Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 29. 16 augusti 1955 - Andras erfarenheter - Tenn och tennforskning, av U T—h - Metallgarn, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 augusti 1955
69,7
Andras erfarenheter
Tenn och tennforskning. Vid Tin Research Institute i
London bedrivs sedan mer än 20 år tillbaka en omfattande
forskningsverksamhet inom tennområdet. Jämsides
härmed utger institutet handböcker av hög standard. Arbetet
är huvudsakligen inriktat på att öka tennets industriella
användning genom ett systematiskt utvecklingsarbete och
att hjälpa förbrukare av tenn med tekniska problem.
I hela världen förbrukas ca 40 % av tennproduktionen
för vitbleck till konservindustrin, ca 5 % går till
framställning av förpackningstuber och folier, ca 20 %
används i lödmetall och ca 10 °/o går till
legeringsframställning.
Tenn är lämpligt till lod därför att det smält väter många
metaller och har god vidhäftning till dem. Tenn har också
låg friktionskoefficient mot andra metaller och synes ha
en särskild förmåga att kvarhålla oljeskikt. Tennets
hårdhet kan ökas genom tillsats av antimon och koppar. Man
får härvid "vitmetall" som används till lagermetall,
bab-bitslegeringar. Tenn ingår även i många bly-,
koppar-eller aluminiumlegeringar samt i stilmetall och
pressgjut-legeringar.
Vissa tennföreningar har industriell betydelse t.ex.
tennoxid, som grumlingsmedel för emalj, natriumstannat,
tennsulfat, tennklorid och tennfluoroborat för
ytbeläggnings-industrin. Flera organiska tennföreningar används i
elas-ter och andra plaster.
Tin Research Institute har en egen
varmförtennings-anläggning i full teknisk skala, som används dels för
bedömning av speciella problem inom denna industri, dels
för demonstrationsändamål. Här undersöks jämnheten och
porigheten i tennskiktet, olika ståls användbarhet som
grundmetall vid förtenning m.m. Visserligen ger de
mekaniska egenskaperna, strukturen, kemiska
sammansättningen och framför allt ytfinheten hos plåtmaterialet, vissa
hållpunkter, men ett säkert avgörande kan endast ske
genom provförtenning.
Elektrolytisk förtenning av plåt blir numera allt
vanligare, varvid plåtbanan kan ha en hastighet på upp till
800 m/min. Genom en momentan smältning av
tennskiktet ges detta hög glans. Även en dylik anläggning i
halvstor skala finns inom institutet. Speciellt har man
studerat legeringsbildningen vid smältningen, då denna har
betydelse för pötentialbildningen i tenn-järn elementet och
även påverkar lödegenskaperna.
Tenn-zinklegering, innehållande 20—25 °/o zink (Tekn. T.
1954 s. 99), kan lätt utfällas ur en blandad alkalisk
elektrolyt med gjutna legeringsanoder med den fällda
legeringens sammansättning varigenom regleringen av badets
sammansättning blir enkel. Den utfällda legeringen är oädlare
än stål och ger därför katodiskt skydd liksom ren zink.
Den har samma lödningsegenskaper som tenn och ger
utan förbehandling gott fäste för målning och andra
organiska ytbeläggningar. Den visar också god resistens mot
hydrauliska vätskor och används därför bl.a. som
beläggning på delar till flygplans landningsställ.
En bronslegering (speculum) med 58 % koppar och
resten tenn kan lätt poleras till spegelglans som förblir
oförändrad vid inomhusbruk. Denna elektrolytutfällda
legering har fått stor användning i Storbritannien som
beläggning för dekorativa ändamål. Den har mycket gott
korrosionsmotstånd. Den är en intermetallisk förening men
återfinns ej som stabil fas i det termiska koppar-tenn
diagrammet.
För några år sedan upptäcktes vid institutet en hittills
okänd enfas nickel-tennlegering, innehållande 65 %> tenn.
Den har formeln NiSn och helt andra egenskaper än de
ingående komponenterna. Inte heller denna legering
återfinns i det termiska diagrammet, emedan den ej kan
framställas på termisk väg. Vid upphettning till ca 300°C
sönderfaller den nämligen i sina komponenter. En elektro-
lytiskt utfälld beläggning av NiSn visar samma
korrosionsegenskaper som krom och motstår många korrosiva
ämnen. Den är dessutom hård.
