Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 26. 29 juni 1954 - Andras erfarenheter - Etsande grundfärgers kemi, av SHl - Epoxilack för tvättmaskiner, av SHl - Televerkets relä av kortankartyp, av D H
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 juni 195i
609
I etanol-butanollösningen bildas krom-III-fosfat under
oxidation av alkoholerna. Det bör delvis gå i lösning inen
delvis falla ut i fast form. Vid närvaro av polyvinylbutyral
bildas emellertid en klar lösning. Detta kan möjligen
tänkas bero på att fosfatet erhålles i mycket findispers form,
men det kan inte extraheras med vatten ur en lösning
innehållande så mycket butanol att två vätskefaser bildas,
och det kan inte heller fällas genom höjning av lösningens
pH till 10,5 med alkoliolisk kalilut. Man kan härav sluta
att kromfosfatet föreligger i form av ett stabilt komplex
som på något sätt är bundet vid polyvinylbutyralen, t.ex.
R R
i i
/ \ / \
0 0 0 0
-c—è—c—è—c—c—c—A—c—i—c—
Ah
\
[(H20)JCr(H2P0«),) +
OH
\
[(H20)2Cr(H2P0,)2] +
†
OH
I
—C—C—C—C—C—C—C—C—C—C—C
o o
\ /
c
I
K
o o
\ /
c
I
It
Grundfärgens adhesion till metallen beror för WP-1 på
fosforsyrakoncentrationen. Den kan tillskrivas en på
metallytan bildad oorganisk film som hinds vid det
organiska lackskiktet genom kromkomplex. Den oorganiska
filmen kan inte upptäckas på stål, men det finns vissa
bevis för dess existens.
För kromfosfatfärg torde adhesionsmekanismen vara av
samma typ som för WP-1. Den fria fosforsyra, som finns
i färgen, kan neutraliseras genom tillsats av alkoliolisk
kalilut. Det härvid bildade kaliumfosfatet är olösligt och
faller ut. Vid försök med grundfärg neutraliserad från
ursprungligen pH 2,7 till pH 6,0 fann man att färgfilmens
adhesion avtar med stigande pH. Överskott på fosforsyra
är alltså nödvändigt, och sannolikt reagerar det ined
grundmetallen.
Om övriga egenskaper hos de båda grundfärgerna kan
bl.a. nämnas att \VP-l:s hållbarhet efter blandning av
färg och förlunnare är begränsad. Ungefär ett dygn
gammal blandning ger färgfilm med nedsatt adhesion till
underlaget. Av de båda färgtyperna ger WP-1 mindre
lösliga skikt och har större korrosionshindrande förmåga.
Den första skillnaden kan bero på närvaron av zink i
WP-1, men detta har inte kunnat visas, och man förstår
över huvud taget inte zinkens funktion. Den andra
skillnaden kan tillskrivas närvaron av Cr^-joner i WP-1 (H
Rosenbloom i Industrial & Engineering Chemistry nov.
1953 s. 2561). SHl
Epoxilack för tvättmaskiner. Det har varit svårt att få
tillräckligt korrosionsresistent lack för tvättmaskiner. Ett
viktigt framsteg uppges vara användning av en epoxilack
(Tekn. T. 1953 s. 867) som grundfärg. Denna har större
resistens mot vatten, alkalier och detergenter och bättre
adhesion till metall än de hittills använda
alkydgrund-färgerna.
Olika läcker har provats i saltvattendimma under 200 h,
i 40°C luft med 100 °/o relativ fuktighet och nedsänkning
i en 60°C lösning av salt och detergent under 380 h.
Härvid visade epoxigrundfärgen bättre hållbarhet än
alkyd-grundfärger, och epoxikarbamidlack hade tre gånger
större resistens än alkydlack. Vid användning av
epoxigrund-färg är en skikttjocklek av 7,5 |x tillräcklig, medan 25 |x
behövs för alkydgrundfärg. Det uppges att den tunnare
lackfilmen är mindre känslig för ojämnheter i tjockleken
och fordrar betydligt mindre putsning än de tjockare
(Engineers’ Digest apr. 1954 s. 134). SHl
Televerkets relä av kortankartyp. Vid den allt mera
omfattande automatiseringen av telefonnätet i Sverige har
behovet av reläer och koordinatväljare starkt vuxit.
Mag-netkretsen i reläerna drar relativt stora kostnader. Man
liar därför inom Televerket sökt finna en relätyp, som är
billigare såväl i fabrikation som i drift.
För närvarande använder Televerket både i väljare och
reläer magnetkretsar av vinkelankartyp (fig. 1), där brygga
och ankare består av vinkelbockade plattjärn. Lindningen
är placerad på en rund järnkärna, som fastskruvas på
bryggan med en gängad tapp och en mutter.
Konstruktionen är behäftad med olägenheter, ur både
tillverknings-och funktionssynpunkt, men särskilt vid massfabrikation.
Bockningen av ankare och brygga begränsar
materialvalet och kräver ett extra arbetstempo. Speciella metoder
måste tillgripas för att få ankarveckets insida jämn och
gradfri. Kärnan är svarvad och gängad, vilket är en dyr
arbetsmetod särskilt om kärnan utgörs av magnetiskt
material.
Den elektromagnetiska kretsen är ej heller god, många
extra amperevarv åtgår för att täcka förlusterna i
ankarets lagring och kärnans infästning i bryggan. På samma
ställen förekommer vidare ca 40 % läckning vid hög
magnetisering. De nämnda olägenheterna är av principiell
natur, varför möjligheterna att förbättra konstruktionen
är begränsade.
En ur tillverkningsteknisk synpunkt förbättrad relätyp,
Fig. 1. Relä av vinkelankartyp.
Fig. 2. Amerikanskt flatrelä med pressad kärna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
