Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 4 oktober 1955 - Elektroniska automatväxlar, av Gunnar Svala och Walter Jacob - Bättre kanal längs St. Lawrence-floden, av G Lbg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4- oktober 1955
815
Matristrådarna är här kopplade till tändelektroderna 9
och 10 hos abonnentens pulsgeneratorrör 5 i fig. 19. Röret
5 fungerar alltså även som en "eller"-krets, ty det kan
exciteras antingen från A-matrisen "eller" från B-matrisen,
helt beroende på, om vederbörande abonnent är den
anropande eller den anropade. Förbindelsen är därmed
uppkopplad och registret kopplar bort sig, för att överta nya
uppgifter. Som redan nämnts exciteras den anropade
abonnentens pulsrör först med 4 000 pulser/s för ringning. Detta
sker genom en pulsfrekvensdelare, som sitter mellan en
av ß-minnesorganets utgångsgrupper och
ß-abonnent-matrisen.
Registret
Registret tar över signaleringstråden emot den anropande
abonnentens fingerskivimpulser. Detta sker med hjälp av
två glimrörskedjor, som ställs ut till det önskade numret
och som fungerar som ett slags mellanminne. Naturligtvis
måste registret impulslägeselektivt kopplas till den
anropande abonnenten, dvs. ett register bör kunna kopplas
till vilken kanal som helst i växeln, emedan det finns
endast två register, som vardera skall fungera i alla
kanaler. Ett register måste alltså ha ett eget minne, som
kommer ihåg, i vilket pulsläge det skall gå.
Även här användes minnesrör, dvs. ett rör för varje
register. Här gäller det att magasinera ett pulsläge, alltså en
tidsinformation, och röret är kopplat med hänsyn till
detta. Man använder rörets egenskap att kunna släppa
igenom en signal via ett "upplåst" element (arbetspunkt vid
C i fig. 3) till kollektor-elektroden men däremot inte via
ett "nedlåst" element (origo i fig. 3). Varje använt element
tillförs en skrivspänning, som kommer från respektive
utgång hos kanalsökaren. Dessutom får elementen en
pulssignal i respektive pulsläge från pulscentralen. Genom
uppläsning av ett visst element kommer så det där
pålagda pulsläget att visa sig på rörets utgångssida.
Utgångspulsen driver registrets pulsgenerator, som exciterar
dels en elektronisk talkontakt, som i sin tur släpper fram
svarston till den anropande abonnenten via taltråden, dels
en "och"-krets, som pulslägeselektivt sorterar ut den
anropande abonnentens fingerskiv-impulser från
signaleringstråden (20 i fig. 19) för att påverka registrets
räkne-kedjor.
Inskrivning och radering sker på samma sätt som i
abonnentminnen. En särskild registersökare enligt samma
princip som hos kanalsökaren pekar ut ett ledigt register och
påverkar respektive rör.
Mellan registren och ß-sidans minne finns emellertid en
anordning, som tar emot informationerna i turordning
(utbrytning) från båda registren och överför både
nummer-informationen och pulslägeinformationen till respektive
rör i ß-minnet. Härvid sker även upptagettest med hjälp
av en särskild upptagettestkrets. Upptagettestkretsen
innehåller ett antal multipel "och"- och "eller"-kretsar, som
söker koincidens mellan den nyinkommande
nummerinformationen och de båda abonnentminnenas inehåll.
Föreligger koncidens, är numret upptaget. I det fallet sker ingen
inskrivning i ß-minnet. I stället sluts i respektive pulsläge
en särskild elektronisk kontakt, som matar fram
upptaget-signal till taltråden och över den till anropande
abonnenten, så att denne kan höra, att det valda numret är
upptaget.
Litteratur
1. Flowers, T H: Electronic telephone exchanges. Proc. IEE 99
(1952) bd 1 nr 119 s. 181.
2. Scowen, F: A small experimental electronic automatic telephone
exchange. Post Office El. Eng. J. 47 (1954) s. 1-4, 102—105, 138—142.
3. Lehmann, G: Les applications des impulsions dans les systèmes
d’interconnexion téléphonique. L’Onde Électrique 34 (1954) s. 342—346.
4. Keister, W, Ritchie, A E & Washburn, S H: The design of
sivitching circuits. New York 1951.
