Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 40. 2 november 1954 - Gemensam elkraftförsörjning i Danmark, Norge och Sverige? av Åke Rusck - Världens största vattenturbindrivna generatorer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 november 1954
951
Det finns emellertid vid korsningen av
Skagerack en extra svårighet, som vi icke har i
öster-sjön, nämligen ett långt större djup och en
mycket oregelbunden botten. Jag tror emellertid att
det ligger väl inom möjligheternas gränser att
åstadkomma en kabelförbindelse även där, och
det är därför sannolikt att en likströmsöverföring
från Sydnorge till Danmark sannolikt är den
bästa och billigaste metoden att överföra norsk
kraft åtminstone till Jylland.
Generaldirektör Vogt har för övrigt i ett
föredrag framhållit samma sak och han har vidare
pekat på möjligheten att genom Jylland fortsätta
med en förbindelse ned till det tyska
samkör-ningsnätet. På så sätt skulle Norge få en direkt
kontakt med en mycket stor kraftmarknad, som
i övrigt tillgodoses med värmekraft och som då
med fördel kan ta emot varierande kraftmängder.
Han säger att på Jylland och i Nordtyskland ser
han Norges naturliga marknad, om Norge skall
exportera kraft. Några utarbetade planer på en
sådan förbindelse torde ännu ej föreligga och
jag har för närvarande icke vare sig möjlighet
eller anledning att gå in härpå. Det synes
emellertid som om det vore åtskilligt som talar för en
direktförbindelse under Skagerack mellan Norge
och Jylland.
Samverkan längs vattendelaren Norge—Sverige
Ett par andra samarbetsfrågor på kraftområdet
har lösts eller varit uppe till diskussion. Den
norsk-svenska gränsen följer icke vattendelaren
mellan Norge och Sverige. De svenska
vattendragen har i åtskilliga fall källsjöar på norskt
område och omvänt. I anslutning till den
norsksvenska vattenrättskonventionen har
sjöregleringar på norsk sida genomförts för svenska
vattendrag och i något fall har även motsvarande
skett med sjöar inom Sverige till förmån för
norska vattendrag. Flera projekt härvidlag är
aktuella. Flertalet berör norska sjöar i svenska
floder och man torde ha anledning att räkna med
att dessa frågor skall kunna lösas även i
fortsättningen utan större svårigheter.
Det har vid flera tillfällen dykt upp projekt,
där man skulle till Norge för kraftproduktion
avtappa källsjöar i svenska vattendrag och
därigenom föra deras vatten till Atlanten i stället
för till Bottniska viken. De projekt, som varit
uppe, har huvudsakligen berört älvar där redan
betydande utbyggnader skett på svensk sida.
Man skulle i så fall ta bort vatten från redan
gjorda utbyggnader i Sverige och i stället
utnyttja det i nya kraftstationer i Norge. Det synes
uppenbart att ett sådant arrangemang icke skulle
vara lönande. Generaldirektör Vogt har vid ett
tillfälle framhållit, att det skulle vara möjligt att
utnyttja Torne Träsk på motsvarande sätt och i
Torne älv finns ju icke några svenska
utbyggnader.
Den huvudsakliga fallhöjden i Torne älv från
Torne träsk till Bottenviken ligger inom Sverige,
men en del tillhör även Finland, eftersom Torne
älv till en del är en gränsälv. Om man i stället
utnyttjade Torne träsks vatten genom
avtappning till Rombacksfjorden i Norge, skulle man
kunna få en kraftstation med en fallhöjd av
340 m. Med den tillgängliga vattenmängden
skulle man kunna få ut 1 650 MkWh/år. Av
denna kraftmängd skulle överslagsmässigt 92,5 %
tillhöra Sverige och 7,5 % tillhöra Finland. För
det fall en sådan utbyggnad vid närmare
utredning en gång i framtiden skulle visa sig
ekonomiskt och praktiskt möjlig, fordras norskt
samtycke och det är med glädje jag konstaterar att
generaldirektör Vogt framhållit, att detta skulle
kunna vara ett naturligt objekt för ett
finskt-svenskt-nosrkt samarbete.
Det är här icke fråga om någon norsk
kraftexport i vanlig mening till Sverige och Finland,
eftersom naturkraften helt tillhör Sverige och
Finland. Det är för övrigt icke uteslutet att
själva kraftstationen lämpligen borde placeras i
Sverige och sålunda skulle endast stationens
avlopp komma inom norskt område. Om en sådan
utbyggnad skulle ställa sig förmånligare än en
normal utbyggnad av Torne älv, kan icke sägas
utan omfattande utredningar. För närvarande
saknar frågan aktualitet, eftersom väl
naturkraften i Torne älv torde vara bland de sista
projekten i en svensk utbyggnadsplan.
Slutord
Otvivelaktigt finns vissa förutsättningar för ett
danskt-norskt-svenskt kraftsamarbete. Hur långt
detta skall drivas måste bli beroende av de
resultat, som vidare tekniska och ekonomiska
undersökningar kan leda till.
Oberoende av eventuella överenskommelser om
fasta kraftleveranser mellan länderna bör det
löna sig att utvidga den sedan gammalt pågående
samkörningen Danmark—Sverige att även
omfatta Norge. En tillräckligt kraftig
förbindelseledning mellan Sverige och Norge är en
investering av måttlig storlek och torde väl betala sig
genom de fördelar, som samkörningen ger.
Genom de erfarenheter en samköming ger är det
säkerligen också lättare att i fortsättningen
bedöma värdet av eventuella avtalsmässigt bundna
kraftleveranser mellan de olika länderna.
Jag tror för min del att förutsättningar finns
för ett kraftsamarbete mellan Danmark, Sverige
och Norge, även om jag inte tror att vi någonsin
kan ha behov av att organisera detta samarbete
i så fasta former att det med känd förebild skulle
kunna kallas "Scandinavian Power System".
Världens största vattenturbindrivna generatorer,
150 000 kVA, 125 r/m, får kraftstationen Stor-Norrfors i
Ume älv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
