Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 15. 13 april 1954 - Tankar om metallurgiska processer, av Sven Eketorp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 april 1954-
325
Tankar om metallurgiska processer
Bergsingenjör Sven Eketorp, Domnarvet
Järnets metallurgi har genomgått en intensiv
utveckling under de senaste åren och på grund
härav har samtidigt de olika järn- och
stålfram-ställningsprocesserna utvecklats och förbättrats.
Det ser även ut, som om metoder, som innebär
något helt nytt i jämförelse med de gamla, skulle
vinna fotfäste. I ett sådant läge bör det vara
nyttigt inte bara att sammanfatta den utveckling
som varit utan även att undersöka hur den
borde ha varit och vilka vägar den i framtiden
bör gå.
De ökade kunskaperna har drivit fram en större
specialisering inom de olika delprocesserna vid
järn- och ståltillverkningen, vilket gjort, att
arbetet inom varje deloperation ibland kanske
blivit alltför isolerat från de övriga. Härigenom
försvagas den integrerande överblicken, vilken är
viktig, eftersom ett förbättrat resultat vid en
process vid järnets väg från malm till stål icke
endast har ett värde i och för sig utan även måste
bedömas i relation till de förändringar, som det
förorsakar vid de övriga processerna i kedjan.
Några andra slutmål än hög produktion, lågt
pris och hög kvalitet för stålet finns icke.
Malmen
En stor del av världens järnmalmsförekomster
bryts för närvarande i dagbrott, men man tvingas
undan för undan att övergå till
underjordsbrytning. Detta medför givetvis ökade
brytningskostnader, och man söker motverka fördyringen
genom en allt längre driven mekanisering. Med
hårdmetallborrar kan man borra längre hål per
man och timme, med bättre sprängämnen och
sprängteknik kan man skjuta större och
effektivare salvor och med transportband kan
malmens uppfrakt ske kontinuerligt och med lågt
arbetarantal.
Lyckade försök med förgasning av kol på
platsen, alltså utan brytning, har utförts under
senare tid. Tyvärr förefaller det omöjligt att tänka
sig en utvinning av järnet eller dess oxider ur
malmen på något liknande sätt, t.ex. genom
kemisk utlösning.
Malmerna kommer med tiden att bli icke
endast mer svåråtkomliga utan även allt fattigare.
Deras anrikning till renare produkter kommer
därför att bli alltmera betydelsefull. Många
järnmalmer kan anrikas före deras smältning och
669.05
reduktion, men andra kan man med hittills
kända metoder icke göra något åt, i varje fall icke
med acceptabelt utbyte. Detta gäller framför allt
de oolitiska malmerna.
Anrikningen och förbehandlingen har till sitt
huvudsakligaste syfte att minska volymen av det
material, som skall transporteras till reduktion
och smältning, och att överföra malmen
(oxiderna) i en form, som är kemiskt och fysikaliskt
lämplig för de efterföljande processerna, så att
bl.a. bränsleförbrukningen vid dessa blir den
minsta möjliga. Sett i större sammanhang kan
järnets hela väg från råmalm till tackjärn
betecknas som en anrikningsprocess, vid vilken det
gäller att avlägsna syre och bergart. Därför
måste samarbetet mellan gruvkarlen och
metall-urgen vara intimt.
Vid den egentliga anrikningen strävar man att
skilja järnoxiderna från bergarten och utnyttjar
därvid skillnader i egenskaper hos de olika
mineralen, t.ex. specifik vikt, kornform,
kornstorlek, magnetiska och elektriska egenskaper samt
kornens ytegenskaper. Anrikningen förbereds vid
krossningen och redan vid denna borde man
kunna få en första verklig anrikning genom
att använda sådana krosstyper, att man får en
selektiv krossning, dvs. delar upp malmen i olika
produkter efter beståndsdelarnas hållfasthet och
sprödhet. Detta hjälpmedel har hittills föga
utnyttjats, men det ser ut, som om de modernaste
kross- och malmaskinerna skulle möjliggöra en
viss selektiv krossning.
Vid krossningen bör vidare eftersträvas, att
mineralen slås sönder efter korngränserna och efter
mineralens naturliga svaghetspunkter. För att
öka sprödheten och därigenom uppnå en
ytterligare selektiv effekt kunde man tänka sig att
krossa först efter en upphettning till relativt låg
temperatur eller också att krossa under stark
nedkylning.
Anrikningsmetoderna har under de senare åren
alltmer förbättrats och förfinats. Ännu återstår
dock mycket att göra för att öka skärpan i
avskilj ningsgraden och få fram renare koncentrat
med höga järnutbyten.
Vid järnframställningen har man hittills endast
använt termiska metoder. Det synes egendomligt,
att man icke kommit någon vart med rent
kemiska metoder, t.ex. utlösning vid låga tempera-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
