Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 1 mars 1955 - Andras erfarenheter - Gasturbindrift med tjockolja, av Wll - Ackumulatorer för robotar, av Tdn - Karboximetylcellulosa — antismutsmedlet CMC, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 mars 1955
183
Andras erfarenheter
Gasturbindrift med tjockolja. Två 1 650 kW
gasturbinanläggningar i en cementfabrik i Venezuela har varit i
drift över 3V2 år, motsvarande mer än 30 000 h drifttid.
Gasturbinanläggningarna omfattar vardera en turbin, en
kompressor, en brännkammare och en värmeväxlare.
Kompressorn drivs direkt med 5 350 r/m av turbinen, som
även via en kuggväxel driver en generator med 1 800 r/m.
Tryckförhållandet i kompressorn är 3, och
gastemperaturen i turbininloppet är 600°C. Vid 35°C temperatur på den
insugna luften är totalverkningsgraden 21 %>.
Bränslet är en blandning av 60 °/o bunker C-olja från
Venezuela och 40 °/o dieselolja. Oljan har hög askhalt
med stor mängd vanadin- och natriumföreningar, så att
beläggningar på turbinskovlarna kan inte undvikas.
Skovel-systemet tvättas därför efter 900 h drift med vatten, som
sprutas in genom fast monterade munstycken, under det
att turbinmotorn sakta drivs runt av startmotorn.
Tvättningen tar 1—2 h, och efter denna kan turbinen starta
omedelbart. Fastän en stor del av askan är olöslig i vatten,
blir turbinen fullt ren vid tvättningen. Någon korrosion
av skovlarna får man inte, därför att gastemperaturen i
turbinen är så pass låg.
Rekuperatorn blåses ren med inbyggda sotblåsare, som
får luft direkt från kompressorn. Fastän man har filter
för den luft som tas in, fås man beläggningar av
cementdamm i kompressorn, vilken därför tvättas efter 3 000 h
drift.
Brännarna byts efter 3 500 h drift och i de uttagna
brännarna ersätts förslitna delar, så att brännarna kan
användas igen. De tunga oljorna medför en viss slitning av
brännkamrarna. Innerväggen, som är mest utsatt för
skador, är gjord av 250 lätt utbytbara delar, så att det är
lätt att ersätta en skadad del vid den regelbundna
besiktningen.
Smörjoljan för turbinen har använts i 18 000 h och är
fortfarande i gott stånd, så att smörjoljekostnaden blir
mycket liten. De enda reservdelar som behövts har varit
några brännkammarelement och några
bränslemunstycken. Underhållskostnaderna har därför blivit mycket låga
(Power maj 1954 s. 108 ref. ur Brown Boveri Review
maj-juni 1953). Wll
Ackumulatorer för robotar. Ett av de största
problemen vid konstruktion av robotvapen är
strömförsörjningen av den omfattande el- och teleutrustningen.
Effektbehovet kan räknas i kilowatt. På grund av det ytterligt
knappa utrymme, som står till förfogande, ställs mycket
stora krav på primärkraftkällans volym och vikt.
Man har försökt lösa problemet bl.a. med
specialkonstruerade bly- och nickelkadmiumackumulatorer. Dessa
batterier har emellertid av olika skäl, framförallt för stor
volym och vikt, icke visat sig fullt tillfredsställande. Sedan
fransmannen H André konstruerat en användbar
silver-zinkackumulator genom införande av en semipermeabel
separator av cellofan (Tekn. T. 1950 s. 115, 1952 s. 849,
1955 s. 93), synes det emellertid som om problemet med
robotens elkraftförsörjning skulle kommit ett bra stycke
närmare sin lösning.
I Storbritannien tillverkas nu en serie
silver-zinkackumu-latorer, den minsta på 0,75 Ah, vikt ca 21 g, och den
största på 200 Ah med en vikt på ca 2,5 kg. Dimensionerna
för de två ackumulatorstorlekarna är 14,3 X 28,6 X 38,1
mm resp. 814 X 102 X 204 mm. Alla ackumulatorer i denna
serie har en nominell spänning av 1,5 V.
Utom den låga vikten och de små dimensionerna för en
viss given kapacitet, vilka gör dem särskilt intressanta för
flygplans- och robotkonstruktören, har dessa
ackumulatorer även andra viktiga egenskaper, såsom förmågan att
tåla urladdning med mycket hög strömstyrka och
kraftiga stöt- och vibrationspåkänningar. Vidare uppstår icke
kokning på stora höjder eller vid låga tryck, och batteriet
har god lagringsbeständighet.
