vägen skulle nämligen
framtidens väl värmeisolerade hus kunna värmas med
så ringa energitillskott utifrån, att man
möjligen finge rucka på den uppfattningen, att
vattenkraften inte räcker till för elektrisk uppvärm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
