Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 24. 15 juni 1954 - Andras erfarenheter - Material för O-ringpackningar, av SHl - Koleldade ångpannors dimensionering, av Wll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
562 TEKNISK TIDSKltlFT
Butadien-styrenyummi eller GR-S har i huvudsak samma
egenskaper som naturgummi meu har något mindre
utmattningshållfasthet och tål något högre temperatur än
detta.
Butadien-akrylnitrilgumnn eller Buna N är resistent mot
petroleumkolväten, även bensin och flygbensin,
vegetabiliska och animaliska oljor. Det kan användas till
packningar för hydrauliska system och explosionsmotorer. Det
tål upp till 18Ö°C Qch är i allmänhet tillräckligt mjukt
vid ned till —60°C. Dess resistens mot solljus och ozon
är större än naturgummis.
Kloroprengummi, Neoprene, har god resistens mot värme,
solljus, ozon och petroleumkolväten. Det har stor
nötningshållfasthet, och goda åldringsegenskaper, tämligen
god hållfasthet och böjlighet. Det kan användas vid — 55
till +120°C.
Butylgummi har särskilt låg permeabilitet för gaser och
tämligen god kemisk resistens. Det är lämpligt för tätning
mot utspädda syror och alkalier samt tål också
vegetabiliska och animaliska oljor men inte petroleumkolväten.
Dess arbetstemperatur är —55 till ca +150°C.
Polysulfidgummi, Thiokol, har särskilt god kemisk
resistens. Det tål t.ex. petroleum, bensin, flygbensin, bensen,
de flesta organiska lösningsmedel och hydrauliska vätskor.
Dess resistens mot solljus och ozon är god, men det är
känsligt för vatten, har liten hållfasthet och tål högst ca
70°C. Det kan användas vid temperaturer ned till —55°C.
Polysiloxanelastomerer, silikoner, kan användas inom ett
stort temperaturintervall —80 till +275°C, deras kemiska
resistens är tämligen god, men de tål inte
petroleumkolväten och har liten hållfasthet.
Andra clastumcrer har starkt begränsad användning
därför att de i regel inte kan formas till exakta mått, och de
flesta har dåliga elastiska egenskaper i jämförelse med
gummis. De måste sålunda i allmänhet försättas med
mjukningsmedel för att bli tillräckligt böjliga varvid
deras hållfasthet, kemiska resistens och värmehärdighet
minskas (E L Carlotta i Materials & Methods dec. 1953
s. 104). SHI
Koleldade ångpannors dimensionering. Konstruktionen
av en koleldad ångpanna är i hög grad beroende av
kolaskans egenskaper, särskilt dess smältpunkt.
Flamtempe-raturen vid pulvereldning eller cykloneldning kan gå upp
till 1 650—1 900°C, och i bränslebädden på stora
under-matningsroster kan man också komma upp till 1 650°C,
vilken temperatur räcker för att smälta nästan all slags
aska och även förånga en del av askan. Dessa höga
temperaturer ligger över den temperatur som fordras för en
snabb förbränning, men de påskyndar tändförloppet och
ökar värmeöverföringen i ångpannan.
Vid eldning med kolpulver i atmosfäriska
gasturbinbränn-kammare har man kommit upp till
förbränningsbelastningar på 2 000 kW/m3 och i cyklonbrännare har man över
4 000 kW/m3. I bränslebäddar kan inan få liknande
belastningssiffror. I alla dessa fall måste man dock ha
ytterligare eldstadsvolym om man vill komma till 95 %
förbränningsverkningsgrad eller däröver. Vid
kolpulvereldning räknar man vanligen med 150—220 kW/m3, och
över 280—290 kW/m3 börjar förlusten i oförbränt kol bli
otillåtet stor.
Genom god blandning av bränsle och luft och tillräcklig
tid till förbränningen har man i moderna ångpannor
kunnat få ner förlusten i oförbränt kol till 1 % och därunder
vid luftöverskottet 20—25 °/o.
I en kolpulvereldstad överförs största delen av värmet
till de kylda väggarna genom strålning. Tubväggarnas
temperatur kan gå upp till ca 650°C och då är det av
betydelse att konvektionen är liten så att inte aska så lätt
fälls ut på ytorna.
Vid konstruktionen av eldstaden och placering av
brännarna måste man sträva efter fullständig förbränning och
hindra direkt påslag av gaser och flygaska på väggarna.
