Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 2 mars 1954 - TV-mottagare, av Björn Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23 mars 1954-
185
synpunkter, man brukar anlägga på en
mottagar-konstruktion. Bildrörens ökade storlek har
medfört att apparatlådorna får relativt stora,
outnyttjade utrymmen. Chassiet behöver därför inte
göras alltför hopkrympt, utan rör och
komponenter kan placeras väl åtkomliga (fig. 21).
Det är inte ovanligt, att apparaten uppdelas i
ett par chassier, med exempelvis avböjning och
strömförsörjning sammanförda på det ena.
Uppdelning i flera smärre enheter på gemensam
bottenplåt förekommer ibland och medför enklare
service men högre framställningskostnader.
Större bildrör fästes lättare i själva
apparat-lådan än på chassiet, vilket utgör en fördel
också ur servicesynpunkt. Vid allvarligare fel på
chassiet är det nämligen enklast, om detta
separat kan föras till verkstad utan att den stora och
tunga lådan med bildröret behöver förflyttas.
Detta gäller främst golvmodeller (fig. 22).
överhuvudtaget är alla serviceförenklande åtgärder
av stor ekonomisk betydelse, ty TV-mottagaren
är den mest komplicerade elektroniska apparat,
som hittills satts i händerna på en större publik.
Antalet servicebesök per år och mottagare
uppgår till 3—4 för de bästa amerikanska typerna.
Inbesparandet av några rör och komponenter i
en konstruktion leder ofta till ökade
servicekostnader, bl.a. därför att större toleranser för
rörens åldring inte kunnat tillåtas.
På en TV-mottagare måste ett par
skyddsåtgärder mot personskada vidtas utöver dem, som är
vanliga vid rundradiomottagare. Man har
sålunda ett splitterfritt glas framför bildskärmen,
vilket skyddar denna mot slag eller stötar
utifrån. Om implosion ändå skulle inträffa, utgör
skyddsglaset, låda och bakstycke ett hinder för
kringflygande splitter. Vidare är
högspännings-aggregatet inkapslat till skydd mot beröring, och
dess kortslutningsström överskrider knappast
2,5 mA.
Antalet kontroller på en TV-mottagare blir med
nödvändighet ganska stort, och mottagarägaren
kan knappast väntas sköta dem alla på riktigt
sätt. Reglagen brukar därför indelas i primära
och sekundära, de senare placerade mindre
lättåtkomligt. Primärkontrollerna kan utgöras av
kanalomkopplare med finavstämning,
regleror-gan för bildens kontrast och luminans, ljudets
volym och klangfärg, avböjningsfrekvensen i
vertikal- och horisontalled samt strömbrytare.
Sekundärkontroller blir då reglerorganen för bredd,
höjd, avböjningslinearitet, fokus, centrering och
AFR-område.
Priserna på TV-mottagare varierar främst med
bildstorleken. Eftersom någon serietillverkning
ännu inte äger rum i Sverige, får man röra sig
med antaganden om de kommande priserna. En
direkt jämförelse med utlandet på grundval av
valutakurserna blir inte heller rättvisande med
hänsyn till löner, levnadskostnadér m.m. En
Fig. 23.
Batteridriven TV-mottagare med
transistor.
36 cm mottagare torde i Sverige betinga ett pris
av 1 600—1 700 kronor och kostar i Tyskland
800 DM. Mindre mottagare än med 43 cm bildrör
görs knappast i USA och de kostar där ca 200 $,
i Tyskland 1 100 DM och det svenska priset blir
kanske något under 2 000 kr. I många fall
tillkommer kostnaden för utomhusantenn, ett
hundratal kronor. Emellertid kan man räkna
med dels att inomhusantenn blir tillräcklig upp
till några kilometer från en starkare sändare,
dels att städernas hyreshus förses med
centralantenner.
Att döma av utvecklingen i USA kan priserna
på TV-mottagare i Sverige väntas sjunka när
produktionen fått en någorlunda stor
omfattning. TV-mottagarfabrikanternas höga
utvecklingskostnader kan ju först småningom
avskrivas. I Europa har ännu endast engelska fabriker
nått större produktionssiffror jämförbara med
rundradioindustrins. Nya metoder, rör och
komponenter kommer emellertid att nedbringa
framställningskostnaderna och samtidigt förbättra
apparaternas funktion. Som exempel på nyheter
kan nämnas sekundäremissionsrör, transistorer
(Tekn. T. 1951 s. 657) och "tryckta" kretsar
(Tekn. T. 1954 s. 9).
Om transistorerna i och för sig kommer att
möjliggöra billigare mottagare är tvivelaktigt.
Själva rörkostnaden (utom bildröret) i en
mottagare utgör endast en mindre del av den totala
produktionskostnaden och transistorernas
föregångare germaniumdioderna (Tekn. T. 1946 s.
22, 748) har hittills inte visat sig billigare än
vanliga elektronrör. Produktionen av HF- och
MF-delarna med deras begränsade utrymme kan
emellertid tänkas bli underlättad av transistorer
(eller subminiatyrrör), som inlöds direkt i
kretsarna. Apparatens effektförbrukning kan vidare
minskas med transistorer. Fig. 23 visar en
batteridriven amerikansk experimentmottagare med
ett 12,5 cm bildrör, 37 transistorer och
effektförbrukningen 14 W.
Ml
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
