Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 19. 11 maj 1954 - Atmosfärens ursprung och historia, av Erik Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 maj 1954
421
Atmosfärens ursprung och historia
Agr. lic. Erik Eriksson, Stockholm
Atmosfärens nuvarande sammansättning är rätt
väl känd, åtminstone dess halt av de kvantitativt
dominerande gasformiga beståndsdelarna kväve,
syre och kolsyra samt även av ädelgaser (tabell
1). Förutom dessa finns ozon, kväveföreningar,
koloxid och organiska föreningar i låga
koncentrationer. Dessutom innehåller atmosfären en
hel del oorganiska föreningar i partikelform eller
lösta i de små vattendroppar varav molnen
består. Deras mängd är kvantitativt liten men
ändå betydelsefull ur meteorologisk synpunkt.
Förutom de gaser som redovisats i tabell 1
finns det även mycket små koncentrationer av
ammoniak och nitrösa gaser. Koncentrationen av
vattenånga i atmosfären är relativt stor. Den
varierar emellertid med temperaturen. Kuiper
anger i sin tabell området 0,1—1 vol-% för
vattenånga.
Eftersom gaserna i atmosfären har olika
molekylvikt kunde man vänta att de tyngsta skulle
anrikas nere vid markytan. Man har emellertid
ej kunnat konstatera någon dylik separation
upp till 30—40 km höjd. Orsaken kan vara
tur-bulenta luftströmningar som effektivt håller
atmosfären omblandad åtminstone upp till den
höjden.
Ozon finns inte i nämnvärd koncentration nere
vid markytan, den är koncentrerad i ett skikt
mellan 10 och 40 km med maximum på omkring
20 km höjd. Detta beror på att i området 30—40
km höjd ozon produceras av den ultravioletta
strålningen lika snabbt som den bryts ned också
Tabell 1. Den torra atmosfärens sammansättning enligt
Kuiper1
Molekylvikt Volymdelar
Gasmängd
per cm"
jordyta
X 10* g
Kväve No ........ . 28.0 780 900 782
Syre O., ......... . 32,0 209 500 239
Argon A ......... . 39,9 9 300 13,3
Kolsyra COo ..... . 44,0 300 0,43
Neon Ne ........ . 20,2 18 12,6 • 10"s
Helium He ...... 4,0 5,2 0,75 • 10"3
Metan CH4 ...... . 16,0 1,5 0,84 • 10"3
Krypton Kr...... . 83,7 1 3,0 • 10’3
Kväveoxidul N„0 . . 44,0 0,5 0,79 • 10’3
Vätgas H„ ....... 2,0 0,5 0,04 • 10~3
Ozon 03 ......... . 48.0 0,4 0,64 • 10"3
Xenon Xe ....... . 131.3 0,08 0.35 • 10"3
551.510(091)
av ultraviolett strålning. Den bildade ozonen
strävar att diffundera även nedåt och i de lägre
skikten är den någorlunda skyddad för det
ultravioletta ljus soin orsakar nedbrytningen. Å
andra sidan är ozon ett mycket kraftigt
oxidationsmedel, därför förbrukas den snabbt om den
förs längre ner där alltid en del organisk
substans finns i luftmassorna, och ett maximum i
ozonhalten uppstår.
Genom sin starka absorption av ultraviolett ljus
värms ozonskiktet upp betydligt. Man får därför
en temperaturinversion ungefär där ozonskiktet
börjar med en mycket stabil skiktning ovanför.
Platsen där temperaturinversionen äger rum
kallas tropopausen. Detta ställe har således ett
temperaturminimum vilket försvårar diffusionen av
vattenånga till de ovanför liggande luftlagren.
Förändring
Det är, a priori, inte givet att atmosfären haft
den nuvarande sammansättningen i alla tider
alltsedan jordens tillkomst. Jorden har passerat
en geologisk utveckling, denna bör rimligtvis ha
satt sina spår i atmosfärens sammansättning.
Vidare bör den biologiska utvecklingen ha
inverkat eftersom både kolsyra och syre ingår i
den biologiska cykeln.
Gravitationen
En tredje faktor, som kan ha påverkat
atmosfärens sammansättning, är gravitationen.
Denna kan knappast ha verkat i positiv riktning
genom att attrahera gaser från världsrymden,
eftersom gastätheten där är ytterligt liten och de
mycket lätta gaserna helium och väte är de
dominerande beståndsdelarna. Möjligtvis har ett
tillskott av gaser från meteoriter kunnat
förekomma. Då dessa passerar atmosfären värms de
upp, åtminstone de större så pass mycket att
mekaniskt ockluderade gaser frigjorts. Emellertid
tycks inga av dem, som ägnat sin
uppmärksamhet åt atmosfärens historia, ha tillmätt denna
källa någon betydelse.
Om gravitationen på en planet ej är för stor,
kan lättare gaser, på grund av sin stora
rörelsehastighet (som är omvänt proportionell mot
kvadratroten ur molekylvikten vid en given
temperatur) övervinna gravitationen och bege sig ut i
världsrymden. För jordens del är detta fallet med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
