Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 7. 15 februari 1955 - Nya metoder - Bestämning av färgskikts vattengenomsläpplighet, av SHl - Alkoholer enligt oxometoden, av SHl - Viskositetsmätning med ultraljud, av JH - Kiselströmriktare, av FÖ - Aluminium och stål i molekylär bindning, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 februari 1955
137
detta prov är utfört har färgskiktet lossnat. Det dras av,
spolas med vatten och torkas mellan filtrerpapper,
varefter dess tjocklek mäts med mikrometer.
En fördel hos metoden är att ett fåtal svaga punkter hos
färgskiktet i regel inte inverkar på resultatet. Det är
vanligen besvärligt att reglera temperatur och luftfuktighet
vid färgens anbringande, och man föredrar därför att
prova färger, som skall jämföras, samma dag (W G G
Wheeler i Chemistry & Industry 20 nov. 1954 s. 1441).
SHl
Alkoholer enligt oxometoden. En anläggning i vilken
27 000 t/år kemikalier skall tillverkas enligt oxometoden
körs i gång i Texas City i slutet av 1954. Vid oxoprocessen
bringas kolmonoxid, väte och en olefin att reagera med
varandra vid ca 200°C och 10—400 kp/cm2. Härvid bildas
en aldehyd med en kolatom mer än i olefinen. Av
alde-hyden kan man sedan erhålla motsvarande alkohol eller
syra. I den nya fabriken kan denna reaktion
genomföras med alla tillgängliga olefiner från eten till
C15-kolväten.
En påtaglig fördel med oxometoden är att den öppnar en
ny väg för tillverkning i stor skala av hela serier av
syrehaltiga organiska ämnen. Fem alkoholer framställda i
halvstor skala enligt den har under 1954 kommit i
handeln för användning till mjukningsmedel. Dessutom kan
dessa eller liknande alkoholer utnyttjas som halvfabrikat
inom kemisk industri.
Genom reaktion mellan alkoholerna och tvåbasiga syror,
såsom sebacin-, adipin- och azelainsyra, kan man t.ex.
erhålla estrar som är lämpliga till mjukningsmedel och som
tillsatser i smörjmedel för låg temperatur. Alkoholerna är
vidare utgångsmaterial för både icke-joniserade och
an-joniska, ytaktiva ämnen som fås genom deras reaktion
med etylenoxid eller genom sulfonering. Estrar av de
högre alkoholerna, t.ex. deras akrylat eller metakrylat,
kan användas för tillverkning av speciella polymerer till
läcker och oljeförbättringsmedel (Chemical & Engineering
News 6 sept. 1954 s. 3496). SHl
Viskositetsmätning med ultraljud. I en metod för
kontinuerlig registrering av strömmande vätskors viskositet
har man utnyttjat absorptionen av ultraljud. I vätskan
placeras en ultraljudsond som arbetar vid en fast frekvens.
Den ljudenergi som upptas av vätskan är direkt
proportionell mot viskositeten. Energin överförs nämligen till
vibrationer mellan tunna vätskemolekyllager runt om sonden.
Genom att mäta energiförbrukningen kan man bestämma
viskositeten hos newtonska vätskor och även skenbara
viskositeten hos icke-newtonska vätskor. Mätningen kan
automatiseras och användas för kontinuerlig reglering av
strömmande vätskors viskositet.
Ett sådant instrument arbetar med frekvensen 28 kHz och
amplituder under en n varvid ljudenergin blir av
storleksordningen mikrowatt. All risk för störande
kavitationsfenomen är därmed utesluten.
Instrumentet uppges mäta absoluta viskositeter mellan
noll och 50 cP på 2 °/o när. Noggrannheten anges konstant
upp till 350°C och vätskans strömningshastighet lär ej
påverka mätningen.
Metoden har använts för automatisk reglering av
limmets viskositet vid tillverkning av slippapper (Instruments
nov. 1953 s. 1710; Instrumentation april 1954 s. 16). JH
Kiselströmriktare. Förutom selen och germanium kan
även kisel användas som halvledare i torrlikriktare.
Kisel-strömriktaren har den fördelen, att drifttemperaturen utan
risk för skador kan höjas till 180°C, medan
germanium-och selenströmriktaren tål endast ca 65°C. Den maximala
spärrspänningen är även högre, men spänningsfallet i
spärrskiktet vid strömgenomgång är omkring 0,5 V högre
än germaniumströmriktarens 0,63 V.
Kiselströmriktaren, fig. 1, är ännu under utveckling, men
Fig. 1. Luftkyld kiselströmriktare för Q
200 A.
beräknas få stor användning inom ett något högre
spänningsområde än germaniumströmriktaren (Westinghouse
Engineer 1954 h. 5 s. 186). ’ FÖ
Aluminium och stål i molekylär bindning. Redan före
andra världskriget hade man länge sökt en process för
bindning av aluminium vid stål för att kunna tillverka
luftkylda cylindrar för flygplansmotorer med kylflänsar
av aluminium. En av de äldsta metoderna var att förse
stålcylindern med en påkrympt hylsa av
aluminiumlegering, men denna har ca 30 °/o mindre
värmeledningsförmåga än renaluminium som emellertid är för mjukt för
påkrympning.
Vidare ger denna metod en kontaktyta, som trots stor
yt-finhet inte överskrider 50 °/o av fogytan, och
värmeövergången försämras dessutom av oxidskikt mellan
metallerna. Man har därför sökt åstadkomma en kemisk bindning
mellan de båda metallerna och hade 1946 i
Storbritannien funnit en användbar metod härför. Redan 1941 hade
man emellertid utarbetat ett liknande förfarande i USA.
Processen utförs i tre steg. Först behandlas det
stålstycke, som skall gjutas in, så att det får en ren, reaktiv
yta. Denna alumineras (jfr Tekn. T. 1952 s. 530) sedan
under sådana betingelser att det bildas ett lager av
järn-aluminider vilka löser sig i stålet och vid gjutningen i
alu-miniet. Slutligen placeras det aluminerade stålstycket i en
form som fylls med smält aluminium eller
aluminiumlegering.
Gränsskiktet mellan de båda metallerna har en komplex
sammansättning som varierar med stålsorten och
sammansättningen hos alumineringsbadet. I stort sett består det
av tre faser av binära föreningar mellan järn och
aluminium av vilka den järnfattigaste FeAl3 (eller Fe2Al5) löser
sig i aluminiet. De två andra faserna, vilkas
sammansättning inte är utredd, bildar ett ca 25 ^ tjockt skikt.
Bindeskiktets skjuvhållfasthet uppges vara ca 550 kp/cm2
och dess brottgräns 960—1 260 kp/cm2 vid upp till 250°C.
Dess tryckhållfasthet är mycket stor; man har t.ex. valsat
aluminiumöverdraget stålband med upp till 75 %
reduktion utan att bindeskiktets tjocklek avtagit märkbart.
Fogen är olje- och gastät och har visat sig fullt hållbar vid
— 193°C. Den är vibrationssäker och överför spänningar
och töjningar utan att lokala spänningskoncentrationer
uppstår. En annan viktig egenskap hos bindeskiktet är att
det leder värme med nära 100 °/o effektivitet.
Utom för flygplansmotorer utnyttjas metoden nu vid
tillverkning av bilmotorer och framför allt
motorcykelmotorer. Vidare gör man bimetalliska bromstrummor och lager
av aluminiumlegering, särskilt en innehållande 6 °/o tenn.
Denna har utmärkta friktionsegenskaper men måste
förses med stöd av stål för att tåla lagertrycket. På senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
