Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 10 november 1953 - Nya metoder - Mangan ur martinugnsslagg, av SHl - Dynel-fiber färgas med pigment, av SHl - Andras erfarenheter - Användning av högvakuumindunstning växer, av SHl - Epoxiplaster till lacker, av Y Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 november 1953
867
vändes en konverter rymmande 225 kg varvid
värmeförlusterna blev så stora att metodens ekonomiska
möjligheter inte kunde uppskattas. Man har därför konstruerat
en 900 kg konverter. Denna är ytblåst, och
reaktionstemperaturen regleras genom blåsning med syrgas eller ånga.
Problemet är framställning av en slagg med hög
manganhalt och mindre än 0,2 °/o fosfor av spegeljärn med
3—4 °/o fosfor. Det har lösts genom användning av en
speciell blåsmetod enligt vilken först metall med 1 °/o
mangan framställs och avtappas. Den i konvertern kvarvarande
slaggen håller ca 10 °/o järn och 1 % fosfor. Dessa halter
minskas genom ny tillsats av spegeljärn och blåsning till
3 resp. 0,05—0,2 °/o. Slaggen, som håller 55—60 °/o
mangan, tappas av medan metallen, som nu har ca 3 %
manganhalt, får stanna kvar och blåses till låg manganhalt
innan den tappas. Man kan nämligen inte samtidigt få låg
fosforhalt i slaggen och låg manganhalt i metallen.
Vid proven erhölls 82 % av spegeljärnets mangan i
slaggen medan 6 °/o följde med metallen och resten var
förluster i form av stoft i avgående gaser. Den mangan som
går i metallen kan inte utvinnas. Stoftförlusterna kan
säkerligen nedbringas väsentligt. Man räknar därför med
att i kontinuerlig drift komma upp till ca 90 °/o utbyte av
mangan (R C Buehl, M B Boyer & J P Riott i Journal
of Metals apr. 1953). SHl
Dynel-fiber färgas med pigment. Genom att dispergera
pigmentfärger i en lösning av Dynel (sampolymer av
vinylklorid och akrylnitril) före spinning kan man framställa
hållbart färgad Dynel-fiber enligt uppgift med i övrigt
oförändrade egenskaper. Oorganiska eller organiska
pigment används, och man kan därför åstadkomma färger
med utmärkt ljus- och tvättäkthet. Genom kypfärgning
kan man inte erhålla lika äkta färger på Dynel som på
bomull. Man anser att alla tänkbara färgnyanser kan
erhållas genom blandning av nio pigment. Det nya
materialet, som kommer i handeln i USA vid slutet av 1953,
skall först användas i blandning med ull till tyger för
herrkläder.
Genom tillsats av ett vitt färgämne kan man också
erhålla en Dynel-fiber som är vitare än den tidigare
tillverkade. En annan process är blandning av Dynel och en
"med denna närbesläktad förening" som enligt uppgift
starkt minskar fiberns tendens att bli elektriskt laddad.
Tillsatsen sägs vara effektiv även efter mer än 50
tvättar. Den ändrar fiberns affinitet till färger och andra
egenskaper något (Chemical & Engineering News 17 aug.
1953). SHl
Andras erfarenheter
Användning av högvakuumindunstning växer. Till på
senaste tid har högvakuumindunstning nästan uteslutande
använts för fruktsafter. För närvarande visar
läkemedelsindustrin största intresset för denna process, men den kan
också utnyttjas inom tung kemisk industri, t.ex. vid
koncentrering av svartlut, natronlut, magnesiumkloridlösning
och vid framställning av fosforsyra enligt den våta
metoden. I USA har också en ny fosforsyrafabrik utrustats
med apparatur för vakuumindunstning.
Enligt amerikanska uppgifter kan man skära ned
tillverkningskostnaderna genom utnyttjande av
högvakuumindunstning. Genom sänkning av
indunstningstemperatu-ren minskas nämligen apparaturens korrosion varigenom
ofta billigare konstruktionsmaterial kan användas. Man
har t.ex. med gott resultat indunstat 35 °/o natronlut i en
apparat av mjukt stål varvid temperaturen hölls under
65°C. Även vid indunstning av magnesiumkloridlösning
minskas svårigheterna att lösa korrosionsproblemet
betydligt genom användning av högvakuum. Härvid undviks
nämligen bildning av saltsyra som inträffar vid högre
temperatur.
