Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 19. 11 maj 1954 - Röntgenkristallografisk apparatur för industrin, av Roland Kiessling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 maj 1954
437
Fig. 5. Strålgången t.v. vid böjd, t.h. vid böjd och slipad
monokromator15; (C) fokuseringscirkel, S antikatod, P
fokus, 2 R fokuseringscirkelns diameter, mn kristall, N
krökningscentrum.
interferens i denna riktning. Man blir sålunda
av med både fiß-strålningen och den
kontinuerliga "vita" strålningen (fig. 1). Förutom
koksalt används kristaller av litiumfluorid,
penta-erytrit, karbamid m.fl.
Med en sådan plan monokromator får man bort
den mesta bakgrunden och kan iaktta även
mycket svaga reflexer. I praktiken får man givetvis
ej en enda våglängd utan ett smalt
våglängdsband, vilket medför att man får med både Äar
och Xavstrålning. Man har utvecklat metoder att
separera även dessa, men det är i allmänhet ej
nödvändigt. Av större betydelse är, att man
förutom reflexer med våglängden X får med sådana
med X/2, X/S, X/4: osv. Även dessa satisfiera
nämligen Braggs relation om n ej är 1 utan 2, 3, 4
osv. Intensiteten hos reflexen med våglängd X/2
är i allmänhet mindre än 1 % av intensiteten
hos den med våglängd X. Framför allt vid de
krökta monokromatorer med stor intensitet, som
strax skall beskrivas, kan detta vara störande.
Nackdelen med en plan monokromator är att
den ger strålning med liten intensitet
varigenom mycket långa exponeringstider, 24—48 h,
fordras.
För att öka intensiteten hos den strängt
mono-kromatiska strålningen infördes fokuserande
metoder med krökta monokromatorer. Man
använder enkristaller av kvarts och reflexen 1011
(Johann1, Cauchois2). En enkristall av kvarts,
kluven längs planet 1011 böjs med radien 2 R
(fig. 5 t.v.). Alla plannormaler till ytan 1011
kommer då att gå genom samma punkt. De från
ytan 1011 reflekterade strålarna konvergerar
alla mot ett utbrett område på cirkeln C med
diametern 2 R om även antikatoden S är
placerad på denna cirkel.
Intensitetsvinsten blir stor, men man erhåller
ingen sträng fokusering, enär endast mittstrålen
träffar planet 1011 på fokuseringscirkeln. De
övriga träffar kristallen utanför denna cirkel och
fokuseras därför ej till samma punkt. Att reflexer
erhålles från hela monokromatorkristallen beror
i själva verket på att brännfläcken har ändlig
utbredning.
En metod för sträng fokusering angavs av
Johansson3, som slipade kristallen med radien 2 R
och därefter krökte den med radien R (fig. 5
t.h.). Härigenom blir krökningen hos
1011-pla-nen densamma som i fig. 5 t.v., men alla strålar
träffar ytan 1011 på cirkeln C. Alla strålar, som
kommer från röntgenrörets antikatod 5 bildar
nu samma vinkel Q med det plan de möter och
reflekteras alltså till samma punkt P på
fokuseringscirkeln. I praktiken används
kröknings-radier från 600 mm för molybdenstrålning till
250 mm för kromstrålning.
Denna metod har på senare år ytterligare
utvecklats av Guinier4. I stället för att skära
kvartskristallen symmetriskt som i fig. 5, har den
skurits asymmetriskt i förhållande till planet 1011
(fig. 6). Därigenom vinns, att man med
oförändrad intensitet kan placera kristallen nära
röntgenrörsfokus och i stället få en lång sträcka
till fokus F för de reflekterande strålarna.
Härigenom får man bättre utrymme för
apparaturuppställningar. I fig. 6 har en fokuseringskamera
G placerats i strålningens väg och preparatet P
är antingen en tunn metallfolie eller ett tunt
pulverskikt, uppklistrat på tape e.d.
Kameror av detta slag finns nu i marknaden.
De har avsevärda fördelar framför vanliga
foku-seringskameror utan monokromator, genom att
bakgrundssvärtningen blir mycket liten. Man
kan även komma ned till mycket små
avböj-ningsvinklar (2 (9<x> 6,5°). Med den krökta och
slipade monokromatorn erhålles god upplösning
av reflexerna och hög intensitet hos den strängt
monokromatiska strålningen.
En ytterligare utveckling är en dubbelkrökt
monokromator. En sådan har beskrivits av Hägg
och Karlsson5 och en kamera av detta slag är för
närvarande i bruk vid Kemiska Institutionen i
Uppsala. Om monokromatorn i stället för att
vara en del av en cylinder får bli en del av en
buktig yta, kan man utnyttja en större del
ax-rymd vinkeln för den utgående
röntgenstrålningen. En sådan buktig yta erhålles, om i fig. 6 ytan
AB får rotera ett litet vinkelintervall kring
kordan SF. Efter monokromatiseringen fokuseras
strålningen då ej till en linje utan till en punkt
i F, varigenom hela det fokuserade strålknippet
Fig. G. Strålgången vid
asymmetriskt slipad
och böjd
monokromator med
fokuseringskamera; S antikatod,
AB monokromator, (C)
monokromatorns
fokuseringscirkel, G
fokusering skamerans
centrum, P preparat, F den
monokromatiska
strålningens fokus, L reflex
från preparatet P\
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
