- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 83. 1953 /
889

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 17 november 1953 - Provning av eldfast material genom temperaturväxlingar, av Erik Högberg och Sven Hedén - Nya metoder - Användning av flätad svetstråd, av SHl - Prov med luftkyld gasturbin, av Wll - Luftrening och svavelåtervinning i viskosfabriker, av SHl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

17 november 1953

889

grund av den kemiska reaktion, som inträffar om teglen
utsätts för vattenbesprutning. För dessa kvaliteter finns
inga fastställda normer för provningens utförande. Vid
prov med magnesittegel erhölls knappast någon
avsplitt-ring men i stället hade stora sprickor bildats i första hand
vinkelrätt mot den provade ytan men även parallellt med
densamma (fig. 6).

Enligt utförda undersökningar har man icke kunnat
konstatera något säkert samband mellan motståndsförmåga
mot temperaturväxlingar och andra egenskaper såsom
volymvikt, porositet och mjukningstemperatur.

Litteratur.

1. Method for basic procedure in panel spalling test for refractory
brick. ASTM C 38—49.

Method of panel spalling test for high duty fireclay brick. ASTM
C 107-47.

Method of panel spalling test for super dutg fireclay brick. ASTM
C 122—47.

Method of panel spalling test for fireclay plastic refractories.
ASTM C 180—49.

2. Prüfverfåhrén für feuerfeste Baustoffe. Bestimmung des
Wider-standes gegen schroffen Temperaturwechsel. Temperatur-
Wechsel-Beständigkeit (TWB). DIN 1068.

Nya metoder

Användning av flätad svetstråd. När man svetsar med
ljusbåge i inert gas använder man vanligen en ändlös
svetstråd som från en spole matas fram kontinuerligt med en
motordriven mekanism. Hittills har denna metod kunnat
användas bara för svetstråd av metaller som är så duktila
att de kan dras till tråd och lindas upp på en spole.
Många material med specifika egenskaper, såsom stort
korrosionsmotstånd, hårdhet eller goda
friktionsegenskaper, har därför inte kunnat utnyttjas.

Man har emellertid nu föreslagit att fläta en svetstråd
av de i en spröd legering ingående duktila elementen. En
flätad svetstråd för aluminiumbrons kan t.ex. göras av
koppar-, aluminium- och ståltråd, medan en färdig
legering av dessa ämnen är för spröd för dragning till tråd
när dess aluminiumhalt överstiger 10 %>.

När den flätade tråden smälter i ljusbågen blandas
elementen till en legering. Dennas kemiska sammansättning
bestäms givetvis av mängdförhållandet för de i flätan
ingående elementen. Erhållna svetsar förefaller få en
hållfasthet jämförbar med svetsars, gjorda med kompakt
svetstråd av samma sammansättning. Man har också fått bra
friktionsytor vid beläggning av stål med flätad svetstråd
som ger en legering med goda friktionsegenskaper
(En-gineers’ Digest sept. 1953). SHl

Prov med luftkyld gasturbin. Med en brittisk
experimentgasturbin som utrustats med luftkylning (Tekn. T. 1953
s. 742) har man gjort ingående prov. Det viktigaste vid
dessa prov var att bestämma temperaturen i godset i olika
delar av turbinen, speciellt i skovlarna.

Temperaturen i ledskeneskovlar och rotorskovlar mättes
med termoelement (jfr Tekn. T. 1953 s. 795), placerade på
nio olika ställen på skovlarna. Härvid sattes högst tre
termoelement i en och samma skovel. Termoelementen i
ro-torskovlarna kopplades till en skrivande potentiometer via
tolv släpringar, som var monterade på rotorns axel vid
gasinloppssidan. Eftersom man härvid endast kunde mäta
temperaturen i sex punkter samtidigt måste varje prov
upprepas efter erforderlig omkoppling av termoelement, så att
man fick värden på temperaturen i alla nio mätpunkterna.

Såsom förhandsberäkningar och även de gjorda proven
visade, blir temperaturen i hög grad varierande i de olika
punkterna på skovlarna. Denna ojämna
temperaturfördelning förorsakar värmespänningar, vilka kan beräknas på
bas av temperaturkurvorna.

Under proven kördes turbinen vid olika gasflöden och med

olika temperaturer på den inkommande gasen. Även
turbinens hastighet varierades. Den tillförda kylluftmängden
varierades också, från 0 till ca 0,03 av den totala luftmängden
från kompressorn. De flesta proven gjordes med 700°C
ingående gastemperatur och 90°C kyllufttemperatur. Mot
slutet av provserien höjdes gastemperaturen upp till ca 1 000°C.

