Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 18. 4 maj 1954 - Omformare och likriktare för elektrokemiskt bruk, av Rolf Brännland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 maj 1954
407
Omformare och likriktare
för elektrokemisk! bruk
Civilingenjör Rolf Brännland, Stockholm
Kostnaderna för elektrisk energi utgör inom de
flesta elektrokemiska storindustrier en väsentlig
del av produktionskostnaderna. Vid de
industrier, där man använder likström, är det
därför av stor ekonomisk betydelse, att
verkningsgraden är så hög som möjligt vid omvandlingen
av växelströmmen från distributionsnätet till
likström. I Sverige var 1952 bl.a.
energikonsumtionen och likströmskostnadens andel i
produktionsvärdet vid elektrokemiska processer:
Produkt [-Produktion-] {+Produk- tion+} t [-Energi-för-bruk-ning-] {+Energi- för- bruk- ning+} MkWh [-Energi-för-bruk-ning-] {+Energi- för- bruk- ning+} kWh/t [-Produktpris-] {+Pro- dukt- pris+} kr/t [-Energikostnad-] {+Energi- kostnad+} °/o
Aluminium 8 500 170 20 000 2 700 15
Klor—alkali 135 000 270 2 000* 330* 12
Klorat 7 800 47 6 000 1 100 . 11
Väte—syre 800 5 7 000* 1 470* 9,5
Koppar, elektrolyt 29 000 7,3 250 3 500 0,15
Galvanoteknik — 5 — — —
övrigt 500 3,5 —’ — —
* Medelvärde, vari de båda produkterna ingår i stökiometriska
proportioner.
Den elektrokemiska industrins förbrukning av
likström var 508 MkWh och dess totala
energikonsumtion ca 1 100 MkWh.
Några år före det andra världskriget
introducerades ett par typer av fasta likriktare som
komplement till de äldre roterande omformarna, och
valet av omformareanläggning blev då ett
förgrundsproblem såväl vid nyanläggningar som
vid utvidgning och modernisering av fabriker.
Lösningen av ett sådant problem påverkas av
ett flertal faktorer, främst aggregatets
verkningsgrad, inköps- och installationskostnad samt
driftsäkerhet, men också av sådana som
sammanhänger med de lokala driftbetingelserna,
behovet av spänningsreglering,
korrosionsförhållanden etc. För att kunna bedöma de olika
typernas lämplighet för en viss uppgift måste man
emellertid känna till principerna för deras
verkningssätt.
621.314.5/.6 : 621357.1
Konstruktion och egenskaper
Roterande omformare
Före andra världskriget användes i större
elek-trolysanläggningar huvudsakligen roterande
omformare1 för omvandling av växelströmmen till
likström. De viktigaste representanterna för
denna grupp är motorgeneratorn och
enankaromfor-maren.
Motorgeneratorn (fig. 1) består av en vanligen
shuntkopplad likströmsgenerator, mekaniskt
sammankopplad med en växelströmsmotor. Den
ger goda möjligheter till spänningsreglering
genom variation av generatorns magnetisering,
enär de båda elektriska kretsarna är helt skilda
från varandra. I nät med dålig effektfaktor kan
faskompensering ordnas genom att en
synkronmotor används som drivmotor. En
motorgenerator är relativt billig i anskaffning, men har i
gengäld tämligen låg verkningsgrad, 85—90 %,
beroende på att energi åtgår för att täcka järn-,
koppar- och friktionsförluster i två olika
maskiner. Dessutom är skötsel- och
underhållskostnader jämförelsevis höga.
En i förhållande till motorgeneratorn förenklad
konstruktion utgör enankaromformaren (fig. 2), i
vilken de elektriska systemen sammankopplats
till ett enda. Förlusterna har i denna maskin
nedbringats ganska avsevärt; verkningsgraden
är 90—94 %. I gengäld fordrar
enankaromformaren i regel en transformator för anslutning till
växelströmsnätet, vilket motorgeneratorn inte
gör. Transformatorn möjliggör dels fritt val av
Fig. 1. [-Motorgenerator.-]
{+Motorgene-
rator.+}
Litteraturgranskning utförd vid KTH:s Institution för Teknisk
Elektrokemi.
Fig. 2. Enankaromformare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
