Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 25. 22 juni 1954 - Geodetiska bestämningar vid solförmörkelsen 1954, av Lars Asplund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 juni 1954
581
Geodetiska bestämningar
vid solförmörkelsen 1954
Professor Lurs Asplund, Stockholm
523.78
Månskuggans förlopp över jordytan vid en total
solförmörkelse kan förhållandevis noggrant förutberäknas ifråga
om såväl tid som väg. I princip kan en förmörkelse
därför användas för ortsbestämning av en punkt inom
tota-litetszonen genom att man i denna punkt observerar
tidpunkten för förmörkelsen och avståndet till skuggans
centrallinje. Beräkningen kan emellertid icke göras så exakt,
att en sådan bestämning får geodetiskt värde.
Om emellertid motsvarande observationer utförs även på
en annan punkt, vars läge i ett geodetiskt system är känt,
kan beräkningarna av förmörkelsens förlopp korrigeras,
så att bestämningen av den okända punkten i det
geodetiska systemet kan få en i vissa sammanhang användbar
noggrannhet, under förutsättning att observationerna
tekniskt kan utföras med tillräcklig skärpa.
Svårigheten ligger framför allt i tidsbestämningen, som
måste vara ytterligt noggrann, då månskuggans hastighet
över jordytan är av storleksordningen 1 km/s. Ytterligare
förbättringar i beräkningen av skuggans förlopp kan
erhållas om observationer utförs på åtminstone två punkter
med geodetiskt känt inbördes läge, vilka på detta sätt
bildar en bassträcka. Ju längre denna bassträcka är, desto
säkrare möjliggör den ett noggrant studium av den aktuella
månbanan och desto noggrannare kan härigenom andra
punkter inom förmörkelsebanan bestämmas.
För geodesien har metoden särskild betydelse i den mån
den på detta sätt gör det möjligt att sammanknyta skilda
geodetiska system, t.ex. i olika världsdelar, där haven
omöjliggör anknytning med vanliga geometriska
mätningsmetoder. Observationer av solförmörkelsens förlopp ger
också i motsats till vanliga astronomiska ortsbestämningar
absoluta bestämningar emedan de är oberoende av
eventuella lodavvikelser i observationsorterna.
Tidigare geodetiska bestämningar under
solförmörkelser
Tanken på observationer av denna art är ganska gammal,
men praktiska möjligheter att utföra dem har knappast
förelegat före de radiosända tidssignalernas tillkomst. Den
första praktiska insatsen på detta område gjordes på
initiativ av Bonsdorff i Helsingfors i samband med den
gynnsamma förmörkelsen 1945, vars bana förband Kanada med
Ryssland över Skandinavien och Finland. Programmet, som
innebar möjligheten av en avståndsbestämning över
Atlanten, kunde på grund av de politiska förhållandena icke
helt genomföras.
Värdefulla observationer kom till utförande endast i
Sverige och Finland. Härvid vanns goda erfarenheter
rörande observationsmetodiken, som kunde nyttiggöras vid
nästa gynnsamma förmörkelse, som inträffade 1947 och
vars bana förband Sydamerika och Afrika. Såväl Sverige
som Finland sände då expeditioner till båda sidor av
Atlanten. Den svenska expeditionen i Brasilien kunde
tyvärr inte observera på grund av dåligt väder, varför dess
avståndsbestämning över Atlanten icke lyckades. Finnarna
däremot hade gott väder på båda sidor och kunde
genomföra en bestämning, som ännu icke fullt bearbetats, men
som preliminärt uppges ha en noggrannhet av ca 140 m.
Senare har amerikanska observationer utförts vid ännu ett
par förmörkelser, men slutliga uppgifter oin resultaten
föreligger icke ännu.
Förmörkelsen 1954, förlopp
Förmörkelsen 1954 har ett mycket gynnsamt förlopp, då
den på nytt ger en möjlighet att sammanknyta de
geodetiska systemen på ömse sidor av Atlanten. Den totala
förmörkelsen börjar vid soluppgången i mellersta USA.
