Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 2 februari 1954 - Överföringssystem för TV-program, av Olle Franzén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9 februari 195b
71
Överföringssystem för TV-program
Tekn. lic. Olle Franzén, Stockholm
Vid television är programöverföringen en vital
fråga, dels på grund av det stora antal sändare,
som fordras för att täcka ett land av t.ex.
Sveriges storlek, och dels på grund av det
internationella programutbytet. Det internationella
TV-utbytet torde i framtiden bli betydligt större än
det nuvarande programutbytet inom rundradion.
TV-bildens information är inte alls på samma
sätt som rundradions bunden av
språksvårigheter.
De olika linjetal som tillämpas i England,
Frankrike och det övriga Europa spelar numera
inte någon större roll, då program från ett land
kan transformeras till gällande standard i ett
annat land. Radiolänknätet i Europa som första
gången uppkopplades vid drottning Elizabeths
kröning sträcker sig för närvarande till
Hamburg (Tekn. T. 1953 s. 780). Man planerar även
att inom ganska kort tid sammanlänka
Köpenhamn med det europeiska nätet, och så
småningom kommer väl förgreningar både till
Stockholm—Helsingfors och Göteborg—Oslo.
Då överföringen av TV kräver ett mycket stort
frekvensutrymme, måste antingen koaxialkabel
eller radiolänk användas för transmission över
längre sträckor1. Inom städer och för distribution
över kortare avstånd använder man i regel
skärmade dubbelledare, detta beroende på att
inom områden, där kraftiga störningar
förekommer, koaxialkabelns ytterledare kan ta upp icke
önskade strömmar. Programöverföring över
kortare avstånd innebär inga större svårigheter i
förstärkning och utjämning, medan däremot
långdistansöverföring är ett mycket komplicerat
problem. Denna distribution ombesörjes i de
flesta länder av telefonbolagen,
överföringsproblemen vid mångkanaltelefoni och TV är ganska
likartade. Dock kan man fastslå två skillnader.
Vid TV fordras betydligt större noggrannhet vid
utjämningen av transmissionsmediets
frekvensberoende dämpning och fasvridning. Däremot är
icke intermodulationsproblemet av samma
begränsade karaktär som vid telefoni. Detta gör att
radiolänkar passar väl för TV-överföring, medan
de däremot inte medger samma
transmissionskapacitet som en koaxialkabel vid
telefoniöver-föring. För jämförelses skull kan nämnas att
medan ett koaxialtubpar maximalt kan rymma
antingen en televisionskanal och 600 telefoni-
021.397.242 : 621.315.212
021.397.242 : 621.396.65
kanaler eller 1 800 telefonikanaler, kan en
radiolänkkanal för närvarande maximalt
överföra antingen ett televisionsprogram eller 240
telefonsamtal.
Koaxialkabeltransmission
Den första koaxialkabeln i Sverige lades redan
1947 mellan Stockholm och Norrköping. För
närvarande finns i Sverige ett ganska utgrenat nät
av koaxialkablar och ytterligare utbyggningar är
planerade (fig. 1).
De transmissionssystem, som Telegrafverket
använder, rymmer per tubpar maximalt 960
telefonikanaler med vardera 4 000 p/s bandbredd,
varvid den högsta överförda frekvensen är 4,092
Mp/s. De koaxialkablar, som lagts, innehåller
vanligen två eller tre tubpar.
Den utrustning som för närvarande används
är dock icke direkt lämpad för TV-överföring,
detta främst beroende på att de toleranser, som
fordras vid TV-överföring, är betydligt
snävare än vad som gäller vid
telefonitransmis-sion. En hel del försök har gjorts, bl.a. av Bell
Telephone Laboratories2 i USA för att bestämma
erforderliga toleranser för bildöverföring. För-
Fig. 1. Sveriges koaxialkabelsystem med planerade
utbyggningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
