Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 8 december 1953 - Salthalt i vattenånga, av Lars Ahrnbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
959
mätningar gjorts vid 25 ± 0,5°C. För
undvikande av "saltfel" vid ledningsförmågemätningen
(KC1 från referenselektroden) titrerades först
100 ml prov med a ml 0,02 N HCl till pH 4,40.
Till ytterligare 100 ml prov tillsattes exakt
samma mängd, a ml 0,02 N HCl, och därefter
gjordes mätning av ledningsförmågan.
Vid beräkning av korrektioner och slutresultat
har jag utgått från angivna värden på
jonvand-ringshastigheter vid oändlig utspädning enligt
Kortüm8 och omräkning av dessa grundvärden
till jonvandringshastigheter vid ändlig (aktuell)
utspädning enligt Debye-Hückel-Onsager8.
Som syntetiska lösningar användes blandningar
av natriumbikarbonat och ammoniumsulfat i
koncentrationer från 0,025—0,30 mval/1,
motsvarande salthalter av ca 1,5—18 mg/1. Vid
beräkning av resultaten har hänsyn tagits till
salthalten i det använda destillerade vattnet.
Salthalten för olika vattenleveranser var 0,015
—0,018 mval/1, dvs. ca 0,9—1,1 mg/1.
Vid ledningsförmågebestämningarna med ett
instrument, kallat Philoscope, erhölls en
noggrannhet av ± 0,5 mg/1. Vid en annan
försöksserie, utförd med en apparat, kallad Radiometer
CDM 2a med inbyggd oscillator blev
noggrannheten ± 0,1 mg/1.
Vid mätningar av ångkondensatprov från dels
en sulfitfabrik, dels en sulfatfabrik, erhölls
emellertid negativa värden på salthalten. Upprepade
kontrollmätningar gav samma till synes orimliga
resultat. Förklaringen måste vara att
korrektionen för jonvandringshastigheten för
ammonium-jonernas motjoner, som förutsattes vara
klorid-joner, har varit för stor. Då ammoniumjonerna
bestämdes med en mätnoggrannhet av ± 0,1
mg/1, räknat som neutralsalter, enligt en
genom-prövad metod, måste korrektionsfelet sökas i
egenskaperna hos ammoniumjonernas verkliga
motjoner.
Om man nämligen förutsätter att ångan
innehåller andra sura gaser än kolsyra, t.ex.
svavelväte och svaveldioxid, tarvas en viss mängd
ammoniak för justering av pH till 8,5—9,5. Vid
tillsats av saltsyra under den potentiometriska
titre-ringen till pH 4,40 avjoniseras visserligen
vätesulf idjonerna till odissocierat svavelväte,
samtidigt som ekvivalent mängd kloridjon inträder
som motjon till ammoniumjonerna. Sulfit jonen
övergår däremot till vätesulf it jon
HS+H+ —>H2S
S032- + H+—►HSOa"
Ångan i en sulfat- eller sulfitfabrik kan
tillföras även organiska syror med kondensat från
kokeriet, då detta oftast är förorenat av koklut
resp. koksyra.
Vid anläggningar, som arbetar med
humushal-tigt spädvatten får man också räkna med att
ångan kan förorenas av organiska syror, som
uppstår i pannan genom termisk spaltning av
humusämnen. Att en sådan spaltning sker
framgår av att pannvattnets
permanganatförbruk-ning är bara ca 50 % av det ingående
matarvattnets. Detta gäller vid tryck från åtminstone 25
at ö och uppåt. Då anjonerna av dylika syror
sannolikt har lägre jon vand ringshastighet än
kloridjonen, blir givetvis korrektionen för
am-moniumsaltets ledningsförmåga för stor, om
man räknar med ammoniumklorid.
Analysmetod
Ledningsförmågemätning är alltså icke en
allmänt användbar metod för bestämning av
skalbildande salter i ånga. Därför har två
förfaranden med jonbytare prövats.
Vid det ena filtreras provlösningen genom en
kat jonbytare, laddad med ammoniumjoner,
varvid dess kat joner skulle överföras till
ammoniumjoner i filtratet. En separat bestämning av
ammoniakhalten i ursprungsprovet och det
jon-växlade provet kan då ge halten skalbildande
salter. Denna metod befanns vara alltför osäker
vid prövning på kända lösningar av NaCl,
NaHCOa och (NH4)2S04.
Jonutbyte
Därför försöktes en annan metod vid vilken
1 1 prov filtreras genom en kolonn med en stark
anjonbytare, såsom Amberlite IRA-400 överförd
till hydroxidform. Även andra kommersiella
anjonbytare av typen stark bas kan givetvis
användas. Man bör välja en jonbytare med inte alltför
hög halt av divinylbensen. Om denna är för hög
uppnås nämligen jämvikt vid jonväxlingen
långsamt, och förfarandet blir tidskrävande både vid
jonutbyte och regenerering.
Anjonbytåren har hanterats enligt uppgifter
lämnade av Samuelson7 och Kunin och Myers8.
Den använda kommersiella anjonbytaren hade
följ ande kornstorleksf ördelning:
Siktens Återstod
maskvidd
mm °/o
0,84 17,4
0,59 63,1
0,42 93,2
0,297 99,6
0,210 100,0
Ungefär 100 ml av anjonbytaren tvättas med ca 150 ml
metanol. Efter omröring under 2—3 min avdekanteras
metanolen, varefter anjonbytaren breds ut på ett
filtrerpapper och får torka under ca 5 min. Det torkade
materialet överförs satsvis i portioner om ca 25 ml på en
sikt med 0,20 mm maskvidd. Materialet mals mellan
sikt-locket och bottnen av en 100 ml-glasbägare. Sikten med
0,20 mm maskvidd skall vara monterad på en sikt med
maskvidden 0,102 mm, och en uppsamlingsskål för
partiklar som passerar denna. Efter siktning tillvaratas
material, som fastnat på den finare sikten, dvs. med 0,10—
0,20 mm kornstorlek.
Det siktade materialet uppslammas i destillerat vatten
och tvättas genom upprepad dekantering tills lösningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