Innan gaserna får komma in i pannans konvektionsdel
bör de kylas till åtminstone 85°C och helst ca 110°C under
askans mjukningstemperatur. För att underlätta gasernas
nedkylning kan man använda skottväggar (Tekn. T. 1950
s. 948) i eldstaden, dvs. som gardiner hängande
kylväg-gar, vilka ofta placeras på ungefär 1 m inbördes avstånd.
Tuberna i överhettaren och i återöverhettaren, vilka kan
innehålla ånga med temperatur över 550°C, får inte
belastas för hårt. Högsta tillåtna värmebelastning på
överhettartuber är ca 235 kW/m3 motsvarande ett
temperaturfall mellan tubens ytteryta och ångan på ca 165°C. Helst
bör man inte gå över 125 kW/m2, motsvarande ca 85°C
temperaturfall. För närvarande konstrueras överhettarna
för 140—160 kW/m2 värmebelastning, men man räknar
med att i kommande pannkonstruktioner gå ned till 110—
125 kW/m2. Vattenkylda väggtuber i eldstäder kan belastas
upp till ca 235 kW/m2.
Tendensen är för närvarande att gå ned med belastningen
i eldstäder med torr botten, såsom följande exempel visar:
Kraftstation
Port Washington Oak Creek
Byggnadsår .......................... 1945 1953
Ångtemperatur ................... °C 482 538
Värmebelastning i eldstad____kW/m2 268 205
Värmebelastning på strålnings-
överhettaren ................ kW/m2 132 100
Askans mjukningstemperatur ____ °C 1 150 1 095
Det är särskilt besvären med aska och slagg som gör att
man vill ha lägre temperaturer i eldstäderna och därför
går ned med belastningen. Även tendensen mot högre
ångtemperaturer verkar i samma riktning, då nian vid
mycket höga rökgastemperaturer riskerar att få för hög
temperatur i överhettartuberna. I några anläggningar
regleras temperaturen i eldstaden genom återföring av
rökgaser (Tekn. T. 1951 s. 622) och i andra fall har man
brännare som kan ställas i olika riktningar efter
belastningen.
Betydelsen av att hålla pannans eldytor rena har bl.a.
framgått av en undersökning av effektivitetsfaktorn
("slag-ash factor") för en värmeyta som funktion av
beläggningens tjocklek:
Beläggningens tjocklek ......... min 0—0,8 0,8—0 0—25 > 25
Effektivitetsfaktor ................... 1,0 0,7 0,5 0,3
I en spreaderstokereldad panna l.ex. har man för hela
eldstaden fått 20 °/o minskning av värmeupptagningen
genom beläggningar och i en kolpulvereldad panna liar man
fått mer än 110°C högre avgastemperatur i en smutsig än
i en ren panna.
Fasta beläggningar, som inte kan tas bort effektivt med
vanlig sotblåsning, kan bildas såväl på pannans eldyta
som på överhettare, ekonomiser och luftförvärmare. Dessa
beläggningar innehåller ofta en väsentlig mängd
alkali-pyrosulfat. Beläggningarna är besvärligare i rosteldade
och cykloneldade pannor än i kolpulvereldade. I det
sistnämnda fallet verkar den stora mängden flygaska
utspädande på sulfatbeläggningarna ungefär på samma sätt som
mjölet på bakbordet hindrar fastsmetning.
Genom ökning av luftöverskottet kan man minska
bildningen av sulfatiska beläggningar. En sänkning av
koldioxidhalten från 15 till 9 °/o i rökgasen medförde
sålunda i ett fall en minskning av mängden beläggningar
till en tredjedel. Med hänsyn till rökgasförlusterna vill man
dock begränsa luftöverskottet och dimensionerar vanligen
pannorna efter kolkvaliteten för 13,5—15 °/o koldioxid i
rökgasen.
Kostnaden för en ångpanna påverkas av kolets och
askans egenskaper. För en 400 t/h ångpanna har
beräknats att anläggningskostnaden ökar med 7 %>, om askans
smältpunkt sänks från 1 500 till 1 150°C. För ett askfritt
kol skulle man få pannan 23 °/o billigare än för kol med
asksmältpunkten 1 500°C. Rening av kolet för minskning
av askhalten kan knappast komma i fråga, då den blir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