Genom användning av vakuum kan man också minska
fasta beläggningar på värmeytorna. De vållar betydande
svårigheter vid indunstning av lösningar, innehållande
kalcium- eller natriumsalter vilkas löslighet minskar med
stigande temperatur. Kalciumsulfatbeläggningar är t.ex.
mycket besvärliga vid indunstning av saltlösning. De bildas
nämligen snabbt och är så hårda att de måste avlägsnas
genom urborrning av tuberna. Det påstås att man genom
användning av högvakuum inte bara kan minska den
hastighet varmed beläggningen uppstår utan att denna också
blir så mjuk att den lätt kan spolas bort.
En amerikansk firma, som specialiserat sig på
tillverkning av apparater för högvakuumindunstning har utarbetat
en konstruktion vid vilken lösningen indunstas medan
den i ett tunt skikt rinner på ytan av ett antal tuber.
Metoden är inte i princip ny; men det uppges att man skaffat
sig ingående kännedom om relationerna mellan
ånghastig-het, avdunstningshastighet och tubdiameter, varigenom
man kan avpassa den sistnämnda så att förhållandet
mellan den och tublängden blir så gynnsamt som möjligt.
Härigenom kan apparaten fungera vid mindre
temperaturdifferenser än tidigare konstruktioner.
I ett typiskt fall är tubdiametern 75 mm. Änga och vätska
skiljs från varandra vid en skärm. Uppvärmningen sker
med 32°C vatten, erhållet vid kondensation av kylmedium
i en kylmaskin. Denna ger 3°C vatten för den
barometriska kondensorn. Trycket hålls i regel vid ca 10 torr med
en trestegs ångejektor som arbetar efter kondensorn. Lägre
tryck kan användas, om så fordras, men saltlösning måste
då användas som kylvätska för kondensorn. Apparaterna
kan kopplas samman till multipeleffekter (Chemical
Engineering juni 1953). SHl
Epoxiplaster till läcker. Den kemiska strukturen och
de allmänna egenskaperna hos den klass av plaster eller
hartser, som kallas epoxi-, epoxid- eller etoxylinplast
(Tekn. T. 1951 s. 9) därför att deras molekyler har en
epoxigrupp i vardera ändan, är nu välkända ävensom
plasternas användning (Tekn. T. 1951 s. 281, 291; 1952
s. 308, 931) för ytbehandlingsändamål, till
glasfiberlami-nat, som gjutplast, som stabilisatorer för klorerade
produkter och som lim. Plaster av epoxityp saluförs i Sverige
under handelsnamnen Araldit (Ciba) och Epikote (Shell).
Den senare produkten är identisk med Epon i USA.
Araldit beskrivs i litteraturen som
kondensationsprodukter av polyarylepoxietanblandningar och derivat av
sådana polymerer, och det sägs att plaster lämpade för
ytbehandling kan framställas genom att låta epiklorhydrin
reagera med difenylolpropan. Epikote är en
kondensations-produkt av dessa ämnen med strukturformeln
O
ch2chch2-
ch3
OH
-OC6H4CC6H4 • och2chch2 -
I
CHs
CH3 O
I /\
— OCsH^CCGH* . och2chch2
I
CHs
Genom att variera betingelserna vid framställningen
erhåller man produkter med genomsnittliga molvikter på
470—3 750, motsvarande de olika kvaliteterna Epikote 834,
1001, 1004, 1007 och 1009. De med minsta molvikten är
mest lämpade som gjutplast, stabilisatorer o.d., medan man
funnit att plaster med molvikt från 1 000 till 3 750 är
lämpligast för läcker. De har dock icke tillräckligt hög
molvikt för att ge filmer med önskade egenskaper och
måste därför modifieras på något sätt.
Av strukturformeln framgår att plasten kan betraktas
som en polyalkohol. Den kan därför ge estrar med
kar-bonsyror; förestring är ett sätt att modifiera den.
Epoxi-grupperna kan ge tvärförbindningar med aminer, en reak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