5. Uhlmann, W E M: Storage tube employs secondary emission.
Electronics 28 (1955) jan. s. 161.
Bättre kanal
längs St. Lawrence-floden
626.9(774)
För att utveckla handeln i de betydande industridistrikten
och befolkningscentra kring de stora sjöarna Ontario, Erie,
Huron, Michigan och övre Sjön, fig. 1, har USA:s och
Kanadas regeringar kommit överens om att anlägga en
högklassig kanal längs St. Lawrence-floden till Atlanten
(Tekn. T. 1951 s. 938). Man avser därmed att sänka
transportkostnaderna. De viktigaste varorna är kol, kalksten,
järnmalm, spannmål och andra förnödenheter. Den
uttagbara vattenkraften längs floden uppgår till 8 100 MW, av
vilka en tredjedel redan nu erhålles vid kraftstationerna
i Sault Ste. Marie, Niagara, Masséna och Beauharnois.
Totala fallhöjden mellan övre Sjön och Montreal är 178 m,
därav mellan övre Sjön och Huron genom St. Mary’s River
6,7 m, mellan Huron och Erie genom St. Clair-sjön och
Detroit River 2,7 m, mellan Erie och Ontario 99,7 m inkl. 51,6
m vid Niagara samt mellan Ontario och Montreal 68,9 m.
översta arbetssektionen, Stora Sjöarna, omfattar
förbindelserna mellan sjöarna. Sträckan nedanför sjöarna är
indelad i tre sektioner, fig. 2, nämligen Thousand
Islandssektionen 110 km med obetydligt fall ned till Ogdensburg,
Internationella sektionen från Chimney Point nära
Ogdensburg till St. Regis nära Cornwall, 74 km med 28 fall,
Kanadensiska sektionen från Cornwall till Montreal, 110 km
med 40,6 m fall.
För sjöarna gäller följande data:
övre Michigan Huron Erie Ontario
Sjön
Höjd över havet
månatligt
maximum ........ m 184,12 177,80 177,80 175,14 75,99
minimum ......... m 182,87 175,98 175,98 173,57 73,97
Maximidjup ........ m 398 282 229 64 237
Seglingsdistans .... km 617 516 393 388 311
Medeldjup längs
seglingssträckan .... m 183 91,5 61 22,5 61
Vattenareal ...... km* 82 500 58 100 59 800 25 800 19 500
Avrinning
månatligt
maximum ...... ms/s 3 610 — 6 850 7 220 9 180
minimum ...... ms/s 1 200 — 2 820 3 320 4 370
medeltal ....... ms/s 2 070 — 5 000 5 530 6 730
Nuvarande sjöfartsmöjligheter framgår av följande
förhållanden. Kanalerna mellan sjöarna har 7,63 m djup för
nedgående och 6,40 m för uppgående trafik. Den 43,4 km
långa Welland-kanalen förbi Niagara har 7,63 m djup samt
åtta slussar 243,4 X 24,34 m med 9,15 m tröskeldjup. Den
trånga sektionen är sträckan mellan Ogdensburg och
Montreal, som innehåller 22 slussar 77 X 13,4 m med 4,27 m djup.
Planer att modernisera trafikförhållandena har funnits
hos USA:s och Kanadas regeringar sedan 1920. Under
andra världskriget framkom önskemål att utnyttja
vattenkraften i St. Lawrence-floden och att få bättre möjligheter
att transportera malm från järngruvorna på Labrador till
stålverken vid de stora sjöarna, öppnandet av dessa
gruvor har kostat 250 M$ och malmen har förts med en 588
km lång järnväg till Seven Islands vid St. Lawrence-viken.
Sedan Kanada 1951 beslutat sätta i gång kanal- och
kraft-verksanläggandet, fann sig USA nödsakat att bestämma sig
och den 13 maj 1954 undertecknade presidenten en lag,
som medfört följande förslag.
Sjövägen Erie—Montreal konstrueras och utförs
gemensamt av de två regeringarna för en kostnad av ca 300 Mf.
Kanaldjupet skall bli 8,25 m.
Vattenkraften inom Internationella sektionen skall vid
Barnhart Island, nära Masséna, tas ut gemensamt av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
