Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 30 november 1954 - Ståls korrosion i luft. Provningsmetodik, av Kurt F Trägårdh - Ståls korrosion i luft. Provning av rostskyddsfärger, av Paul Nylén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23 november 195b
1047
Plåtarna, som var av den första, bockade typen,
vägdes varje år sedan lös rost avlägsnats med
rotborste. Denna provningsmetodik har vissa
brister och felkällor. Det har nämligen
konstaterats att vattenfickan rostar avsevärt mer än
plåten i övrigt, och rosten har inte kunnat avlägsnas
helt och hållet vid de årliga besiktningarna, ty
då hade man stört rostningsförloppet. Dessa
båda felkällor motverkar dock varandra.
År 1952 togs alla plåtarna in, vattenfickorna
skars loss och resten av plåten delades i tre plana
delar. En del av dessa avrostades kemiskt,
varvid viktförlusten på de vertikala, horisontella
och sneda delplåtarna bestämdes. Därefter
räknade man ut de viktändringar, som delplåtarna
sannolikt skulle ha undergått vid exponering i
fria luften under tiden 1935—1952, om
kapning-en skett redan vid försökets början.
Denna undersökning visade, att vattenfickans
avrostning är i genomsnitt 4,5 gånger så stor
som den övriga plåtens. Vidare fann man, att
inte tillnärmelsevis all rost kan avlägsnas genom
borstning; i genomsnitt blev 42 % av rosten
kvar. Vid beräkning av dessa värden har plåtar
från Gällivare, vilka visat helt avvikande
resultat (någon viktökning hos vissa plåtar), inte
räknats med. Även för de sju övriga stationerna
blev resultaten ganska olika. Vattenfickans
avrostning var sålunda minst 2,7 (Stockholm,
Grönskär) och högst 7,5 (Flahult) gånger så
stor som den övriga plåtens. Kvarsittande rost
efter borstning varierade mellan 59 och 31 %.
Det finns alltså ingen allmängiltig relation
mellan fickans och plåtens avrostning eller mellan
den verkliga viktminskningen, fastställd genom
kemisk avrostning, och den man får vid
borstning. De resultat, som erhållits före 1952, och
av dem dragna slutsatser efter sex års
exponering (Korrosionsnämndens Medd. 4 1945) är
därför osäkra.
Vid angivande av viktförlusten på stålplåtarna
får man därför bortse från vattenfickan och
räkna med den viktförlust, som erhålles på de
plana ytorna efter kemisk avrostning. Denna
visade sig vara lika stor på plåtens olika delar,
varför man kunde nöja sig med att genomgående
endast avrosta den vertikala delen av plåten,
varigenom de flesta horisontella och sneda del-
plåtarna kunde exponeras vidare och avrostas
kemiskt efter ytterligare t.ex. 10 och 25 år.
Samtidigt med de målade och omålade plåtarna
utsattes 1938 två varmförzinkade och två
sprut-förzinkade plåtar i Göteborg, Smögen och
Stockholm. Ursprungliga zinkvikten var för de
varmförzinkade 455—580 g/m2 och för de
sprutför-zinkade 370—461 g/m2. Varje år har plåtarna
vägts utan avborstning.
Provning av rostskyddsfärger
Professor Paul Nylén, Stockholm
620.198 : 620.197.6
På de målade plåtarna, tillhörande den 1938
utsatta serien, betecknad A, provades 21 grundfärger
och 50 täckfärger, huvudsakligen uppbyggda av
då för tiden aktuella pigment och bindemedel.
För en nutida granskare av seriens uppläggning
kan det kanske synas som om programmet kom
att bli alltför vittutsvävande. Man hade möjligen
kunnat få ut bättre och framför allt säkrare
resultat om serien hade begränsats till ett mera
ingående studium av några få faktorer, men det är
lätt att vara efterklok.
Skikttjocklekens inverkan på målningens
rostsky ddsf örmåga
Färgerna i serie A har påförts "yrkesmässigt"
och följden därav har blivit att skikttj.ockleken
på många plåtar kommit att avvika rätt avsevärt
från medelvärdet, som för de flesta färgerna är
60 |x för en gång grundfärg och en gång täckfärg.
Man var emellertid nog förutseende att bestämma
vikten av den påförda färgen och tack vare detta
har tjockleken efteråt kunnat beräknas på känt
sätt ur färgernas sammansättning och
beståndsdelarnas specifika vikter.
En tidigare bearbetning av det avlästa
siffermaterialet för en del färgkombinationer visade, att
livslängden är starkt beroende av skikttjockleken
och att man som en arbetshypotes tillsvidare
kunde räkna med att den är proportionell mot
kvadraten på skikttjockleken, dock inom ett
tämligen snävt intervall. Tillämpas det kvadratiska
sambandet på plåtar där skikttjockleken avviker
Fig. 5. Livslängd t.v. för enbart
grundfärg G2 och enbart täckfärg
T22 vid olika skikttjocklek, t.h. för
en gång grundfärg G2 och en gång
täckfärg T22 vid AO ju total
skikttjocklek; grundfärg betecknas med
streck nedåt höger, täckfärg med
streck uppåt vänster; vimplar änger
antal strykningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
