Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 5 januari 1954 - Likströmskraftöverföringen till Gotland, av Bo G Rathsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 9. 100 kV
likströmskabeln; inifrån utåt är lagren
följande: enledare av Cu,
isolation av oljeimpregnerat
papper, två blymantlar.
armering med ett eller två
lager ståltråd och ytterst
juteomspinning.
högre parti, som innehåller stativen med
jonventiler. Ventilhallen kan överblickas från
kontrollrummet, som är avskilt med en glasvägg.
Byggnaden är både här och i Västervik tilltagen
så, att det finns plats att fördubbla
ventilutrustningen, så att överföringseffekten kan ökas
till 40 000 kW, och figuren visar detta framtida
utbyggnadsstadium. Nu installeras alltså endast
två av ventilstativen och den ena av
synkronmaskinerna.
Närmast utanför väggen på ventilhallens
baksida finns ett utomhusställverk, som möjliggör
de omkopplingar, som behövs både för
växelströms- och likströmssidan. Likströmskabeln är
ansluten i ena änden av detta ställverk. Utanför
ställverket står transformatorerna uppställda
och längst ut ligger ställverken för anslutning till
växelströmsnätet. På Visbytomten har dessutom
byggts en förråds- och garagebyggnad samt fem
enfamiljshus för driftpersonalen med gemensam
panncentral och tvättstuga.
Kabeln och återledningen genom havet
Likströmskabeln (fig. 9) är uppbyggd på en
central kopparledare med 90 mm2 area. Denna
är gjord som en massiv ledare för att ytterytan
skall bli så slät som möjligt. Närmast utanför
ligger isoleringen, som består av ett 7 mm tjockt
lager av pålindade, tunna pappersband,
impregnerade med olja. Utanpå papperet ligger två
blymantlar, den ena pressad utanpå den andra.
Dubbla blymantlar har använts för att minska
risken för ett genomgående hål, som någon gång
kan uppträda vid tillverkningen, om det finns
några ojämnheter i blyet. Ytterst skyddas kabeln
av en järntrådsarmering, som för huvuddelen
av sjösträckan är utförd med ett enkelt lager
av ståltråd. Närmast Västervikskusten är ka-
beln på en längd av 19 km utförd med dubbelt
lager av armeringstråd och detsamma gäller för
ca 1 km närmast Gotlandskusten. Den förstärkta
armeringen är motiverad som skydd för kabeln
mot fartygsankare och mot isgång" i de grunda
farvattnen närmast kusterna, särskilt i
Västerviks skärgård. Sjökabeln tillverkades t.o.m.
blypressningen i längder om ca 7 km. Dessa längder
skarvades ihop, varefter ståltrådsarmeringen
lades på, och som slutprodukt i fabriken fick man
två sjökablar. Den ena bestod av den 19 km
långa, dubbelarmerade kabeln för Västerviks
skärgård, den andra omfattade den 70 km långa
sjökabelsträckan och den korta, dubbelarmerade
längden närmast Gotlandskusten. Därtill
medföljde i denna längd också den reservlängd, som
efter utläggningen lades i förråd för att finnas
till hands vid eventuella framtida reparationer.
Elektrodstationerna är mycket enkla. På
Västervikssidan, där elektroden kommer att drivas
som anod, utförs själva elektroderna som
ungefär 1 m långa stavar av grafit eller magnetit, som
doppar ned i vattnet. Dessa material har mycket
god beständighet mot den klorgas och de andra
kemikalier, som under driften kommer att
frigöras vid anoden. På Gotlandssidan, där
elektroden får negativ potential, är driftförhållandena
gynnsammare. Där används endast en nedgrävd
kopparlina, som ligger i strandkanten och på
sådant djup, att den alltid befinner sig under
grundvattennivån.
Ett särskilt problem, som måst studeras för
återledning av strömmen genom vattnet, är
strömmens eventuella inverkan på fiskarna. För
den skull utfördes för ett par år sedan relativt
omfattande försök utanför Västervik. Man
ordnade där en likströmsöverföring i miniatyr på
sådant sätt, att ungefär samma strömstyrka som
för Gotlandsöverföringen kunde åstadkommas
tvärs över en havsvik. I närheten av elektroderna
sattes ned burar, som innehöll fiskar av olika
arter. Om fiskarna befann sig inom ett par
meters avstånd från elektroderna, bedövades de i
allmänhet efter några få sekunder, när
strömmen slogs på. Om strömmen bröts inom en eller
ett par sekunder, kvicknade fiskarna till igen och
tycktes efteråt inte ha tagit någon skada av
bedövningen. Bland andra iakttagelser kan
nämnas, att när strömmen slogs på fiskarna liksom
drogs mot anoden. Olika fisksorter visade rätt
olika känslighet för strömmen. Vid försöken fick
vi hjälp av Fiskeristyrelsens experter och när
resultaten var klara kunde frågan om skydd för
fiskarna lösas i fullt samförstånd. Det har
ordnats så, att fiskarna inte kan komma närmare
än 15 m från elektroderna på Västervikssidan,
och därmed är man fullt säker mot
skadeverkningar. På Gotlandssidan faller problemet bort
genom att elektroden lagts ned i marken vid
strandkanten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