Institutets platta tak upptas av ställningar för provplåtar.
Genom dess läge några mil utanför London utan större
industrier i närheten blir luftens korrosiva inverkan
tämligen mild. På andra platser i Storbritannien finns
provstationer, representerande samtliga olika klimatiska
varianter där. Även korrosionsstationer för plåtar, permanent
nedsatta i havsvatten eller i tidvattengränsen, har inrättats.
Många tenn- och legeringsbeläggningar används på
föremål som icke direkt utsätts för regn men väl för
kondenserad fuktighet och luftens föroreningar. Man studerar
korrosion under sådana betingelser dels med provplåtar
placerade i en låda som saknar kortsidor, dels med
plåtarna fästa med klibbremsor på undersidan av glasskivor,
som placeras horisontellt 7—8 cm över ett platt tak
varvid glaset tjänstgör som paraply. Den senare metoden har
visat sig ge snabba resultat, då fukt jämte luftens
föroreningar kondenseras på nätterna och avdunstar på
dagarna. Det är svårt att i laboratorieskala åstadkomma
samma effekt.
Bland andra undersökningar kan nämnas jämförande
prov av olika metallutfällningar, oskyddade eller täckta
med organiska beläggningar, på sprutade tennlegeringar,
på tenn-zinkbeläggningar i kontakt med aluminium, på en
ny elektrolytiskt utfälld tenn-kadmiumlegering och på
tenn-nickelskikt på olika grundmetaller. Försök att
använda finfördelat metalliskt tenn som pigment i
korro-sionsskyddsfärger har hittills icke varit uppmuntrande. I
kontakt med aluminium har tenn-zinkbeläggning av stål
visat bättre egenskaper än zink, kadmium och
tenn-kad-inium. I kustklimat visar tenn-kadmium lovande
korrosionsmotstånd.
Utomhusprovningarna kompletteras givetvis med
korttidsprov i laboratorieskala med saltdimma och tropikskåp.
Saltdimprovet utförs dels med ren 3,5 °/o koksaltdimma,
dels med vatten innehållande fastställd mängd
svaveldioxid. Proven placeras på en långsamt roterande skiva.
Under 8 h/dygn används saltdimma eller vattenånga,
därefter får provplåtarna självtorka. Provmetodiken lär
fungera bra (S C Britton i Corrosion Technology dec. 1954
s. 372). U T—h
Metallgarn. Redan för åtskilliga hundra år sedan
tillverkade perser och kineser vävnader innehållande fina
trådar av 24 karat guld, lindat kring koppartråd. Numera
består metallgarn i vävnader emellertid av aluminium,
överdraget med ett färgat bindemedel och en plast, vanligen
cellulosaacetatbutyrat. Guldtråd görs sålunda med ett
bindemedel innehållande ett gulorange färgämne;
silvertråd erhålles med ofärgat bindemedel.
Oftast utgår man från 500 mm breda band av ca 0,01 mm
tjock aluminiumfolie som först på båda sidor bestryks
med ett färgat eller ofärgat bindemedel och upphettas till
ca 95°C. Därefter fastpressas folier av genomskinlig plast
på metallfoliens båda sidor vid ca 140 kp/cm2 tryck. Det
laminerade materialet skärs slutligen i smala remsor som
spolas på bobiner.
Den mest använda fibern har ca 0,4 mm bredd, men man
tillverkar material med mellan 0,2 och 3 mm bredd. Fiber
av ulltyp bara 0,11 mm bred har tillverkats av icke
laminerat aluminium. Tillverkningen av metallgarn i USA
var 1954 900 t.
Metallgarn har i regel liten hållfasthet och används därför
tillsammans med andra garner, t.ex. av bomull, ull, silke,
nylon och rayon. Det nyaste på området är emellertid
metallgarn laminerat med polyesterfolie (Mylar) i stället för
cellulosaacetat. Detta garn har 1 650 kp/cm2 brottgräns och
kan därför användas ensamt till trikåvaror. Medan det
ace-tatlaminerade garnet tål bara upp till 70°C, är högsta
till-låtna temperatur för polyestergarnet ca 150°C (Industrial
& Engineering Chemistry mars 1955 s. 11 A). SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
