Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 16 november 1954 - Andras erfarenheter - Värmebehandling av metaller i ånga, av SHl - Silikonbehandling av utomhusisolatorer, av FÖ - Hörntubsångpannans utveckling, av Wll - Nya metoder - Ångvärmda luftförvärmare, av Wll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 november 1954
1015
amerikanska och brittiska undersökningar har till fullo
bekräftat denna uppfattning. Behandlingen i ånga utförs
vanligen allra sist, dvs. sedan verktygen finslipats. När
de kommer ut ur ugnen har de en jämn, blå oxidhinna,
ca 2,5 [.i tjock. Denna svarar för ökningen av deras
livslängd.
Oxiden hindrar nämligen svetsning av verktygets yta vid
skärning varigenom överhettning av stålet genom ökning
av friktionen undviks. Den porösa oxiden kvarhåller
skärvätska. Dessutom avlägsnar värmebehandlingen
spänningar i stålet, som kan ha uppkommit vid slipningen.
Gjutjärnsdelars slitstyrka ökas genom värmebehandling i
ånga därför att ett relativt hårt oxidskikt bildas. Detta
kvarhåller dessutom smörjmedel varigenom rörliga
maskindelar lättare kan "köras in".
Andra ståldelar ångbehandlas huvudsakligen för att deras
resistens mot korrosion skall bli större. Det har visat sig
att man vid denna metod uppnår lika gott resultat som
vid kemisk oxidation. Stålet blir vidare mer lättbearbetat;
använda skärande verktyg får större livslängd och
arbetsstycket får bättre ytfinhet. Många ståldelar skall
ytbehandlas genom elektrolytisk metallutfällning och måste då
rengöras, vilket oftast sker genom betning. Denna sker
snabbare om stålet givits ett jämnt oxidskikt genom
värmebehandling i ånga.
Presskroppar av pulverjärn kan efter sintring ges ökad
hårdhet genom värmebehandling i ånga. Härvid fylls
nämligen porerna i arbetsstyckets yta med oxid. Prov har visat
att presskroppars tryckbrottgräns kan fördubblas på detta
sätt, men samtidigt minskas deras dragbrottgräns.
Arbetsstycken, som fylls med olja efter värmebehandling i ånga
har mycket större korrosionsresistens som lagermetall än
obehandlade. Vidare ökar den hårda oxiden materialets
slitstyrka.
Icke-järnmetaller av många olika slag, t.ex. mässing med
högst 80 % koppar, berylliumkoppar och
aluminiumlegeringar, kan värmebehandlas i ånga. För mässing uppnås
fördelen att betning mellan kallbearbetningsoperationer
blir onödig och att rengöringen av den färdiga produkten
före elektrolytisk metallbeläggning underlättas. I många
fall är den yta, som erhålles genom ångbehandling och
efterföljande kylning, så ren att dragpressade arbetsstycken
kan gå till nästa formning utan den vanligen utförda
betningen.
Liknande resultat uppnås vid utskiljningshärdning av
berylliumkoppar i ångatmosfär. Vid tillverkning av
fjädrar fordrades förr (vid värmebehandling i luft) i flera fall
två betningar före elektrolytisk metallbeläggning. Vid
användning av ångatmosfär räcker det med en blankbetning
som tar bort oxidskiktet. Vid upplösningsbehandling av
härdbara aluminiumlegeringar i ånga får metallen en
jämnare mer metallisk och reflekterande yta än vid
upphettning i luft. Rengöringen av de färdiga delarna förenklas
härigenom (B R Swann i Metal Treatment & Drop Forging
apr. 1954 s. 168). SHl
Silikonbehandling av utomhusisolatorer. Sedan en ny
stålframställningsmetod börjat användas i ett österrikiskt
stålverk har stark stoftbeläggning förekommit på
utomhusisolatorer i omgivningen. Stoftbeläggningen, som
uppgick till omkring 1,3 g/m2 per dag, bestod av 40 °/o järn
och var följaktligen en god ledare. För att minska
isolator-överslagen vid fuktig väderlek överdrog man isolatorerna
med ett tunt silikonskikt som är starkt vattenavvisande.
På detta skikt bildas inget sammanhängande vattenskikt
utan endast friliggande droppar. Därvid ökas även
isolatorernas självreningsförmåga. Silikonskiktet kan påläggas
genom besprutning eller doppning; det kan även brännas
fast.
