Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 12. 23 mars 1954 - Andras erfarenheter - Färgskikt som elvärmeelement, av SHl - Förspända bergförankringar, av G Lbg - Rening av avloppsvatten med termofila bakterier, av SHl - Utnyttjande av slam vid borrning efter olja, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23 mars 1954-
Andras erfarenheter
Färgskikt som elvärmeelement. En färg bestående av
metalliskt pigment, grafit och en härdplast, lagd på en
isolators yta och härdad, leder elström och kan härvid
avge värme vid upp till 150°C. Värmeelementet blir lätt,
har liten värmekapacitet, kan göras med tunn isolering
mellan ledaren och den del som skall värmas, får jämn
yttemperatur och kan lätt anbringas särskilt på krökta
ytor.
En 0,13 mm tjock färgfilm kan sprutas med sådan
noggrannhet att variationen i dess resistans på grund av
sprutningen är mindre än 3 %>. Precisionen kan ökas
genom ändring av handelns automatiska sprutapparater så
att hänsyn kan tas till färgens viskositet och andra
egenskaper hos materialet. Variationerna i resistans blir då
mindre än 2 °/o.
Då de ledande färgskikten skall användas som fasta
motstånd i elektriska system är det av vikt att veta hur
man skall ge dem önskad resistans. Man kan variera
denna genom att ändra mängdförhållande ledare till
bindemedel, kretsens geometri, färgfilmens tjocklek eller
härd-ningsprocessen. Den mest ekonomiska och praktiska
metoden är ändring av mängden ledare (R E Crump i
Pro-duct Engineering okt. 1953 s. 164). SHl
Förspända bergförankringar. För att fästa en
dragförankring i berg, vilken utan att den nämnvärt
deformeras kan uppta last, kan man använda förspända
bergförankringar. Metoden ger också en viss kontroll på
förankringens bärförmåga. Ett exempel klarlägger principen.
För en förankring för 250 t dragkraft insattes i vart och
ett av fyra 25 m djupa borrhål med 100 mm diameter
förankringar, som bestod av 40 parallella trådar av
högvärdigt stål med en diameter av 5 mm. Dessa fästes på
en längd av 5 m längst in i hålet med inpressat
cementbruk. De fria ändarna fastgjordes i en gemensam,
ställbar ankarplatta, som stödde mot bergytan genom ett
avjämnande betongskikt. Med en hydraulisk domkraft gavs
vartdera knippet en last av 85 t motsvarande en spänning
hos trådarna på 10 800 kp/cm2 och en töjning av 10,8 mm
samt fixerades i detta tillstånd. Härvid sammantrycktes
berget elastiskt 0,017 cm. Då man sedan anbringade en
dragkraft i plattan erhöll trådarna en obetydlig
spänningsökning medan samtidigt trycket mot berget
minskades. Berget upptog därvid huvudparten av dragkraften. Vid
250 t dragkraft ökades trådspänningen med endast 124
kp/cm2, och ankarplattans rörelse blev endast 0,012 cm.
Om lasten växlar mellan 0 och 250 t, utsättes alltså
trådarna knappast för några växelspänningar, vilket
utesluter utmattningsbrott. Efter förspänning injekterades
cementbruk i de återstående delarna av borrhålen för att
trådarna skulle skyddas mot korrosion (M Birkenmaier
i Schweizerische Bauzeitung 21 nov. 1953). G Lbg
Rening av avloppsvatten med termofila bakterier.
I en liten amerikansk stad (6 500 invånare) med ett stort
bryggeri har man byggt ett reningsverk för avloppsvattnet
i vilket rötning sker med termofila bakterier. Metoden är
inte ny, men den har hittills inte kommit till större
användning därför att den vanligen ger illaluktande produkter.
Avloppsvattnet från samhälle och bryggeri går först
genom grovgaller och sandfångare av vanlig typ, och
återstående fasta föroreningar mals till siam. Vattnet oxideras
sedan genom inblåsning av luft varvid slammet koagulerar
och avskiljs med 1,5—3 % torrsubstanshalt. Denna ökas
genom tryckflotation till 6—10 %>, varefter slammet går
till en värmeisolerad förrötkammare.
