Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 43. 24 november 1953 - Åre linbana, av John Björk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mot väster (VNV) och går i rät linje 350 m upp
till Mörvikshummelns topp, vars höjd över havet
är ca 890 m. Då en linbana av denna typ endast
med svårighet kan läggas i vinkel, består
anläggningen i själva verket av två separata linbanor.
En mellanstation är anordnad för omstigning
mellan banorna, vilka är användbara för färd
i båda riktningarna. De tre stationernas namn är,
räknat nedifrån, "Platån", "Trädgränsen" och
"Hunnneln".
Banan har följande huvuddata:
Sammanlagd längd ............................ m 950
Höjdskillnad mellan ändstationerna ............. m 320
Längd av nedre banan, mätt i banans riktning (i
lutning) ......................................... m 600
Höjdskillnad mellan nedre banans ändpunkter .... m 190
Längd av övre banan, mätt i banans riktning (i
lutning) ......................................... m 350
Höjdskillnad mellan övre banans ändpunkter .... m 130
Kapacitet hos nedre banan.............. personer/h 250
övre banan.............. personer/h 300
Uppdelningen i två separata linbanor medför
extra besvär för de passagerare, som ämnar sig
direkt från den ena av anläggningens
ändpunkter till den andra. En i rät linje mellan östra
platån och Mörvikshummeln dragen linbana
Fig. 3. Nedre linbanan, sedd från en punkt omedelbart
ovanför stationen "Platån". Banans högst belägna stolpar
skymtar i bakgrunden på Mörvikshummelns vita kalott.
skulle emellertid på grund av topografin hos
mellanliggande terräng ha kommit så högt att, vid
tillämpning av vanliga regler för maximilutning,
största tillåtna höjd från mark till vagn, 8,0 m,
hade överskridits. Man hade således intet annat
val än att dela anläggningen i två banor. Denna
uppdelning är för övrigt inte enbart
ofördelaktig, bl.a. är den till nytta för slalomåkarna,
vilka med fördel kan använda sig endast av övre
banan. Lutningen är störst vid övre banan, fig. 2,
där den uppgår till 60,8 %.
Grundförhållanden och grundläggning
Grunden består icke överallt av berg utan på
många ställen av jord av varierande
beskaffenhet; grundförstärkning har dock ingenstädes
erfordrats.
Stolpgrunderna är uppförda från fast botten
och försedda med utbredda plattor med
undantag av de högst belägna, vilka vilar på berg samt
genom ankarbultar i friskt berg är förankrade
för att öka stabiliteten. Vid samtliga stationer
inrymmer en av grunderna transformatorrum.
Denna kraftigare grund utnyttjas för att uppta
belastningar från linskivor samt vindkrafter.
Marken vid "Trädgränsen" och delvis även vid
"Platån" består av flytbenägen jord. För att
förhindra fastklistring vid plintarna och lyftning
genom tjälskjutning samt för att avvisa inverkan
av förflyttningar i jordlagren har man fyllt med
grus och sten närmast plintarna.
Under vintern 1950—51 gjordes en del
mätningar av tjäldjupet utefter den blivande
linbanans sträckning. Det visade sig då, att tjälen,
där marken var täckt av lös snö, endast föga eller
inte alls trängde ned i jorden. Efter en 14 dagars
köldperiod i januari 1951 med temperatur — 20°
till —25°C uppmättes ett största tjäldjup av 20
cm. Där snön samlats i drivor, var marken ej alls
frusen. Även vintern 1951—52, då
byggnadsarbetena pågick, var tjäldjupet ringa vid orörd,
snötäckt mark. Där snötäcket bortskottats och
tilltrampats uppmättes ett tjäldjup av högst 1,5 m.
Då snöförhållandena är synnerligen
varierande under olika år, har man dock ansett sig böra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