Den positiva elektroden består av pressade och sintrade
plattor av silverpulver och den negativa av pressade plattor
av zinkpulver. Plattor och separatorer sätts samman till
paket och monteras i enkla kärl av polystyren.
Elektrolyten är en lösning av kaliumhydroxid, mättad med
ka-liumzinkat (Aeroplane 3 dec. 1954). Tdn
Karboximetylcellulosa — antismutsmedlet CMC.
Kemiskt kan karboximetylcellulosa betraktas som en eter
erhållen genom reaktion mellan alkalicellulosa och
mono-klorättiksyra. Vanligen gör man först dess natriumsalt och
frigör sedan syran med saltsyra.
RONa + ClCH2COONa —► ROCH2COONa + NaCl
ROCH2COONa + HCl —* ROCH2COOH + NaCl
där R betecknar cellulosaradikalen.
Reaktionsprodukten, som utom karboximetylcellulosa
innehåller vid reaktionen bildade salter (natriumklorid och
liten mängd natriumoxiacetat), brukar kallas CMC och
används mest som smutssuspenderande medel i syntetiska
detergenter. Det hindrar nämligen smutsens återutfällning
på tvättgodset (Tekn. T. 1954 s. 16). På senare tid har man
emellertid börjat utnyttja CMC:s förmåga att öka vattens
viskositet, suspendera fasta ämnen i vatten, stabilisera
olje-vattenemulsioner och bilda vattenlösliga folier.
Man använder sålunda CMC till klister, i siam vid
borrning efter petroleum (Tekn. T. 1954 s. 269), latexfärger,
appreteringsmedel för textilier, som tillsats i papper och
keramisk glasyr, som jordförbättringsmedel och
tvätteri-appretur. Inom läkemedelsindustrin utnyttjas renad
karboximetylcellulosa, dvs. befriad från salterna, i diverse
preparat, såsom laxativ och avmagringsmedel.
Som råvara använder man mest blekt sulfitcellulosa till
CMC och renad bomullslinter till ren
karboximetylcellulosa. Handelns preparat varierar mycket i halten aktivt
material. Några innehåller bara några få procent sådant,
andra kan ha en halt på ca 80 %>. Alla tillverkare torde
använda samma framställningsmetod, men det tekniska
utförandet varierar.
Som exempel kan nämnas att man i en fabrik behandlar
blekt sulfitmassa med alkali varefter den erhållna
produkten får reagera med torrt natriumkloracetat.
Alkaliöver-skottet neutraliseras sedan med natriumbikarbonat, och
slutprodukten mals. I en annan fabrik besprutas riven
cellulosa med en lösning av alkalihydroxid och sedan med
klorättiksyra i en roterande trumma. Produkten åldras för
att reaktionerna skall gå till slut varefter den torkas.
Man kan ändra CMC:s egenskaper genom att reglera
antingen substitutionsgraden eller cellulosans
polymerisa-tionsgrad. Varje glykosrest i cellulosamolekylen innehåller
tre hydroxylgrupper med vilka klorättiksyran kan
reagera. En fullständigt substituerad produkt, dvs. med tre
karboximetylgrupper per glykosrest, sägs ha
substitutionsgraden 3,0. CMC är mest vattenlöslig vid
substitutionsgraden 0,45—1,5, och de flesta kommersiella produkterna är
av denna typ. Produkter med låg substitutionsgrad (ca 0,3)
är alkalilösliga, medan sådana med hög substitutionsgrad
är lösliga i organiska lösningsmedel men inte i alkali eller
vatten.
Både polymerisations- och substitutionsgraden inverkar
på produktens viskositetsökande förmåga. De flesta
typerna av CMC har polymerisationsgraden 500—2 000. En
1 °/o vattenlösning av renad karboximetylcellulosa med
substitutionsgraden 0,7 och relativt hög
polymerisations-grad har t.ex. en viskositet på 1 300—2 200 cP, medan en
lika koncentrerad lösning av en produkt med samma
po-lymerisationsgrad men substitutionsgraden 1,2 har
viskositeten 100—300 cP. Om i stället substitutionsgraden hålls
konstant vid 0,7 och polymerisationsgraden ges ett lågt
värde, faller den 1 °/o lösningens viskositet till mindre än
100 cP.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