Rötningen sker vid ca 55°C med en bakteriekultur som
ger stort utbyte av metan. Denna lagras i
efterrötkamma-ren, vilken är konstruerad som gasklocka. Metanen går
med ett tryck på 15 cm H20 till brännare i en ångpanna
269
som ger ånga för uppvärmning av rötkamrarna (Chemical
Engineering dec. 1953 s. 136). SHl
Utnyttjande av siam vid borrning efter olja. Vid
sökandet efter olja borrar man allt djupare. Hittills har man
i USA gått ned till 6 255 m under jordytan. För att nå så
stora djup måste man lösa flera svåra problem. Några av
dessa sammanhänger med utnyttjandet av borrslam. Detta
är numera inte vilket lerslam som helst utan en noga
utprovad produkt vars sammansättning rättas efter den
mark i vilken man borrar. Ursprungligen använde man en
tjock eller tunn lervälling. På 1930-talet började man
emellertid experimentera med tillsats av kemikalier för att
öka slammets verkan, och numera regleras dess
sammansättning med stor omsorg.
Slammet pumpas ned genom borröret och pressas ut vid
borrhålets botten. Det stiger sedan upp mellan borret och
hålets vägg. Enligt en av de nyaste metoderna sprutas
slammet under högt tryck ut genom borrkronans hål och
har därför stark spolverkan. Dess cirkulationshastighet är
i allmänhet ca 1 m/s. Slammet tar med sig lösborrad
sten-flis och andra partiklar. Det borrslam, som kommer upp
till jordytan, pumpas genom finmaskiga galler till
lagerbehållare. På gallret fastnar lösborrade fragment, och när
slammet befriats från dessa’ kan det användas på nytt.
Genom att undersöka det frånsilade materialet kan man
fastslå naturen av det skikt i vilket borret arbetar. Många
gånger kan man också se om man närmar sig oljeförande
lager, gas eller saltvatten.
På litet djup kan man använda vatten som spolvätska,
men på större djup, där jordgas eller grundvatten kan
finnas under högt tryck, har en vattenpelare varken
tillräcklig viskositet eller tyngd för att stå emot trycket som
kan vara upp till ca 0,5 Mp/cm2. Gas eller vatten, som
plötsligt tränger in i borrhålet, kan komma detta att rasa
igen, slunga ut borret eller bryta av det.
Sådana katastrofer skall borrslammet förhindra. Visar
det sig att slampelarens tyngd är för liten, kan den lätt
ökas genom tillsatser. Inte bara dess tyngd utan också
dess konsistens är av största betydelse. Slammet skall
vara så tunt att det kan pumpas men samtidigt tillräckligt
segt för att bilda ogenomträngliga väggar runt borret och
bära upp lösborrat material till jordytan. Om cirkulationen
skulle avstanna i borrhålet, skall slammet snabbt stelna så
att lösborrad flis inte sjunker till bottnen. Så snart
cirkulationen sätts i gång skall det bli lättflytande igen. Vidare
får slammet inte påverkas kemiskt eller på annat sätt av
saltvatten eller angripa borret och annan materiel.
De fordringar, som ställs på borrslam, kan uppfyllas
endast genom användning av särskilt preparerade lersorter.
Lerans användbarhet beror på dess kornstorlek. Denna
måste vara så liten att partiklarna passerar genom ett
vanligt filterpapper. I lersuspensioner får kornen inte baka
ihop sig till klumpar.
Det bästa råmaterialet anses vara bentonit. För att öka
dennas tyngd försätter man den ofta med bariumsulfat.
Ibland blandas slammet med olja i stället för vatten. Man
använder också kiselsyraslam innehållande vatten, salt,
vattenglas och lera. För att hindra lerpartiklarna att bilda
klumpar vid närvaro av saltvatten tillsätter man lämplig
mängd stärkelse. Vill man göra borrslammet tunnare,
sätter man till t.ex. natriumstannat eller natriumfosfat.
Genom tillsats av släckt kalk kan det göras tjockare.
Ibland, särskilt när borret passerar genom mycket porösa
skikt, hjälper ingen av de nämnda åtgärderna. Man
blandar då in andra material, t.ex. finmald rottingfiber,
cellofan i små stycken, hackad hönsfjäder, pulvriserat hö eller
sågspån, dvs. skrymmande eller svällande material. Dessa
täpper snabbt till hål, som uppstår i borrhålets väggar, och
förhindrar förlust av borrslam och vatten.
Enbart borrslammet hindrar emellertid inte
sammantryckning av borrhålet, utan detta infodras, undan för
undan med grova stålrör. Innan man hunnit anbringa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
