- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 84. 1954 /
316

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 14. 6 april 1954 - Andras erfarenheter - Bogserprov i full skala, av Erik Ullman - Enkel kamera för industri-TV, av ESS - Anslutningar för keramikmotstånd, av SHl - Tioplast som bindemedel i färger, av SHl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

34 TEKNISK TIDSKRIFT

olika längd på kabeln, uppförandet vid girar och inverkan
av slipströmmen.

Vid de tillhörande modellförsöken kördes två modeller,
varav den ena i skala 1 : 10 användes för släpförsök och
självdriftsförsök, medan den andra i skala 1 :50 användes
för att studera kursstabiliteten med olika längd på
bogser-kabeln.

Under huvudförsöken bogserades jagaren "Wrangel" av
jagaren "Sundsvall". Målet var i första hand att göra
motståndsmätningar och jämföra de uppmätta motstånden
från bogseringsförsöken med dem som erhållits vid
modellförsöken. Dessutom skulle under fullskaleförsöken
inverkan på motståndet av propellerbossar och
axelstöd-bockar undersökas och vidare skulle den lokala friktionen,
medströmsfördelningen, liastighetsfördelningen i
gränsskiktet, vågprofilen och trimlägen vid olika farter studeras.

Försöken utfördes i två serier. Under den första serien
var "Wrangel" i normalt tillstånd med undantag av att
propellrarna var avmonterade och ersatta med nav med
armar som bar flygelhjul för medströmsmätningarna.
Denna serie omfattade farter upp till 20 knop. Avsikten var
alt göra två löpningar vid 23,5 knop, men bogserkabeln
sprang då den första löpningen hade påbörjats. Några
mätresultat hade dock kunnat erhållas dessförinnan.

Den andra serien kördes sedan fartyget hade dockats och
axelstöd och propellerbossar hade avlägsnats. Med
undantag för medströmsmätningarna gjordes samma
bestämningar som i den första serien.

Motståndet mättes med hjälp av en dynamometer som
var placerad på "Wrangel" och kopplad till bogserkabeln.
Av försöken framgick att motståndsvärdena stämde väl
för alla farter utom för 5 knop.
Dynamometerutrustning-en var emellertid inte lämplig för de låga värden som då
erhölls.

En jämförelse mellan de båda provserierna visade att
praktiskt taget ingen skaleffekt förelåg. Försöken gav
vidare korrektioner för bottens råhet och för luftmotståndet.

Undersökningarna beträffande den lokala friktionen
utfördes med hjälp av plattor som var inbyggda i
fartygsbottnen så att ytan låg i samma plan som bordläggningen.
Plattorna var förskjutbara i två mot varandra vinkelräta
riktningar och förskjutningskrafterna kunde mätas.
Försöksresultaten visade i stort sett samstämmighet med den
använda teorin.

Medströmsmätningarna gav inte de resultat man hade
hoppats på eftersom man förlorade åtskilliga flygelhjul
under körningarna vid högre farter. Mätresultat kunde
därför endast erhållas för 5 och 10 knop, och även dessa
resultat måste anses som mindre pålitliga emedan
apparaturen korroderade i saltvattnet.

Mätningar av hastighetsfördelningen i gränsskiktet
utfördes under båda försöksserierna, men endast i den andra
provserien fungerade apparaturen klanderfritt. Det mest
förvånande resultat som framkom vid dessa försök var att
hastigheten i gränsskiktet på ett visst avstånd utanför
fartygsskrovet översteg den fria vattenhastigheten, dvs.
fartygets hastighet. Förklaringen härtill måste sökas i den
av potentialströmningen kring skrovet betingade ökningen
i vattenhastigheten.

Vågprofilen bestämdes visuellt av observatörer på
utriggare som placerats på jämna avstånd efter fartygssidan.
Överensstämmelsen med modellresultaten var ej god. Sjön
var ej alldeles lugn under försöken varför det var svårt
att göra exakta avläsningar (H F Nordström i Statens
Skeppsprovningsanstalts Meddelande nr 27, Göteborg 1953).

Erik Ullman

Enkel kamera för industri-TV. Industritelevisionen, dvs.
överföring av TV-bilder på kabel med enklare utrustning
än vid kommersiell TV, har de senaste åren fått ökad
omfattning i USA för övervakning av riskfyllda
tillverkningsprocesser, inom den medicinska undervisningen etc.
Nyligen liar en enkel och kompakt kamera utvecklats som

väntas öppna nya användningsmöjligheter för TV på dessa
områden. Den är utförd så att den kan användas som
tillsats till praktiskt taget vilken TV-mottagare som helst.

