Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 16. 20 april 1954 - Andras erfarenheter - Orsaker till dålig vidhäftning hos nickelutfällningar, av U T—h - Bilinnerslang som våg, av SHl - Fasta agglomerat, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 april 1954-
373
ma verkan är tillsats av komplexbildande organiska syror,
t.ex. citronsyra eller vinsyra. Vid närvaro av större
järnmängder måste kemisk rening genomföras. Detta sker
enklast genom höjning av badets pH till 6,3 méd ammoniak,
tillsats av ett oxidationsmedel, t.ex. ammoniumpersulfat,
och uppvärmning; efter avsvalnandet frånfiltreras bildad
fällning.
Zink är även en ogynnsam förorening, som framkallar
mörkstreckade, avflagnande nickelskikt. Kemisk rening
kan ske samtidigt som järn tas bort. Små mängder
kad-miumsalter tillsätts ofta som glansbildare. För hög halt
ger emellertid flagnande och missfärgade utfällningar.
Koppar jämte kadmium kan avlägsnas genom elektrolys
vid låg strömtäthet.
Bly kan lösas från elektrolysörens blyinklädnad eller
från ångrör i beröring med elektrolyten särskilt om
denna innehåller organiska syror. Aluminiumförorening ger
mörka och flagnande nickelskikt. Ibland används
kromsyra upp till 0,03 g/1 som glansmedel, men utfällningen
blir då lätt hård och spröd, och strömutbytet blir lågt.
I glansbad med organiska glansmedel får ej minsta spår
av kromsyra finnas.
Organiska föroreningar, t.ex. dextrin eller gelatin, som
kan lösas ut ur textilmaterial kring anoderna eller ur
andra organiska ämnen, vilka kommer i beröring med
elektrolyten, kan framkalla otillfredsställande nickelskikt,
men de kan avlägsnas genom oxidation med permanganat,
väteperoxid eller klor.
Sammanfattningsvis kan defekterna i nickelskiktet
hänföras till följande faktorer. Om metallutfällningen är mörk
och flagar kan orsaken vara för lågt pH hos elektrolyten,
för hög halt av kadmium (som glansmedel), för låg
metallhalt, förorening av koppar eller aluminium eller för
låg temperatur och strömtäthet.
Om metallutfällningen har normalt utseende men flagar,
kan detta bero på för hög koncentration av nickelsalter
eller av ledningssalter. Även otillfredsställande rengöring
kan vara orsaken. Om metallutfällningen blir blank, hård
och spröd, kan orsaken härtill vara föroreningar av
organiskt ursprung, för lågt pH, förorening av järn eller
kromsyra eller för hög strömtäthet.
Om metallutfällningen kan skrapas bort med tumnageln,
har rengöringen varit otillfredsställande, elektrolyten haft
för högt pH, strömavbrott inträtt under utfällningen eller
fasta föroreningar funnits i elektrolyten. Sker flagning i
form av mindre fjäll kan detta bero på cyanidförorening.
Om utfällningen är missfärgad kan man misstänka att bly,
zink, järn, koppar eller kadmium finns i elektrolyten (E T
Richards i Metal Finishing, april och maj 1953). UT—h
Bilinnerslang som våg. Ett enkelt sätt att väga när en
våg av lämplig storlek inte står till förfogande är
användning av en bilinnerslang kombinerad med en öppen
vätskemanometer (fig. 1). Denna metod är inte lämplig för per-
Fig. 1. Våg av bilinnerslang; 1 skala,
2 gummislang, 3 manometer, A
behållare för vägning av vätskor, 5
glasrör, 6 träplatta, 7 innerslang.
manent användning men ger förvånande noggranna
resultat.
Gummiringen skall fyllas med luft till ett tryck av ca 200
mm H30. Dess ventilrör förbinds med manometern genom
en gummislang. Som manometervätska kan man använda
vatten färgat med litet bläck. På gummiringen läggs en
träplatta varpå man placerar de föremål som skall vägas.
Före användning måste vågen givetvis kalibreras med
vikter (I) H Gieskieng i Chemical Engineering jan. 1954
s. 230). SHl
Fasta agglomerat. Det är ofta fördelaktigt att göra
agglomerat av pulverformiga material. Härigenom kan
man nämligen minska dämning, framställa stycken av
materialet i önskad form och storlek, återvinna avfall
eller göra ett lätt pulver mindre voluminöst.
Man pressar t.ex. kimrök till kulor för att den skall bli
lättare att hantera och ta mindre plats vid transport,
konstgödsel görs kornig för att förlusterna vid dess
utspridning skall bli så små som möjligt, man tabletterar
kalciumcyanid för att skydda dem som skall hantera den
och katalysatorer pressas till kulor eller tabletter för att
de skall ge ett jämnt motstånd mot strömmande gas.
Pulverformigt råfosfat pressas till korn för att det skall
kunna behandlas i elugn, kalk och kol briketteras vid
framställning av kalciumkarbid och av finmald, anrikad
järnmalm gör man kulsinter.
Materialets kornstorleksfördelning och plasticitet är av
största betydelse vid framställning av agglomerat. Den
förra blir i allmänhet gynnsam, om man vid målning av
ett material tar med hela produkten. Denna kommer
nämligen då att bestå av större och mindre korn i ett
blandningsförhållande som ger bästa tätpackning och därmed
största hållfasthet hos agglomeratet. Förloras de finaste
partiklarna vid målningen eller siktas de från, blir
agglomeratet poröst. Ibland är detta önskvärt, t.ex. för
katalysatorer, därför att porositet gynnar de flesta
gasreaktioner. Av pulver med jämnstora korn kan man framställa
agglomerat med upp till 47 °/o porer. Den minsta porositet,
som kan uppnås i praktiken, torde vara ca 8 °/o. Av
kolloidalt material kan man dock ibland göra ännu tätare
agglomerat. .
Då agglomeratets täthet bestäms av pulvrets
packningsförmåga, är det inte ekonomiskt att försöka öka den
genom användning av högt presstryck. Naturligtvis kan man
på detta sätt krossa korn och sålunda få partiklar som
kan fylla tomrum i agglomeratet, men det är långt ifrån
säkert att de verkligen gör det. Mer sannolikt är att de
bildar valv som tar upp trycket och skyddar resten av
materialet. Visserligen bör detta kunna undvikas genom
användning av mycket högt tryck, men det är säkerligen
bättre om pulvret från början har gynnsam
kornstorleksfördelning.
Partiklarna packas då inte samman till agglomerat,
därför att ett högt tryck verkar på dem, utan snarare genom
att de häktas samman till en ny struktur. Ett sådant
resultat kan emellertid uppnås bara om kornen deformeras
utan att brista och de har tillräcklig rörelsefrihet och
tendens att placera sig i jämviktslägen vid
sammanpackningen.
Det pulverformiga materialet måste tydligen ha en viss
plasticitet så att det kan flyta något vid framställningen
av agglomerat. Det kan då väntas att dess partiklar
automatiskt häktas samman vid pressning i industriell skala
därför att materialet redan från början är i viss mån
sammanhängande och oordnade partiklar vid pressningen
lägger sig så att de gör minsta motstånd mot materialets
flytning.
Plasticiteten gynnas genom sådan kornstorleksfördelning
att pulvret får en viss flytbarhet, genom tillsats av en
vätska (plasticeringsmedel), vilken verkar som
smörjmedel, och genom intim blandning av plasticeringsmedlet
med finkornigt material så att ytspänningsfenomen ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
