Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 46. 13 december 1955 - Nya metoder - Keramiskt mikrominiatyrrör, av Åke Ahrnell - Apparat för noggrann smältpunktsbestämning, av H Me - Termofil rötning av avloppsslam, av A G - Andras erfarenheter - Itakonsyra, av H Me
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 november 1955
1037
Fig. 1. Apparat för
noggrann
smält-punktsbestämning;
a ytter kärl, b
luftledning, c
inner-kärl, e i
ytterkär-lets hals insmält
rör, f termometer,
g utsugningsrör för
svavelsyraångor, h
överfallsrör.
ning som denna metall. Röret uppges arbeta även i
röd-glödgat tillstånd, vid en temperatur av 550°C.
Fabrikanten planerar en komplett serie av
mikrominiatyr-rör, från dioder till flergallerrör (Aviation Age okt. 1955
s. 14). Åke Ahrnell
Apparat för noggrann smältpiuiktsbestämning.
Mitthalsen på en trehalsad rundkolv a (fig. 1) har ersatts med
ett insmält rör e. I detta är ett smalare rör c upphängt på
tre påsmälta glastappar d. Nedre delen av kolven är fylld
med en vätska, t.ex. svavelsyra. Ett glasrör b, som följer
bottnen, doppar ned i vätskan. Genom röret blåses luft in,
så att svavelsyran rörs om ordentligt. Ett likadant icke
utritat, smalare rör sitter i rör c som också innehåller
badvätska. I det insmälta röret e fyller man en mängd
svavelsyra, så avpassad att temperaturstegringen i det inre badet
blir 0,2°C/min.
Den substans, som skall undersökas, smälts först in i ett
vanligt smältpunktsrör. När den smält sticks ett annat rör
in i det första, varvid substans sugs upp genom kapillär
kraften. Det andra röret smälts igen och sticks in till två
tredjedelar av sin längd i ett tredje rör, så att det fastnar.
De båda rören förs in i rör c, fästa vid en termometer,
vilken liksom termometern / är graderad i tiondels grader.
Apparaten kan värmas med låga, elektriskt eller med en
cirkulerande termostatvätska. För alt undvika sotbildning
vid användning av gaslåga, kan man koppla in en
tvättflaska fylld med aktivt kol mellan brännaren och
gaskranen.
Med svavelsyra som badvätska kan man uppnå 270°C
utan att dimma i apparaten stör sikten. Med en
silikon-olja (Bayer 100) kan man nå 320°C. Noggrannheten vid
smältpunktsbestämningen uppges bli ± 0,1°C
(Chemie-Ingenieur-Technik aug.—sept. 1955 s. 523—526). H Me
Termofil rötning av avloppsslam. Under några år har
man vid Hyperionverket i Los Angeles gjort försök med
termofil rötning (Tekn. T. 1954 s. 269). Reningsverket är
en aktivtslamanläggning, där överskottsslammet återföres
till försedimenteringsbassängerna. Slammet från
efterröt-kamrarna avvattnas i vakuumfilter. Reningsverket tillföres
dagligen 870 000 m3 avloppsvatten. Rötningsförsöken
utfördes vid 29,5, 37,8 och 49,0°C och gav följande resultat.
Vid lika temperatur, belastning, blandning och ympning
gav två- och trestegsrötning ingen fördel framför
enstegs-rötning. Vid ändamålsenlig blandning och ympning hade
inom ett och samma temperaturområde variationer i
drift-förhållandena ringa inverkan på rötningsförloppet och det
slutliga resultatet av rötningsprocessen.
Slamkoncentrering genom sedimentering i behållare,
konstruerade som rötkammare, var otillfredsställande och
oekonomisk. Slamkoncentreringen bör ske i behållare, som
konstruerats för detta ändamål. Eterlösliga, syreinnehål-
lande ämnen samt förtvålningsbart växt- och djurfett
utrotades lika bra vid 29,5 som vid 49,0°C. Vid båda
temperaturerna kom det utrotade slammet att innehålla ca
13 °/o eterlösliga ämnen. Härav var endast 10 °/o
förtvålningsbart, medan resten var orötbar mineralolja.