Ur de gjorda proven har man dragit slutsatsen att en
luft-kvid gasturbin tål 270°C högre gastemperatur än en utan
kylning, om man använder 2 °/o av luften från kompressorn
för kylningen. Provturbinen har dock endast körts ett fåtal
timmar med gastemperaturen ca 1 000°C. Skovlarna har
emellertid dessutom utsatts för kraftiga termiska chocker,
t.ex. genom att gastemperaturen plötsligt sänktes från 950°G
till 120°C. Några skador har dock inte uppträtt på skovlarna.

De resultat som nu erhållits med de provade skovlarna
tror man inte representerar gränsen för vad som är
möjligt att uppnå genom luftkylning. Skovelformen bestämdes
nämligen redan sex år innan de refererade proven gjordes,
varför möjligheten till förbättringar bör finnas. Den
slutliga utformningen av kylsystemet är ännu oviss, men de
uppnådda resultaten lovar gott för denna utvecklingslinje
(D G Ainley i Aircraft Engineering sept. 1953). Wll

Luftrening och svavelåtervinning i viskosfabriker.

Vid tillverkning av viskosrayon framställs en spinnlösning
av cellulosaxantogenat genom behandling av cellulosan
först med natriumhydroxidlösning och sedan med
kol-svavla (Tekn. T. 1951 s. 616). Sex sjundedelar av den
senare frigörs vid spinningen, medan resten genom
bireaktioner överförs till svavelväte. Viktiga problem för
viskosfabriker är därför återvinning av kolsvavla och
oskadliggörande av det giftiga och illaluktande svavelvätet.

Kolsvavlan kan drivas ut ur fibern i heta vattenbad och
kondenseras. På detta sätt återvinns 22—38 %>. För att
befria den från spinnmaskinerna avgående luften från
svavelväte har man tvättat den med avfallslut i torn eller
kamrar. Härvid binds 90 °/o av svavelvätet som
natrium-sulfid och luften kan utan risk släppas ut i atmosfären. Då
avfallsluten till slut går i avloppsledningarna tillsammans
med surt avfallsvatten, frigörs emellertid svavelvätet ånyo
och uppträder som både vatten- och luftförorening. Denna
metod att rena luften är därför meningslös.

En metod, tillämpad som nödfallsutväg, är bränning av
svavelvätet i ångpannorna. Luften införs då som
sekundärluft och ca 40 °/o av svavelvätet förbränns till svaveldioxid.
Dennas mängd blir bara en bråkdel av den som kommer
från kolet, och den vållar därför inget besvär.

För rening av koksugnsgas används torn fyllda med
myrmalm (järn-III-hydroxid). Det har ansetts omöjligt att
till-lämpa denna metod vid rening av luft från rayonspinning
därför att gasmängden i detta fall är så mycket större och
svavelhalten så mycket lägre än vid rening av
koksugnsgas. Från ett koksverk kommer nämligen ca 100 000
m3/dygn gas mot 10—30 milj. m3/dygn luft från en
rayon-ullfabrik. Vidare är svavelvätehalten i koksgas 6—7 g/m3
mot mindre än 0.5 g/m3 i luft från rayonullfabriker och
t.o.m. bara ca 0.04 g/m3 i luft från ravonsilkefabriker.

Vid en tysk fabrik har man emellertid funnit att rening
av luft från viskosfabriker med fördel kan befrias från
svavelväte med myrmalm. Man använder härvid
dubbeltorn bestående av två seriekopplade torn fyllda med
myrmalm. De har en verkningsgrad på 96—-100 °/o, och den
från dem avgående luften fyller mer än väl de tyska
kraven på renhet. Gasströmmens hastighet i tornen är stor
(upp till 380 mm/s mot ca 5 mm/s för koksgas). Trots att
mängden behandlad luft är 50—100 gånger större än
mängden gas vid ett koksverk är reningsanläggningen för
den förra mindre än för den senare.

I reningstornen reagerar svavelvätet med myrmalmen till
järn-III-sulfid, och denna oxideras av luftens syre tillbaka
till järn-III-hydroxid under bildning av fritt svavel
4 Fe(OH)3 + 6 H.2S —> 2 Fe2S3 †- 12 HX>
2 Fe,,S3 + 3 O, + 6 H20 —► 4 Fe(OH)3 + 3 S2

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 15:51:06 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1953/0905.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free