Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 12. 23 mars 1954 - Svenskt kraftverksbyggande, av Tore Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23 mars 1954-
Fig. 16. Ny konstruktion au trauerser och lyftok för
minskning au maskinsalens höjd.
värr har man inte hittat några sådana vid
Bergeforsen.
Alnögångarna, som kan vara upp till ca 0,5 m
tjocka, består av ett stort antal olika, invecklade
föreningar, som i regel innehåller kalk och fri
kolsyra, den sistnämnda i små blåsor under
högt tryck. I orört tillstånd är materialet hårt,
ungefär som det omgivande berget. En del av
materialet vittrar emellertid snabbt vid
kontakt med luft eller vatten, andra delar är mer
resistenta. De är inte täta och vatten, som
sipprar igenom dem, löser upp materialet i
gångarna och för det med sig i lösning.
Därigenom ökas läckningen ytterligare, och hålrum
uppstår. Något sådant kan man naturligtvis inte
tillåta i grunden för en stor damm. Den kommer
därför att injekteras med cementbruk. För att
kunna konstatera läckningen utför man en
inspektionsgång utmed berget under den del av
anläggningen, där Alnögångar finns. Från gången
kan man också framdeles eventuellt komplettera
injekteringen.
En 50 in djup preglacial djupfåra under
jord-dammen skapar också problem. I bottnen av
den har man vid borrningarna påträffat
växt-rester från en vegetationsperiod före istiden.
En en 2 km lång tunnel, som utförs för att
hindra skada på vattenförsörjningen vid
Fagerviks Sulfitfabrik, har man påträffat kaoliniserat
berg i så stor omfattning, att hela tunneln måste
klädas in. Vid kontakt med luften blir berget
här mjukt som lera. Efter någon månad kan man
exempelvis med handen köra in en skruvmejsel
till skaftet i berget.
Ett av de största problemen vid Bergeforsen
är inverkan på laxfisket i Indalsälven. I
anslutning till kraftstationen utförs ett centralfiske,
där laxen skall fångas. Den samlas i
avelslax-bassänger. Efter kläckning av yngel skall där per
år uppfödas ca 400 000 utvandringsfärdiga
laxungar, "smolt". Dessa är 2—3 år gamla och ca
257
12 cm långa när de sätts ut i älvmynningen. De
vandrar efter någon tid ut i havet. När de är
lekvuxna, återvänder de till den älv, där de utsatts.
Övriga älvar
Av övriga anläggningar skall här endast en
ytterligare nämnas. Det är Bergslagets
förnämliga anläggning i Trängslet, som just påbörjats
men som blir färdig först ett stycke in på
1960-talet. Den blir på 110 MW och kommer att
producera 600 MkWh. Den ger vidare ett
årsregle-ringsmagasin om 500—700 milj. m3. Dammen
blir 120 m hög. Sveriges hittills högsta damm är
bara 50 m. Dammen i Trängslet blir en jord- och
stenfyllningsdamm innehållande 7 milj. m3 jord
och sten.
Vattenbyggnadstekniska modellförsök
Man lägger numera ner mycket arbete på den
hydrauliska utformningen av anläggningarna.
Detta är nödvändigt, när man nästan uteslutande
bygger i vattendrag med omfattande flottning.
Det ger också ofta god utdelning i form av
minskade kostnader och mindre fallförluster. Det
bästa hjälpmedlet därvidlag är modellförsök.
Vattenfallsstyrelsen bygger knappast en enda
större anläggning, utan att sådana försök gjorts.
Man finner nästan alltid förbättringar och många
gånger mycket betydelsefulla sådana.
Efter att i många år ha gjort sporadiska
försök i provisoriska laboratorier på
arbetsplatserna, byggde Vattenfallsstyrelsen sitt första
centrala vattenlaboratorium på omkring 300 m2 i
Älvkarleby 1943. Det har sedan successivt
utvidgats. Med den sista stora utbyggnaden i mer
permanent utförande har man nu sammanlagt
ca 4 000 m2 yta i laboratoriet, fig. 14.
I den konstruktiva utformningen strävar man
efter sparsamhet bl.a. med betong. Hur långt vi
i Sverige kommit i jämförelse med en utländsk
anläggning av samma storleksordning framgår
av fig. 15. En nykonstruktion av traverser och
lyftok har medfört, att överbyggnadens höjd i
kraftstationerna har kunnat minskas. Denna nya
konstruktionsprincip tillämpas numera allmänt
i Vattenfallsstyrelsens anläggningar. Den
innebär, att man har två traverser för vardera 85 ton,
som kan användas oberoende av varandra,
fig. 16. För det tyngsta lyftet, som sällan fordras,
kan traverserna lätt kopplas ihop och förses med
en tredje tralla med 135 t lyftkraft.
Kraftstationerna och landskapet
Vattenkraftanläggningarna medför ofta stora
ingrepp i naturen. De är långt ifrån alltid till
skada. Tvärtom skapas ofta nya skönhetsvärden.
Detta är fallet t.ex. på dämningsområden, där
vattenståndsvariationerna blir mindre än vid
naturliga förhållanden. Dammar och
kraftstationer är ibland mycket vackra byggnadsverk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
