Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 19. 11 maj 1954 - Nya metoder - Flamrostning av svavelkis, av SHl - Oxidation av etylen till etylenoxid, av H Me - Magnetiskt ljudsystem för vidfilm, av ESS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 maj 1954
441
Flamrostning av svavelkis. Vid röstning av svavelkis
innehållande 50 °/o svavel får man en gas innehållande
något mer än 10 °/o svaveldioxid. Dess temperatur kan
gå upp till mer än 1 000°C. Vid användning av äldre
ugns-typer, särskilt de som arbetar med mekaniska anordningar,
måste man antingen kyla gasen eller späda ut den för att
den skall kunna användas för framställning av
svaveltri-oxid i kontaktapparater. Temperaturen i dessa får
nämligen inte bli för hög eftersom jämvikten mellan
svaveldioxid, syre och svaveltrioxid då förskjuts i ogynnsam
riktning.
Flamrostning av svavelkis, som är en relativt ny metod,
har i jämförelse med de äldre fördelen att den möjliggör
utnyttjande av nästan allt det vid rostningen alstrade
värmet i en avgaspanna. Vidare kan gas med större
svaveldioxidkoncentration erhållas genom recirkulation av en
del av den kylda gasen. Dennas svaveldioxidhalt blir t.ex.
i en brittisk anläggning 10—13 % vid en ugnstemperatur
på 95Ö°C, medan 3 kg ånga alstras per kilogram bränt
svavel. Gaserna från avgaspannan är 350—400°C.
I denna anläggning torkas svavelkisen först i en roterande
torktrumma och mals därefter i kulkvarn till så liten
kornstorlek att 20—30 %> överstiger 0,074 mm. Pulvret
sprutas in upptill i två cylindriska, nedtill koniska ugnar,
inmurade med eldfast tegel och värmeisolerade. De är
12 m höga och har 6,5 m innerdiameter. I dem oxideras
svavelkisen med två luftströmmar av vilka den ena
(primärluften) förs in tillsammans med kisen och den andra
(sekundärluften) vid könens spets. Sekundärluften
förvärms av kisbränderna och kyler härvid dessa så att de
vid normal drift har nästan rumstemperatur när de
lämnar ugnen.
Gaserna från ugnarna går genom en avgaspanna,
Cottrell-filter, tvättorn, dimfångare och torktorn. De blåses sedan
genom en serie värmeväxlare till en fyrstegs
kontaktapparat där svaveldioxiden överförs till trioxid över en
vanadin-katalysator. Det härvid utvecklade värmet utnyttjas i
värmeväxlarna till förvärmning av den inkommande kalla
gasen. I kontaktapparaten uppnås ca 98 % omsättning.
De båda ugnarna ger svaveldioxid för 140 t/dygn 100 °/o
svavelsyra. Anläggningen har byggts så att den kalla gasen
från flamrostningen kan blandas med het gas från
svavel-ugnar (Industrial Chemist fehr. 1953 s. 75). SHl
Oxidation av etylen till etylenoxid. För ungefär ett
halvt år sedan startade man i Frankrike en ny
anläggning för oxidation av etylen till etylenoxid. Den använda
metoden har utvecklats under de senaste sju åren av ett
amerikanskt och ett brittiskt företag i samarbete (Tekn. T.
1953 s. 500).
Vid den franska anläggningen, som byggts för en
kapacitet av 8 000—9 000 t/år, har erhållits utbyten på 60—70 °/o
mot 55—57 %> vid andra tidigare beskrivna direkta
oxidationsprocesser. Produkten är mycket ren, ca 99,5 °/o. Den
påstås även ha låg halt av aldehyd och klor i jämförelse
med etylenoxid från klorhydrinprocessen, vars
driftkostnader är 33 °/o högre. Sistnämnda metod fordrar
dessutom 2 kg klor och 2 kg kalk per kg etylenoxid, medan
oxidationsmetoden endast kräver luft och tillsats av t.ex.
etylendiklorid för att tränga tillbaka bildningen av
koldioxid.
Oxidationen sker över silverkatalysator vid ca 200°C.
Temperaturen måste kontrolleras noga. I övrigt är mycket
litet känt om processen. Trots att klorhydrinmetoden ger
75 %> utbyte, får man etylenoxiden ca 25 % billigare med
det nya förfarandet (Chemical Engineering febr. 1954
s. 136). HMe
Magnetiskt ljudsystem för vidfilm. Den fotografiska
metoden att registrera ljud på film har alltsedan 1930
dominerat inom ljudfilmen. På senare tid har emellertid dess
ställning hotats av det magnetiska bandet som ljudbärare.
Denna metod har valts för vidfilmen. Tidigare har man
Fig. 1. üe magnetiska
ljudspårens lägen vid
vidfilm enligt
cinema-scope-systemet.
med god framgång prövat magnetiskt ljudsystem för 16
mm film. Den fotografiska metoden är i många
hänseenden underlägsen den magnetiska, bl.a. är dess
signal-brus-förhållande och frekvensomfång mindre samt dess
ampli-tuddistorsion större.
Dock har andra skäl varit avgörande för valet av
ljudsystem för vidfilmen. Denna, som uppges ha drivits fram
för att möta konkurrensen från TV, har en mycket bred
duk, bredd—höjdförhållandet 2,55 : 1; ett stereofoniskt
ljudsystem blir där nära nog en nödvändighet. Det kan
öka filmens dramatiska effekt avsevärt genom att ge en
samstämmighet mellan ljudkälla och händelsecentrum i
bilden. Dessutom kan man arbeta med ljudeffekter från
händelser utanför bildytan. Ett sådana system måste vara
utrustat med tre eller helst fyra aggregat av högtalare
matade från separata ljudspår och förstärkare.
Uppgiften att få rum med fyra ljudkanaler utan att
reducera bildytan har man löst genom att lägga in fyra spår
med magnetisk emulsion på filmen, två vid vardera
film-kanten i utrymmet kring perforeringen, fig. 1. Försök har
även gjorts med att lägga de tre spår man behöver utöver
det ordinarie på en särskild film som synkroniseras ined
filmprojektorn via en syngonelementkedja. Den senare
metoden har uppenbara praktiska nackdelar och kommer
troligen ei att få någon större betydelse trots att redan
några spelfilmer försetts med ljud på detta sätt.
Vid hittills inspelade cinemascope-filmer har man
använt magnetiska ljudband (fig. 1) och ett stereofoniskt
ljudsystem (fig. 2). Tonhuvudet (fig. 3) består av fyra
separata toroidkärnor som monterats med stor
noggrannhet till en enhet. Luftgapens läge tillåtes avvika högst
0,005 mm i sidled och får ha högst 10’ vinkelfel i
förhållande till axeln. Tontillsatsen för ljud enligt den
fotografiska metoden är placerad under projektorns
bildfönster, medan däremot det magnetiska tonhuvudet monterats
ovanför, på ett på försök standardiserat avstånd av 28
Fig. 2. Blockschema för stereofoniskt ljudsystem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
