Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 31 augusti 1954 - Behandling av industriella avloppsvatten. Pappers- och cellulosaindustrin, av Stig O Pehrson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31 augusti 1954-
703
Pappers-
och cellulosaindustrin
Fil. lic. Stig O Pehrson, Stockholm
Skogsindustrin, omfattar ett stort antal företag
med vitt skild tillverkning, även om råvaran är
densamma. Till den räknas då dels
massaproducenterna: träsliperier, sulfit- och
sulfatcellulosa-fabriker, boardfabriker samt fabriker för
framställning av halvkemisk massa, dels
pappersbruken med tillverkningar från tunnaste silkes- eller
cigarettpapper till grövsta kartong.
Skogsindustrin är vårt lands största
exportindustri, normalt svarande för 40—50 % av vår
totala export. Den är vårt lands största
vattenför-brukande och måhända samtidigt största
vatten-förorenande industri.
Genom att tillvarata och tekniskt utnyttja
organisk substans, som annars — och annorstädes
— går till vattendragen, är denna industri
emellertid även vårt lands största vattenrenare. Den
har nämligen "reningsverk" för avloppsvatten
med en kapacitet motsvarande ca 9 milj.
anslutna personer, dvs. avsevärt mer än hela vårt
lands befolkning.
Kemisk massa
Tillgång på vatten, gott vatten och vatten i
stora mängder är ett absolut krav för cellulosa- och
pappersindustrin. Vatten är en av råvarorna vid
fabrikationen, vatten utnyttjas för transport av
timret och den färdiga produkten samt är
energikälla.
För att producera ett ton oblekt sulfit- eller
sul-fatinassa använder man i dag normalt 250—300
m3 vatten. Detta innebär, att den erforderliga
vattenkvantiteten i 1/min rätt nära motsvarar
tillverkningen av massa i t/år. För
framställning av blekt massa erfordras ytterligare minst
50—60 % vatten.
Vid tillverkning av högvita, blekta kvaliteter
och specialkvaliteter för kemiskt bruk blir
vattenbehovet mycket stort och når lätt upp till 600
m3/t massa, dvs. i 1/min två gånger
massatillverkningen i t/år. Härtill kommer, att detta
vatten måste vara av god kvalitet.
Reningsanläggningar i någon form för fabrikationsvattnet
förekommer praktiskt taget alltid.
Förutom tillgång på vatten fordrar
cellulosaindustrin även möjligheter att avleda vatten, och
här möter man vattenföroreningsproblemet.
Beroende på tillverkningens art är det förbrukade
vattnet förorenat i högre eller lägre grad.
Föroreningarna utgörs av organisk och även oorganisk
substans i lösning, sedimenterbar organisk
substans samt i några fall av giftiga ämnen.
Föroreningar kan även uppträda så att säga
före fabriken, orsakade genom flottning och
barkning av timret, men dessa problem skall icke
behandlas här.
Sulfitcellulosa
Vattenföroreningen vid framställning av
sulfitcellulosa är ett av de mest svårlösta
avloppsvattenproblemen, lika aktuellt världen runt, trots
att man ägnat ett intensivt arbete åt att söka
bemästra det.
Sulfitprocessen karakteriseras av att man
upp-sluter ved i form av flis med natrium-,
ammonium-, magnesium- eller kalciumbisulfit med ett
överskott på fri S02 för att frigöra vedens
cellulosa från ligninet. Här i landet sker
sulfitkokning med ett undantag enbart enligt
kalciumbi-sulfitprocessen. Kokningen sker normalt vid
125—130°C och ca 5 atö.
Efter kokningen skiljs kokvätskan, luten, med
den utlösta vedsubstansen från cellulosan enligt
olika förfaranden. Massan går vidare till
tvättning, silning, eventuell blekning och upptagning
samt torkning.
Mängden lut uppgår till ca 8 t/t massa. Den
största delen av lutens torrsubstans utgörs av
lignosulfonsyror. En icke föraktlig sockermängd
utlöses under kokningen. I starkmasselutar är
den ca 140 kg/t ved, i silkesmasselutar ca 200 kg.
Något mer än hälften av vedsubstansen löses av
kokvätskan. Det är därför icke förvånande, att
möjligheten att nyttiggöra lutens beståndsdelar
varit och alltjämt är föremål för en intensiv
teknisk-vetenskaplig forskning.
En sammanställning över olika möjligheter att
utnyttja sulfitlut publicerades 1940. Där upptogs
bl.a. en patentförteckning innehållande 800
patent. Den tekniska bearbetningen har dock starkt
hämmats av att den organiska substansen
föreligger i stark utspädning samt vidare av att luten
är starkt korroderande och innehåller en
betydande halt icke brännbar substans. Då kalcium
används, är det heller icke ekonomiskt att genom
lutförhränning återvinna basen och därmed
oskadliggöra luten.
Avleds luten till en recipient, uppkommer, utom
i gynnsammaste fall då fabrikerna ligger vid
öppna havet, nästan alltid en betydande påverkan av
vattendraget. Luten har mycket hög biokemisk
syreförbrukning (BS), som till största delen
beror på dess halt av sockerarter, alkoholer, syror,
aceton och furfural och i mindre grad på
ligno-sulfonsyrorna. Avledandet av luten till ett
vattendrag kan dock regleras genom anläggning av
bassänger, som tappas med hänsyn till
vattenfö-ringen.
Luten som sådan kan utan bearbetning
användas som dammbindningsmedel på vägar. Vid
ett flertal fabriker hämtas under
sommarhalvåret större delen av den vid tappningarna
självrunna luten av vägstyrelsernas tankbilar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