Banan löper i nordöstlig riktning över sydspetsen av Hudson
Bay, där solen vid förmörkelsen börjar nå en sådan höjd,
att observationer är möjliga. Banan går vidare över
Labrador, Grönlands sydspets, söder om Island, över Färöarna,
södra Skandinavien, genom Ryssland, Iran, Afganistan och
in i norra Indien, där den upphör vid solnedgången. Inom
den europeiska delen finns möjlighet att erhålla en
lämplig bassträcka, i bästa fall mellan Skandinavien och Iran.
Ett omfattande program för observationer under
förmörkelsen har utarbetats. Det bygger på ett direkt och intimt
samarbete under beskydd av Internationella Associationen
för Geodesi mellan de länder, som är intresserade av att
deltaga, i första hand Sverige, Finland och USA. Visst
deltagande från norsk sida har även ställts i utsikt.
Observationer i amerikansk regi planeras i Laborador, på
Grönland, Island, Färöarna, Shetlandsöarna samt i Iran.
Svenska observationer kommer att utföras på Koster, vid
Lyck-ås på östra stranden av Vättern och vid Persnäs på Öland
i samarbete mellan de astronomiska observatorierna i
Lund, Stockholm och Uppsala samt Rikets Allmänna
Kartverk. Finska observationer planeras på norska västkusten
och på Öland.
Observationsteknik
Observationerna avser i första hand en ytterligt noggrann
bestämning av den tidpunkt, då månens medelpunkt
passerar solens medelpunkt ur observationsortens synvinkel.
Då emellertid detta fenomen undandrar sig direkt
observation får bestämningen avse tidpunkterna för
himlakropparnas kontakter, vilka kan tas upp kinematografiskt eller
på annat sätt under tidsregistrering. Ur
observationsmaterialet får sedan tidpunkten för totalitetens mitt beräknas.
Det är främst de båda inre kontakterna, som markerar
den totala fasens början och slut, som lämpar sig för
observation. Det är svårt att entydigt definiera mån-
resp-solranden; månranden på grund av oregelbundenheterna i
måntopografin, solranden därför, att den icke är helt
skarp utan karakteriseras av ett visserligen smalt men
dock betydelsefullt bälte av successivt ljusintensitetsfall.
Speciellt är kännedomen om måntopografien av
avgörande betydelse för noggrannheten i kontakttidbestämningen.
En del felkällor kan elimineras genom att
observationerna på de olika stationerna utförs så likartat som
möjligt. Sålunda har det ansetts vara av vikt att standardisera
instrumentutrustning, filmsort m.m. Av särskild betydelse
är att en gemensam standard för tidsbestämningen utvalts,
nämligen tidssignalen från Rugby i England, vilken
kommer att sändas kontinuerligt under förmörkelsen. Samtliga
observationsorter bör dessutom förläggas så nära
centrallinjen som möjligt.
Man har vid den kommande förmörkelsen velat pröva
olika metoder för tidsbestämningar och har enats om att
genomföra observationerna efter tre olika huvudprinciper.
Åtminstone på orter som bedömts vara av största värde
kommer därför observationer att utföras enligt samtliga
dessa tre metoder.
Den första av dessa har föreslagits av Bonsdorff, och
innebär en direkt kinematografisk upptagning av
förmörkelseförloppet med användande av ett objektiv med lång
brännvidd (ca 2 m). Metoden kan användas vid samtliga
fyra kontakter. Genom uppmätning under mikroskop på
den exponerade filmen av skärans förändringar mellan
exponeringarna kan under jämförelse med tillgängliga
månprofiler en god definition och bestämning av
kontakttiderna erhållas. Genom studium av ändringen i skärans
positionsvinkel kan dessutom observationsortens läge i
förhållande till centrallinjen bestämmas med ganska god
säkerhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
