Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 25. 22 juni 1954 - En fotogrammetrikers syn på stakningsproblemet, av Per Olof Fagerholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 juni 1954.
583
En fotogrammetrikers syn
på stakningsproblemet
Docent Per Olof Fagerholm, Stockholm
526.22 : 526.918
Vid långsträckta byggnadsföretag såsom vägbyggnader,
järnvägsbyggnader, kraftledningsanläggningar,
konstbevatt-ningsanläggningar kan som regel ett mycket stort antal
alternativa sträckningar för anläggningen ifrågakomma.
Problemet att bland dessa alternativa sträckningar finna
den optimala lösningen förutsätter ett ingående studium
av terrängens olika enskildheter liksom av dess
förhållanden i stort. Eftersom överskådligheten ute i terrängen i
regel är begränsad av topografin och vegetationen, måste
vanligen iakttagelser från fältrekognosceringar och
mätningar överföras till något slag av sammanfattning — en karta.
Om man emellertid i stället skulle kunna åstadkomma en
modell av terrängen skulle en bel del av
planeringsverksamheten kunna genomföras i denna. I viss utsträckning
möjliggöras dessa båda vägar genom den moderna
flyg-fotogrammetriska tekniken (Tekn. T. 1945 s. 89, 1952 s.
269).
Eftersom de flygfotogrammetriska metoderna utmärks av
mycket rika variationsmöjligheter kan dock naturligtvis
problemen lösas på åtskilliga andra sätt än vad som i det
följande skisseras.
Generell diskussion
Möjligheten att variera de flygfotogrammetriska
metoderna innebär inte blott att olika vägar att nå en och
samma slutprodukt är möjliga, utan även att slutprodukter
av rätt artskilda men för ändamålet användbara typer
kan åstadkommas genom variation av metodik och
förutsättningar. Detta aktualiserar frågan om vilken
noggrannhet som fordras för en stakning, och framför allt hur
denna noggrannhet definieras. För de flesta tekniska
ändamål är det väsentligt att varandra förhållandevis
närbelägna objekt vid mätningarna eller karteringarna återges
med inbördes läget enligt stipulerad noggrannhet.
Hur objekten ligger i förhållande till rikets
koordinatsystem, Stockholms gamla observatorium o.d. är i sig
själv likgiltigt. Likaså är små fel som sakta inkommer,
t.ex. en mycket svag böjning på en lång linje, i regel utan
större praktisk inverkan. Man överskattar ofta den
noggrannhet på långa avstånd som nåtts med terrestra
stak-ningsmetoder. Man har som regel inte haft anledning att
genom noggranna geodetiska mätningar undersöka hur
raka linjerna verkligen är. En svag, jämn utböjning av
en linje medför en mycket liten förlängning av densamma.
Anläggningskostnaderna influeras inte påtagligt av dylika
fel. Det skulle inte förvåna om en utböjning (pilhöjd) på
10—20 m på milslånga sträckor vore normalt
förekommande. Om man vid en stakning, där stakningspunkterna
ligger på 100 m avstånd från varandra, hade ett
systematiskt vinkelfel i varje stakningspunkt om 2 resp. 21
bågsekunder, vilket motsvarar 1 mm resp. 10 mm på 100 m,
så kommer en 40 km lång linje att uppvisa en pilhöjd på
20 resp. 200 m på mitten.
Kartframställaren anger ofta en kartas eller mätnings
noggrannhet genom medelfelet. Det torde för
kartanvändaren ofta inte vara klart att man vid normalt
förekommande antal punkter måste räkna med ett maximifel, som
kanske upp till fyra gånger överstiger medelfelet. Vad
teknikern i allmänhet är intresserad av är maximifelet
motsvarande den mekaniska toleransen. Medelfelsbegreppet
är nödvändigt ur teoretisk synpunkt för utveckling av
metodik m.m., men synes inte motsvara kartanvändarens
behov. Särskilt gäller detta vid kartläggning av större
arealer eller längre sträckor, där hela avsnitt kan ligga
lätt förskjutna utan att nackdel uppstår för arbeten inom
desamma. Därför kan det vara lämpligt att uppdela
noggrannhetsangivelsen i en, som gäller för ett begränsat
område, en lokal noggrannhet eller närnoggrannhet, och en
som avser sådana områdens systematiska förskjutning, en
regional noggrannhet, eller fjärrnoggrannhet.
Först genom detaljerat studium av noggrannhetsfrågan
kan man vid kartläggningar och mätningar för tekniska
ändamål undvika att dyrbara och tidskrävande produkter
framställs, fig. 1.
Den fotogrammetriska mätnings- och
kartläggningsmetodiken kännetecknas emellertid av en förhållandevis god
närnoggrannhet, under det att fjärrnoggrannheten, om man
ej förutsätter geodetiska markmätningar i större
omfattning, är lägre. För att i full utsträckning kunna dra nytta
av de fotogrammetriska metoderna bl.a. vid
staknings-arbeten, fordras därför att man förutsättningslöst
analyserar kraven på stakningsunderlaget.
När det gäller att utnyttja fotogrammetri vid stakning
ligger det närmast till hands att kartlägga det aktuella
området fotogrammetriskt och att därefter utföra
stak-ningen med hjälp av dessa kartor. Noggrannheten i sådana
fotogrammetriska kartor kan göras tillräcklig för de flesta
fall men metodernas användning blir i allmänhet en
teknisk-ekonomisk fråga, påverkad av noggrannhetskraven,
områdets storlek och belägenhet, insynbarhet i terrängen,
det erforderliga geodetiska nätets omfattning m.m. Om
man framställer kartan över hela området och skall
använda den rätt långt fram i stakningsproceduren måste
noggrannhetskraven ställas rätt högt. Detta medför att
noggrant och därför dyrbart och tidsödande arbete
nedläggs även på ytor, som snart uteslutes under val mellan
olika stakningsalternativ.
I en dylik karta, som här förutsätts framställd i form
av en tecknad karta med nivåkurvor, kan man inte heller
redovisa alla de olika upplysningar som kan erhållas ur
flygbilderna genom bildtolkning. En erfaren bildtolk kan
nämligen skaffa fram en stor mängd upplysningar som
annars erfordrar omfattande fältarbeten. Bildtolkning kan
emellertid aldrig helt ersätta fältarbete, utan man måste
genom fältrekognoscering hela tiden "kalibrera" sin
bildtolkning och komplettera den. Bildtolkningen medger
framför allt en koncentration av fältrekognoscering till de
väsentligare terrängområdena.
När man diskuterar möjligheten att vid stakningen
utnyttja fotogrammetriska metoder, får man inte begränsa
sitt studium till själva stakningsmomentet och jämföra
Fig. 1. Samma område (5 X 5 km) förutsätts kartlagt på
två sätt, båda resulterande i koordinatmedelfelet ± 10 m.
Felen, som är normal fördelade och utlottade till storlek
och riktning, visas med vektorer. T.h. ingår ett systematiskt
fel A y = 8 m, t.v. saknas dylikt fel. Trots att
koordinat-medelfelen är desamma, är felen i avstånd mellan
angränsande punkter endast hälften i högra fallet mot i det vänstra
(medelfelet ± 5 m mot ± 11 m, maximifelet ± 15 m mot
± 30 m) ocli för de flesta tekniska ändamål är därför
det högra fallet att föredra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