Under den korta tid, som silikonbehandlade isolatorer
hittills använts, har drifterfarenheterna varit goda.
Isolationsmotståndet hos nedsmutsade silikonbehandlade
isolatorer var under regn 1,5 X 1011—50 X 1012 ohm medan iso-
lationsmotståndet för obehandlade isolatorer under
samma förhållanden var 3,6 X 106—4 X 10® ohm. Prov visade
att de silikonbehandlade isolatorerna hade väsentligt högre
glimspänning än de obehandlade (Bulletin SEV 1954 h. 18
s. 747). FÖ
Hörntubsångpannans utveckling. Den av Vorkauf
konstruerade hörntubsångpannan ("Eckrohrkessel") avsågs
ursprungligen för effekter på 300—800 kg/h ånga, men
effekten ökades snart och 1951 hade man kommit upp till
panneffekter på 15 t/h (Tekn. T. 1952 s. 1080).
Panneffekten har emellertid senare ökats. Man har
sålunda tagit i drift pannor på 25 t/h och 1954 byggt en
panna för 40 t/h och 42 at ö ångtryck. Vidare har man
utarbetat konstruktioner för en panna med effekten 70 t/h.
Teoretiskt finns det emellertid inga hinder för stora
panneffekter om man bara gör fördelnings-, samlings- och
fall-rör tillräckligt stora (Karl-Fredrik Eklund i
reseberättelse IB 3019 till Kommerskollegium). Wll
Nya metoder
Ångvärmda luftförvärmare. Redan 1860 tog James
Howden ut patent på att använda ånga till förvärmning
av förbränningsluft, men hittills har inte denna metod
kommit till större användning. Speciellt på ångfartyg har
man emellertid haft ganska mycket besvär med
rekupera-tiva rökgasvärmda tubluftförvärmare, som korroderat,
blivit otäta eller skadade genom brand, och detta har blivit
anledning till att frågan åter kommit upp.
För att slippa besvären med de rökgasvärmda
luftförvärmarna har man byggt in ångvärmda luftförvärmare i stället.
Fem i USA byggda 28 000 t tankfartyg har sålunda
utrustats med ångluftförvärmare, vilka varit i drift tre år
med mycket tillfredsställande resultat. Fartygen har
kugg-växlade turbiner på 13 500 hk för ånga med 42 at tryck
och 455°C temperatur från två ångpannor med
ångluftförvärmare och ekonomisrar.
Luftströmmen till ångpannorna är 9,2 kg/s eller 8,1 ms/s
vid 38°C. Luften värms till 138°C med avtappningsånga
som har trycket 4,4 at a, motsvarande
ångbildningstempera-turen 146°C, och har ångtemperaturen 207°C vid utloppet
ur turbinen. Mängden avtappad ånga är 1,41 t/h och
tryckförlusten i förvärmaren på luftsidan är 66 mm vp. Under
manöver eller i hamn kan man med avloppsånga med
1 at ö. värma luften till 115°C, vilket är en stor fördel.
Luftförvärmaren är av standardmodell med släta tuber i
fem parallella rader. Som en följd av att rökgaser icke
går genom förvärmaren blir utrymmesbehovet för
ångluftförvärmare mindre än för andra typer av
luftförvärmare.
Matarvattnet förvärms med avtappningsånga i två steg till
115°C, och matarvattentemperaturen höjs i ekonomisern
till 170°C. Ekonomisern ersätter alltså en
högtrycksför-värmare.
För att förbättra ånganläggningens verkningsgrad kan
man ha två luftförvärmare i serie och ha
matarvattenström-men delad på ekonomisern (ca Va) och en
högtrycksför-värmare (2/a). Det har även föreslagits användning av
luftförvärmaren som kylare för överhettad ånga, men detta
förefaller inte vara så lämpligt. Ett annat system som
diskuterats är att uppvärma matarvattnet till 170 eller
205°C med avtappningsånga, sedan sänka dess temperatur
i luftförvärmaren och därefter ta in vattnet i ekonomisern.
Detta system fordrar emellertid en mycket noggrann
beräkning, så att de avsedda temperaturerna verkligen
erhålles.
Vid användning av ångluftförvärmare bör anläggningen
dimensioneras så att förlusten i rökgasvärme inte blir för
stor. Man bör räkna med att få ca 150°C temperatur på
de avgående rökgaserna (W J S Glass i Institute of Marine
Engineers Transactions 1953 s. 1). Wll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
