Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 16 november 1954 - Kavitationens mekanik, av Stig O W Bergström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 november 1954
995
ras för att man skall undvika överlappning av de båda
bilderna på filmen. Kameramotorn startas med
kanonavtryckare, vilken med viss, varierbar fördröjning även löser ut
blixtserien. Trots den mycket enkla konstruktionen gav
anordningen synnerligen gott resultat.
Ett stort problem vid fotografering med så korta tider,
som det här blir fråga om, är de små skärpedjup man
måste arbeta med. Vid detaljstudium av kaviteter händer
det lätt, att skärpedjupet går ned till exempelvis ± 10 mm.
Ibland är då bubblornas diameter av samma
storleksordning som det disponibla skarpa området, vilket gör att
man måste lägga ned den största omsorg på
kamerainställningen.
Forskningsprogram
Det visar sig att forskningsarbetet, såväl det
teoretiska som det praktiskt experimentella,
erbjuder helt skilda problem vid studium av
kavitationens olika uppträdandeformer. Den ena
formen kan således vara mycket känslig för
variationer i en speciell parameter, som den andra
är helt oberoende av.
De parametrar, som studeras i samband med
kavitationsfenomen är kavitationstalet K (som ofta
benämnes o), Reynolds’ tal Re, Froudes tal Fr
och faktorer beroende på ytspänning, gashalt och
kärntäthet. Man definierar
K _ Po—Pv
q
där q — qv20/2, p0 statiskt tryck och v0 hastig-
het i ett representativt snitt, t.ex. på oändligt
avstånd uppströms från försökskroppen.
För en given strömningsbild blir K större ju
mindre risken för kavitation är. Tryckskillnaden
Po—Pv är ett mått på de krafter, som motverkar
bildningen av kaviteter, medan nämnaren q är
proportionell mot de lokala trycksänkningar,
som kan uppstå, och alltså större ju större
kavi-tationsrisken är.
Man kan också tala om kavitationstalet Ä$ för
en given geometrisk form. Detta definieras
vanligen som det värde på K, vid vilket de första
spåren av kavitation uppträder på en
försöksmodell av denna form. Härav följer, att ju lägre K i
en viss form har, desto bättre lämpar den sig för
användning, där kavitation riskeras.
Stora fixa kaviteter
Eftersom en fast kavitet, helt omslutande den
kaviterande kroppen, lämpar sig väl för
matematisk behandling, har dess egenskaper blivit
grundligt studerade. Antas ånggasblandningen i
kaviteten ha konstant tryck, kan
hastighetsfördelningen bestämmas med
potentialströmnings-teori14-17.
Det är anmärkningsvärt och uppmuntrande att
observera, hur väl experimentella resultat hos
Reichardt15-16 stämmer med teorierna. Han
anger sålunda motståndskoefficienten som funktion
av K för fulla kaviteter alstrade av olika
strömningsmotstånd. Både hans egna och andra
forskares försök bekräftar teoriens linjära
samband för motståndskoefficienten:
cd = Cdo (1 + K)
D
där cD = —- ; D kraft i strömriktningen v0, A
qA
tvärsnittsarean av den kaviterande kroppen,
cD o = värde på cD för K = 0 (fig. 14).
Fig. 13. Kamera under fotografering, t.v. tunnelns
provsektion, över och snett framom denna två blixtlampor
med blixtfrekvens 10 kHz (om båda används), t.h. kamera
med lins, f = 150 mm, och en svart plåtbox med
spegelsystemet.
Fig. 12. Princip för spegelsystem vid stereoskopisk
fotografering med en lins och bildklyvare; A och B speglar,
C vridcentrum för spegel, D bildklyvare; a och b optiska
axlar för vänster, resp. höger "öga".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
