Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 10 november 1953 - De sällsynta jordartsmetallerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 november 1953
853
Fällning i homogen lösning
Vid konventionell fällning av en kemisk
förening sätts en lösning av fällningsmedlet till den
lösning ur vilken fällning skall ske. Härvid drar
fällningen ofta med sig relativt stor mängd
lösliga ämnen, beroende på lokala
koncentrationseffekter. Vid fällning i homogen lösning bildas
fällningsmedlet jämnt fördelat i hela den lösning
ur vilken fällning sker. Därför följer mycket
mindre mängd lösliga ämnen med fällningen,
och denna får jämnare kornstorlek, varigenom
den lättare kan filtreras och tvättas. När den
fällande jonen uppstår ur en organisk förening blir
dessutom lösningen buffrad.
Flera reaktioner kan användas för separering
av lantanider genom fällning i homogen lösning,
men det mesta arbetet har gjorts med hydrolys
av karbamat till ammoniumjon, av metyloxalat
till oxalatjon, av kloracetatjon till karbonatjon
och av sulfonatjon till sulfat jon. Metoden är inte
ny, men man har på senare tid ökat dess
effektivitet så att i några fall antalet operationer för
en given separering minskats med en tredjedel.
En nackdel hos dessa metoder är att när
fällningen väl börjat fortskrider den med nästan
konstant hastighet varigenom fraktioneringens
effektivitet beror på filtreringshastigheten.
Framställning av metaller
Tidigare erhöll man metalliska lantanider
genom att först elektrolytiskt framställa deras
amalgam eller deras legeringar med t.ex. zink
eller kadmium och sedan avlägsna den flyktiga
bärarmetallen genom destillation eller
sublima-tion i vakuum. De erhållna produkterna var
ganska orena därför att det, särskilt i
amalgamet, bildas metallföreningar, varigenom
bärarmetallen inte kan avlägsnas fullständigt.
Nyare undersökningar visar emellertid att
cerium med stor renhet kan framställas
elektrolytiskt, och troligen kan samma metodik
tillämpas på andra lantanider. I USA har man
framställt nästan alla lantaniderna med en
renhetsgrad på 99,99 % genom reduktion av deras
klorider med kalcium
2 LnCla + 3 Ca —* Ln2 + 3 CaCl3
Denna metod är emellertid så ny att man ännu
inte hunnit fastställa lantanidernas fysikaliska
egenskaper genom undersökning av produkterna.
Samarium med 98 % renhetsgrad har
framställts vid Iowa State College7 genom
upphettning av samariumoxid och metalliskt lantan i
tantaldegel till 1 450°C i 30 min vid tryck på
mindre än 0,001 torr. Utbytet blev ca 80 %.
Tidigare framställd samariummetall, som erhållits
genom reduktion av samariumklorid med kalium
eller genom smältelektrolys av kloriden, har
inte varit tillräckligt ren för bestämning av dess
fysikaliska egenskaper.
Användning
Tidigare användes nästan all framställd
misch-metall som tändmetall i elddon. Nu tycks
emellertid detta användningsområde få mindre
betydelse än de som öppnas inom keramisk
industri och metallurgi.
Keramisk industri och glasindustri
Fastän mycket har skrivits om lantaniders
förmåga att göra emalj, glasyr och glas
halvgenom-lysande har inget samordnat studium av
lantanidernas användningsmöjligheter i den
keramiska industrin utförts. Lantanidoxiders vanliga
verkan vid användning i keramiska produkter
tycks vara minskning av sprickbildning, ökning
av ytans lyster och färggivning.
Lantanidernas förmåga att i glas absorbera
ultraviolett ljus har länge varit känd, och man
håller nu på att undersöka absorptionen i
infrarött hos lantanidhaltigt glas. Användningen av
lantanider i optiskt glas växer. Lantanoxid är
t.ex. mycket löslig i boratglas och ökar dettas
brytningsindex utan att samtidigt öka dess
dispersion. Lantanhaltiga boratglas kan ta upp ca
35 % tantal-, torium- och volframoxid och blir
då mycket hårda; de vittrar dock lätt.
Lantanidoxider, särskilt ceriumoxid, används
också i stor utsträckning för polering av glas.
Förfarandet började tillämpas i Europa 1933,
men det kom först efter 1941 till större
användning. Genom reglering av den temperatur, vid
vilken en lantanidförening glödgas till oxid, kan
man framställa polerpulver med önskad
hårdhet. Glödgningstemperaturens inverkan på denna
är mycket utpräglad; bara 100°C kan skilja
mellan ett pulver för hårt glas och ett för
kron-glas. I jämförelse med järnoxidpulver (crocus)
som tidigare vanligen användes sparar
lantanid-oxiderna mycket tid vid poleringen. Vidare tycks
de ge stabilare glasytor vilket torde bero på att
de är inerta och lätt kan avlägsnas fullständigt.
Lättmetaller
Den första metallegeringen innehållande
lantanider framställde man redan 19041 genom att
sätta cerium till smält aluminium under ett
skyddande slaggskikt av natrium- och
kalciumklorid. I princip samma teknik används
alltjämt. Man har rekommenderat
cerium-alumi-niumlegeringar till maskindelar av vilka man
fordrar god kryp- och utmattningshållfasthet
vid förhöjd temperatur. Särskilt goda resultat
har emellertid inte nåtts genom användning av
cerium i aluminiumlegeringar. En undersökning
tycks visa att det är likgiltigt om man använder
rent cerium eller mischmetall.
Trots motgångar i början löste tyskarna och
sedan britterna problemet att framställa
cerium-haltiga magnesiumlegeringar. En sådan,
innehållande 93 % magnesium, 5,5 % mischmetall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
