Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 31 augusti 1954 - Behandling av industriella avloppsvatten. Pappers- och cellulosaindustrin, av Stig O Pehrson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31 augusti 1954-
705
För att uppnå en tillfredsställande förbränning
måste man driva indunstningen av luten till en
torrhalt av minst 50 %. Indunstning från 11 till
50 % torrhalt innebär, att man per ton
torrsubstans skall avdunsta icke mindre än 7 ton
vatten. Vid direkt avdunstning t.ex. i en
ångpanna behövs för avdunstning av en dylik
vattenmängd i runt tal 1 ton kol.
Vid indunstning av lut till den nämnda
torrhalten på samma sätt skulle man alltså behöva
1 ton kol per ton torrsubstans, dvs. betydligt
mera än vad man kan få tillbaka vid
torrsubstansens förbränning.
Man måste därför gå andra vägar vid
indunstningen och har då tillgripit indunstning i flera
steg, multipelindunstning. Tiden synes nu mogen
att vid projektering av nva
indunstningsanlägg-ningar för sulfitlut räkna med
termokoinpres-sionsförfarandet, dvs. populärt uttryckt
värmepumpen1.
Indunstning och förbränning av sulfitlut
innebär möjligheter till besparing av betydande
bränslemängder. Detta skall icke förleda någon att
tro, att sulfitlutindunstning är ett nytt sätt att
skära guld med täljkniv. Införandet av
lutin-dunstning innebär nämligen mycket stora
investeringar.
För en fabrik tillverkande 100 t/dygn blekt
pappersmassa uppgår anläggningskostnaden för
in-dunstningsanläggningen till ca 3,5 Mkr,
driftkostnaderna till 0,23 Mkr/år och den årliga
bränslebesparingen till 12 500 t stenkol. Detta
förutsätter, att en för sulfitluteldning lämplig
ångpanna finns. Fabrikens storlek är vidare av
avgörande betydelse. Ju större en fabrik är,
desto större är förutsättningarna för ett
tillfredsställande ekonomiskt utbyte av sulfitlutens
tillvaratagande.
Möjligheten att anlägga, amortera och förränta
en indunstningsanläggning beror givetvis i hög
grad på kolpriset. Under 1951 steg detta
kraftigt, och det är därför icke förvånande att flera
fabriker då beställde anläggningar, som nu efter
hand kommer i drift. Medan kolpriset nu
befinner sig i sjunkande, stiger alltjämt kostnaderna
för indunstningsanläggningarna. Framtiden ter
sig därför nu mörk, såvida inte konstruktörerna
finner ett radikalt sätt att förbilliga
anläggningarna.
En ljusning kan dock skönjas på detta område.
Cederquist vid Bergslagets
forskningslaboratorium har utarbetat ett våtförbränningsförfarande
för vattenlösningar och suspensioner
innehållande ned till 2 % cellulosahaltigt material (jfr
Tekn. T. 1952 s. 1 078). Försök i halvstor skala
antyder, att det är möjligt att genomföra
kontinuerlig våtförbränning av t.ex. sulfitlut under
samtidigt utnyttjande av den utvecklade
värmemängden för generering av varmvatten,
lågtrycksånga och kraft.
Sulfatcellulosa
I princip innebär sulfatprocessen kokning av
ved i form av flis med en alkalisk kokvätska,
innehållande främst natriumhydroxid,
natrium-sulfid och natriumkarbonat. Temperatur och
tryck vid kokningen är högre än vid
sulfitprocessen, 160—180°C, resp. 6—7 at ö.
Vedens lignin och en del av dess hemicellulosa
utlöses under kokprocessen i form av alkalilignin
och organiska vid alkali bundna syror. En del av
ligninet stannar kvar i massan, troligen delvis
överfört till en mera svårlöslig form
(kondensa-tionsprödukt) som ger sulfatmassan dess mer
eller mindre bruna färg.
Vedens harts- och fettsyror löses lätt av
kok-luten i form av natriumsalter. Detta gör, att man
vid alkalisk kokning även kan använda
hartsrika vedslag, såsom tall.
Den färdiga massan jämte kokvätskan, som vid
kokningen antagit svart färg och benämnes
svartlut, blåses under tryck från kokaren till
diffusörer, cylindriska behållare försedda med
sil-botten. Här återvinns svartluten genom
tvättning med utspädd svartlut från en tidigare
dif-fusörtvättning och därefter med varmt och kallt
vatten.
Den erhållna outspädda eller något utspädda
svartluten går till avdunstningsanläggningen,
dälden indunstas till hög torrhalt och slutligen
förbränns under utnyttjande av den organiska
substansens värmevärde för ångalstring. I samband
härmed återvinns större delen av de vid
kokningen använda kemikalierna i smält form i
bottnen av förbränningsugnen. De löses och
återanvänds vid kokningen. Denna
kemikalieåtervinning är nödvändig av ekonomiska skäl. Utlöst
torrsubstans återvinns till 90—95 %.
Av det nämnda framgår, att sulfatfabrikernas
avfallsvatten ej kommer att innehålla utlöst
vedsubstans, i varje fall alls icke i samma
utsträckning som sulfitfabrikernas. För
sulfatfabrikernas del tillkommer emellertid en del andra
problem, sammanhängande med giftverkan hos vissa
speciella svavelhaltiga föreningar i de
kondensat2, som erhålles på olika punkter i processen,
nämligen från kokare, diffusörer och
lutindunst-ningsapparater, och vidare i tvättvatten från
diffusörer, mesafilter m.m.
Före blåsningen till diffusörerna erhålles
koke-rikondensat, vars vattenlösliga del kan sägas
representera stinkandets eldorado. Här uppträder
metylmerkaptan, svavelväte, dimetylsulfid och
dimetyldisulfid. Den råolja, som frånskiljs från
det vattenlösliga kokerikondensatet, bearbetas i
allmänhet på terpentinolja.
Det kondensat, som erhålles från
diffusörsystemet, är också illaluktande men håller väsentligt
mindre lättflyktiga föreningar än
kokerikondensatet. Svavelväte ingår som väsentlig
beståndsdel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
