Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 43. 24 november 1953 - Åre linbana, av John Björk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17 november 1953
911
Åre linbana
Byrådirektör John Björk, Stockholm
Tanken på en förlängning i någon form av den
år 1910 invigda bergbanan i Åre mellan Torget
och Östra platån föddes antagligen samtidigt
med bergbanans förberedande.
Efter tjugofem år av varierande aktivitet kom
frågan i slutet av 1930-talet i ett mera akut
skede. Ur planerna, vilka ursprungligen hade avsett
en anläggning av kuggbanetyp, hade typen
luftlinbana utkristalliserats. Man siktade då närmast
på en linbana med större, slutna, hängande
vagnar med ett passagerarantal av ca 25 personer,
enligt den bland annat i alpländerna allmänt
förekommande luftlinbanetypen. Planerna måste
emellertid på grund av arbetsbegränsningen
under andra världskriget skrinläggas på nytt och
frågan upptogs inom järnvägsstyrelsen därefter
först år 1949.
Under de år som förflöt i avvaktan på bättre
tider, hade förhållandena i tekniskt och kanske
även i andra avseenden utvecklats i gynnsam
riktning. Tekniken på området hade kommit in
på andra vägar och praktiska erfarenheter av en
här i landet ny linbanetyp, skidlinbanan, hade
samlats genom tillkomsten av en rad dylika,
Lundsgården i Åre, Storlien, Björkliden, Sälen.
Denna linbanetyp visade sig enkel och praktisk.
Vid Sälens linbana hade man tagit ett steg längre
i denna utveckling och utfört en för sommarbruk
avsedd anordning med frisvävande, små
cylindriska kabiner, i vilka man färdas stående. På-
625.433(488.5)
och avstigning från dessa vagnar, vilka vardera
rymmer en vuxen person och ett barn, sker
under gång.
När kostnadskurvan steg i höjden och
omöjliggjorde en lösning av Åre-problemet enligt typen
linbana med större, slutna vagnar, föreslogs en
anordning, liknande den som användes för
Sälens sommartrafik.
Statsmakternas medgivande 1950 till
linbanebygget och beslutet om ett anslag av 700 000 kr.
för ändamålet grundades också på ett liknande
projekt. Årebanans beslutade huvudanordning
skilde sig dock från Sälenbanan därigenom, att
varje vagn skulle vara avsedd för två vuxna
passagerare med skidor samt tjänstgöra som
luftbana året runt. Banan är projekterad av AB
Nordströms linbanor, vars arbetsritningar legat
till grund för utförandet av största delen av
anläggningen.
Huvudanordning
Den 1910 färdigställda bergbanan i Åre —
längd 800 m, höjdskillnad 158 m — utgår från
Torget strax ovan järnvägsstationen och har sin
övre ändpunkt vid Östra platån. Linbanan utgör
en direkt fortsättning av bergbanan och utgår
således från Östra platån. I plan sett följer
linbanan, fig. 1, en rät linje på en sträcka av 600 m
norrut till en punkt belägen vid sidan av
slalombackens nedre del, bryter där av i 68° 21’ vinkel
Fig. 1. Plan över
Åre linbana.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