Under fyra månader beskickades en förrötkammare utan
olägenhet med enbart flytslam från
försedimenteringsbassängerna. Flytslammet innehöll 74 °/o eterlösliga ämnen,
vilkas icke förtvålningsbara beståndsdelar (81 °/o) vid
röt-ningen minskade i samma grad som i de normalt
beskickade rötkamrarna.
Man kunde icke påvisa några ämnen i avloppsvattnet som
skadligt påverkade slamrötningen eller slamfiltreringen.
Om blott nöjaktig slamblandning skedde i rötkammaren
hade det ringa betydelse vilken blandningsmetod som
användes. Det var ingen signifikant skillnad i resultaten från
slamrötning vid 29,5 och vid 37,8°C. Fördelarna med drift
vid 29,5°C mer än kompenserade den större effekten vid
37,8°G. En ökning av röttemperaturen till 49°C hade
mycket stor inverkan på slammets egenskaper och medförde
inga större skötselproblem. Fördelarna av rötning vid
49°C övervägde betydligt nackdelarna.
När man väl hade fått den för temperatuxen 49°C
karakteristiska organismkulturen, var den alldeles stabil.
Temperaturfall på 5°C på 48 h vållade inga större
förändringar. Om man en längre tid höll lägre temperatur än 49°C,
medförde det blott omslag till den mellan 29,5 och 37,8°C
förekommande bakteriekulturen. Inom hela det studerade
temperaturintervallet fick man, sedan väl en stabiliserad
kultur utvecklats, ungefär samma rötningsgrad vid lika
belastning oberoende av temperaturen.
Rötningen vid 49°C frambragte en organismkultur med
helt andra arter än de vanliga mesofila organismerna. Det
är sannolikt tack vare bakterierna i den nya kulturen som
det vid 49°C utrotade slammet har mycket bättre
filtrer-barhet. Genom röttemperaturens ökning till 49°C
minskades mängden av sådana partiklar i slammet, som passerar
en U.S. standard sikt nr 200 (0,075 mm fri maskvidd) från
80 till 65 °/o.
Det utrotade slammets filtrerbarhet och
avvattningsbar-het (på slamtorkbädd eller på annat sätt) berodde
uppenbarligen av bl.a. rötningsförloppet och röttemperaturen. De
fasta ämnena i det vid 49°C utrotade slammet hade låg
kvävehalt, medan rötgasen hade hög metanhalt.
Anledningen härtill var en ökad nedbrytning av proteiner.
Man kommer att i viss omfattning fortsätta med
slamrötning vid 49°C. Det härvid erhållna slammet kommer
emellertid att blandas med siam från rötning vid 29,5°C
för att man skall få högre kvävehalt i det torkade
slammet, vilket säljes som jordförbättringsmedel (W F Garber
i Sewage & Industrial Wastes okt. 1954 s. 1202). A G
Andras erfarenheter
Itakonsyra. Metylenbärnstenssyra eller itakonsyra kan
framställas genom jäsning av melass i stället för av socker,
som ju är dyrare. Först blandas melassen (av sockerrör
eller betor) med kvävehaltiga salter, och denna sirap matas
tillsammans med jästen Aspergillus terreus i
vattensuspen-sion in i ett reaktionskärl av rostfritt stål, där steril luft
blåses in i bottnen genom perforerade munstycken under
mekanisk omröring. Svagt övertryck råder härvid och
temperaturen är ca 35°C.
När optimal itakonsyrakoncentration uppnåtts, som
bestäms genom titrering, filtreras blandningen genom
roterande vakuumfilter och koncentreras i indunstare av
rostfritt stål. Grova kristaller utvinns sedan genom hastig
avkylning med kallt vatten och centrifugering. Denna råvara
renas genom att råprodukten, vatten, ånga och aktivt kol
blandas och leds genom en filterpress. Itakonsyran
om-kristalliseras, centrifugeras och torkas till ett vitt,
kristal-lint pulver.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
