Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 7 december 1954 - Nya metoder - Värmeflödesmätare med spiral av termoelement, av Bo Adamson - Böcker - Ingenjörshandboken, bd 6, av Harald Sten - Motståndssvetsning, av R Gunnert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1080
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 2. Termoelementplatta och spegelgalvanometer.
temperaturdifferensen mellan plattans bägge sidor.
Värmeflödet erhålles då genom att dividera
temperaturdifferensen med plattans värmemotstånd. Mätaren bör självfallet
ha så litet värmemotstånd som möjligt för att inte
värme-strömningsförloppet i byggnadselementet skall störas.
Temperaturdifferensen på plattans bägge sidor mäts med
termoelement, som måste seriekopplas i ett stort antal för
att ge en tillräcklig spänning. Kontaktställena mellan
ter-moelementets koppar- och konstantantrådar har tidigare
oftast lötts, men man har på senare år även använt
metoden att delvis förkoppra en konstantantråd, så att
kontaktställe erhålles där förkoppringen börjar.
En holländsk värmeflödesmätare är byggd enligt denna
princip. En tunn tråd, som spunnits till en lång spiral med
yttre diametern ca 3 mm, förkoppras till spiralens halva
höjd, fig. 1. Därefter viras denna långa spiral i form av en
plan spiral och ingjutes i en platta av polyvinylklorid.
Termoelementplattan är 3,4 mm tjock och har 109 mm
diameter. Värmemotståndet är ca 0,015 nrhC/kcal (0,013
m2C/W). Termoelementets inre motstånd är 400—500 ohm
och antalet "lödställen" ca 3 000. Mätaren ger för 1°C
temperaturdifferens spänningen 20,1 mV (enligt Technisch
Physische Dienst T.N.O. en T.H. Delft). Bo Adamson
Böcker
Ingenjörshandboken, bd 6: Formgivning och
tillverkning, redigerad av C A Stromberg. Nordisk Rotogravyr,
Stockholm 1954. 1 024 s., ill. 48 kr.
Denna sista del av Ingenjörshandboken är uppdelad i två
huvudavdelningar, "Riktlinjer för den konstruktiva
utformningen och val av material" och "Tillverkning".
Fackredaktörer för de två delarna är resp. Gunnar Wallgren
och Herman Hallendorff. Som författare har medverkat
34 specialister.
Den första avdelningen behandlar relativt kortfattat
ritningars utförande. Dessutom belyses vissa konstruktiva
problem. Bland dessa märks råd vid val av ytbeskaffenhet
samt en intressant uppsats om utformning av hålkälar.
I den andra avdelningen redogörs betydligt mera
utförligt för verkstädernas tillverknings- och
behandlingsproblem. Det huvudavsnitt som behandlar spånskärande
bearbetning har här getts det största utrymmet. Vissa andra
specialuppsatser är dock anmärkningsvärt omfattande och
ger i en del fall mer än vad som är vanligt i en handbok
av detta slag. Nämnas kan t.ex. de avsnitt som behandlar
plastisk bearbetning, svetsning och lödning, gjutteknisk
formgivning, bearbetning av plastmassor, limningsteknik,
verktygsmaskinindikeringar, samt kapitlet om
förpackningar. En del författare har genom litteraturhänvisningar
redovisat sitt underlag.
Då de olika uppsatserna skrivits av specialister inom
respektive områden, är de lämnade uppgifterna i regel
tillförlitliga. Givetvis måste man härvid bortse ifrån de
beklagliga tryckfel och ombrytningsfel som förekommer här
och var. Däremot synes en avsevärd tid ha förflutit mellan
färdigställandet av manuskriptet till vissa avsnitt och
utgivandet av boken. Detta måste väl vara förklaringen till
att en del viktiga nya metoder blivit synnerligen
styvmoderligt behandlade.
Så har t.ex. kopiersvarvning avfärdats på en halv sida,
varvid tvärkopiering inte alls nämnts. Uppgifterna om
långhålsborrning och de verktyg som rekommenderas
därför måste betraktas som ålderdomliga. I det i övrigt
utmärkta avsnitt som behandlar mättekniken har
redogörelsen för ytjämnhetsmätning fått en utformning, som inte
alls motsvarar dagsläget. Å andra sidan synes en del
uppsatser vara fullt moderna. Detta är t.ex. fallet med
kapitlen om slipning och finbearbetning samt limningsteknik.
Denna anmärkning drabbar helt naturligt inte heller den
del av boken, som behandlar konstruktiv formgivning.
Uppgifterna där är ju av en betydligt mera tidlös karaktär.
Frånsett dessa detaljpåpekanden är boken utmärkt. Den
innehåller en mångfald matnyttiga data. Tabellerna är i
regel redigt uppställda. Tryck och bildmaterial är
genomgående förstklassigt. En något längre driven
systematisering av innehållsförteckningarna och en utökning av
litteraturhänvisningarna hade nog varit önskvärd.
Handboken är så utformad, att den lämpar sig såväl för
användning inom industrin som för undervisningsändamål
vid de högre tekniska läroanstalterna.
Tillverkningsteknikern torde dock ha betydligt större användning för den
än konstruktören. Harald Sten
Motståndssvetsning, av Hans J U Wängsjö. Asea
svets-maskiner, Stockholm 1953. 180 s., 272 fig. 20 kr.
Motståndsvetsning har blivit en alltmer använd
arbetsprocess. Mycket beror väl detta på att våra dagars
bruksartiklar många gånger sammansätts av små element, som
är utmärkt väl lämpade att förenas med
motståndsvetsning. Man hälsar därför föreliggande kompendium med
stor tillfredsställelse, alldenstund det utgör det mest
uttömmande arbete om metoden, som skrivits på svenska.
I en ganska omfattande inledning behandlas
motståndsvetsningens princip och grunder. Därvid redogörs för
värmets uppkomst genom kontaktmotstånd samt
diskuteras svetsbara material och material i elektroderna. Mera
i förbigående berörs skodda elektroder. I denna första
avdelning behandlas även svetsmaskinens transformator,
dess omsättning, impedans samt energimagasinering och
belastningsfördelning för att förhindra snedbelastning på
kraftnätet.
Punktsvetsning behandlas relativt ingående. I detta
kapitel liksom i hela arbetet hälsar man med
tillfredsställelse förf:s ansträngningar att med enkla formler ånge
sambandet mellan svetsdata och plåttjocklek. Härigenom
erhållna värden är mycket användbara som riktvärden,
även om de får bedömas från fall till fall, beroende på
använd maskinstorlek.
Alla motståndsvetsmetoder har sina egna kapitel, såsom
pressvetsning, sömsvetsning, stuksvetsning,
brännsvetsning och stumsömsvetsning. Innehållet är indelat i:
svetsförfarande, inverkande faktorer, maskiner och
till-lämpningsexempel. Elektrisk motståndsvärmning med
alla dess tillämpningsmetoder har fått ett eget kapitel.
Med stor behållning tar man del av kapitlet om
provning av motståndsvetsar. Man finner i arbetet goda råd
för hur man skall mäta på motståndsvetsmaskiner och
hur dessa skall inkopplas på nätet. Man kan undvika
obehaget med inkopplingsströmstötar genom att använda
tidkontrollorgan av synkron typ.
Anmälaren är inte alla gånger ense med förf. i
nomenklaturavseende. Arbetets rubrik visar t.ex. ett överflöd
av bokstaven s. Kanske läsaren ibland rycker till, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
