Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 46. 14 december 1954 - Syntetiska smörjmedel, av Ragnar Byman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ib december 195b
1093
den är det emellertid nödvändigt att använda
smörjmedel med högre viskositet. Sådana kan
man framställa t.ex. genom att blanda
mono-eller diestrar med polyestrar med högre molvikt
eller genom att blanda estrar med lämplig
mineralolja. På så sätt tillverkade oljor provas för
närvarande i USA som motorsmörjolja för
förbränningsmotorer. Vid Point Barrow, Alaska,
provades under de två stränga vintrarna 1947
och 1948 esteroljor som motorolja för militära
fordon med mycket gott resultat.
Tillkomsten av gasturbin- och
reaktionsmotordrivna flygplan och robotbomber förde även med
sig mycket komplicerade smörj problem. För att
kunna användas för detta ändamål måste en
smörjolja vara lättflytande vid mycket låg
temperatur, ha ett mycket lågt ångtryck samt en
hög flampunkt. I dessa avseenden godtagbara
egenskaper kan man emellertid ej erhålla hos
petroleumoljor utan man har måst övergå till
syntetiska esteroljor.
Under efterkrigstiden har man i USA även
börjat använda esteroljor som smörjmedel för
automatvapen. Dessa har visat sig mycket lämpliga
härtill inom hela temperaturområdet — 57 till
+ 65°C (— 70 till + 150°F). Vid användning av
dessa oljor behåller vapnen sin
funktionsduglighet ned till mycket låga temperaturer och även
vid eldgivning under längre tid tack vare
ester-oljornas lägre ångtryck, vilket medför att de
avdunstar långsammare än de förut använda
petroleumoljorna.
De estersmörjoljor, som först tillverkades i USA,
var i första hand avsedda för maskinell
utrustning, som skulle användas vid extremt låga
temperaturer. För användning i kyla är emellertid
smörj fett att föredraga framför olja, ty den
maskinella utrustningens konstruktion kan då
förenklas i hög grad; man vinner ökat
korrosionsskydd och det är lättare att hålla ett fett än en
olja kvar på appliceringsstället. Man har därför
även utarbetat lågtemperaturfett för militära
specialändamål.
Dessa fett har visat sig lämpliga för alla kul-,
rull- och nållager (inklusive smörj fria lager),
som normalt arbetar vid temperaturer upp till
100° C. De kan även användas för glidlager och
plana glidytor vid måttliga belastningar.
Maskinell utrustning funktionerar ned till —55° C vid
användning av dessa fetter och under flerårig
användning i Alaska har de givit mycket
tillfredsställande resultat under extrema
vinterförhållanden.
Efter kriget har smörj fetter, tillverkade av
esteroljor, utom som instrumentfett, även fått
användning för en rad andra militära
specialändamål, t.ex. som vapenfett och som ett
"auto-motive and artillery grease", vilket kan användas
som ett "enhetsfett" under alla
driftförhållanden.
Silikoner
Silikoner framställdes redan i början av detta
århundrade, men först under andra världskriget
fick de praktisk betydelse och började tillverkas
i industriell skala i USA. Silikonernas struktur
liknar övriga syntetiska smörjoljors men
atomerna i molekylernas huvudkedja består av kisel
och syre och endast sidgrenarna är kolkedjor.
De silikonoljor, som förs i marknaden, är
poly-metylsiloxaner eller polymetylfenylsiloxaner.
Oljornas egenskaper beror i hög grad på
fenyl-halten. De rena polymetylsiloxanerna har
sålunda de bästa viskositetsegenskaperna men den
lägsta värmestabiliteten.
Silikonerna har många egenskaper, som gör
dem mycket värdefulla som smörjmedel. De har
avsevärt bättre viskositets-temperaturförhållande
än petroleumoljor av samma viskositet, låg
stel-ningspunkt och lågt ångtryck. De är även mera
värme- och oxidationsbeständiga än
petroleumoljorna samt resistenta mot de flesta kemikalier.
Emellertid har silikonerna den olyckliga
egenskapen att bilda tjocka geler, när de upphettas
till så hög temperatur, att de börjar oxideras.
Många smörj problem vid högre temperaturer
skulle kunna lösas med silikoner, om det blott
funnes lämpliga antioxidationsmedel, som
hindrade deras gelbildning.
Silikonernas smörjande och bärande förmåga
är även under gynnsamma lagerförhållanden
mindre än petroleumoljornas, varför de ej kan
användas för tungt belastade lager eller för plana
glidytor. När lagerytorna utgörs av de vanliga
lagermetallerna, är dock silikonernas smörj
förmåga relativt god, men om ytorna är av stål, är
deras smörjförmåga så liten, att de knappast ens
kan betecknas som smörjmedel. Detta
förhållande begränsar silikonernas användning och de kan
som regel användas endast vid ganska måttlig
belastning och hastighet. De har sin viktigaste
användning dels inom kemisk industri för
pumpar, ventiler, lager m.m., dels för vissa
instrument, där man inom ett stort område vid relativt
hög temperatur kräver en så konstant viskositet
som möjligt.
Silikonoljorna har även fått användning för
tillverkning av smörj fetter. I allmänhet används
litiumtvålar som förtjockningsmedel för
silikon-fetter, enär de har hög smältpunkt. Vid ca
165°C undergår de emellertid en
strukturomvandling varvid de förlorar sin mjuka
smörlik-nande konsistens och blir hårda och korniga.
Denna omvandling begränsar dessa fetters
användningsområde till högst nämnda temperatur.
Det är emellertid av ett mycket stort såväl
civilt som militärt intresse att få tillgång till
smörj-fetter, som kan användas i kontinuerlig drift vid
högre temperatur än ca 165°C. Som
förtjockningsmedel har man härvid i första hand sökt använda
oorganiska ämnen, såsom silikagel, bentonit,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