Tillsatsen är uppbyggd kring kameraröret Vidicon och
får strömförsörjning, avlänkningsspänningar etc. från
mottagarens kretsar. Videosignalen från kamerarörets
förstärkare modulerar en inbyggd ultrahögfrekvensoscillator som
arbetar inom mottagarens frekvensområde och vars
utgångssignal matas in på TV-mottagarens antenningång över
en koaxialkabel. Till kameran hör en separat kontrollenhet
för justering av bildens kvalitet (Electronics febr. 1954
s. 141). " ESS

Anslutningar för keramikmotstånd. Man har föreslagit
att som anslutningar på keramikmotstånd använda
metallpulver jämnt fördelat i glas. Det uppges alt ett material
bestående av 70—89 °/o nickel, 8—29 °/o borosilikatglas
och 1—3 %> magnesiumboratglas ger bästa kontaktyta och
binds bäst vid keramiken. Det är vidare lämpligt vare sig
motståndet har positiv eller negativ temperaturkoefficient.

Fastän nickelpulver med ca 0,04 mm kornstorlek är bäst
kan man också använda andra metallpulver, t.ex. av
silver, koppar, kromnickel eller järn. Magnesiumboratglaset
kan framställas av ca 95 °/o B2ü3 och ca 5 °/o MgO vilka
helst skall malas till 0,075 mm kornstorlek. En
sammansättning lämplig för sintring vid 620—700°C är 70 °/o
nickel, ca 28 °/o borosilikatglas och ca 2 °/o
magnesiumboratglas. För högre sintringstemperaturer används helst
blandningar innehållande mera nickel och mindre glas
(Engineers Digest jan. 1954 s. 1). SHl

Tioplast som bindemedel i färger. Polysulfidhaltiga
produkter har tidigare ibland använts som
bestrykningsmedel. Detta skedde t.ex. första gången 1943 när en färg
med Thiokol-modifierad vinylplast som bindemedel
användes som erosionsskydd på flygplans vingframkanter vid
striderna i Nordafrika. I detta fall orsakades erosionen av
sand, men med de stora flyghastigheter som nu används
orsakar regn samma svårigheter. Det har visat sig att
Thiokol-vinylplastfärg gör utmärkt tjänst även i detta fall.

Av nya undersökningar har emellertid framgått att en
mer elastisk färg skulle vara ännu bättre, och man har
därför i USA utarbetat en lufttorkande färg i vilken en
flytande polvmer, kallad Thiokol LP-2, används som
bindemedel. Den har flera unika egenskaper som syns
värdefulla för flygplansindustrin. Färgen har strukits på
vingframkanter; den torde även kunna användas på
radarkåpor, och den förefaller lämplig för tätning av
bränsletankar. Då vidare färgfilmens resistivitet till skillnad från
gummis avtar vid sträckning, kan materialet få
användning inom elektronikindustrin.

Den viktigaste monomeren vid framställning av tioplaster
för användning vid låg temperatur är bis-2-kloretylformal
CHo(C,H,C1)2. De erhållna polymererna är ännu något
böjliga vid —50 till —55°C. De har god resistens mot ozon,
syre och ultraviolett ljus samt mot aromathaltig bensin,
ketoner, estrar, alkoholer, svaga alkalier och syror. De lål
däremot inte outspädda aromatiska kolväten, klorkolväten
eller starka alkalier och syror.
Färg av Thiokol LP-2 fås genom all man blandar
plasten med ett lämpligt fyllmedel och späder ut
blandningen med ett lösningsmedel till lämplig tjocklek för
strykning eller sprutning. När icke svarta fyllmedel eller
relativt grov kimrök används som fyllmedel kan
lösningsmedlet vara toluen-metyletylketon i blandning 3 : 1. Vid
användning av fin kimrök är cyklohexanon-metyletylketon
1 : 1 bättre. Färgen kan göras med en torrsubstanshalt på
45—70 %.

Strax före anbringandet försätts färgen med två
acceleratorer; det aktiva ämnet är i den ena (B) svavel, i den andra
(C) difenylguanidin. När de satts till är färgen hållbar
24—48 h vid rumstemperatur. Färgfilmen härdas genom
kontakt med luftens syre. I allmänhet får den största håll-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 15:51:52 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1954/0334.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free