Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 3 januari 1956 - Organ för höjd produktivitet? av Sven H Åsbrink
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
TEKNISK TIDSKRIFT
centra som organiserats i nästan alla länder
utom Sverige. Dessa samarbetar över European
Productivity Ageney (EPA) i Paris, som är ett
underorgan under Organization of European
Economic Cooperation (OEEC). Arbetet
finan-cieras med amerikanska biståndsmedel och med
avgifter från deltagarländerna. EPA driver på
löpande band olika "projects", vilkas resultat sprids
genom de nationella produktivitetscentra; det är
studieresor i USA och Europa, utredningar,
forskningsuppgifter, konferenser osv. För
Sveriges del uppehälles kontakten med EPA av ett
för ändamålet skapat organ, Centralkommittén
för Produktivitetsfrågor (CP), som är en
nio-mannakommitté med representanter för staten,
SAF, SIF, TCO, IVA, Kooperativa Förbundet
(KF), Köpmannaförbundet och Hantverks- och
Småindustriorganisationen. Kommittén har ett
kansli inom Handels- och
Industrikommissionen. Värdet av EPA:s verksamhet är ännu
ojämnt och dess framtid är oviss. Men en hel
del, t.ex. studieresorna, en del arbete av
expertgrupper och en del av informationsmaterialet är
otvivelaktigt av värde. Sveriges deltagande är
emellertid betänkligt snedorganiserat, ty medan
relativt stora kostnader anslås av staten för
deltagandet i verksamheten i Paris och för att få
dess resultat överförda till Sverige, saknas
praktiskt taget medel för att få dessa resultat
utnyttjade och tillämpade i Sverige. De når i många
fall inte fram till dem som de ju dock ytterst är
avsedda för, företagen.
Dubbleringen EPA—CIOS i Europa är nekligen
ofta irrationell, i synnerhet som de båda
organisationernas medlemsorgan i en del länder
konkurrerar ganska hätskt. Endast ett land —
Tyskland — har hittills radikalt lagt båda
verksamhetsgrenarna i samma hand; dess
produktivitetscentrum, Rationalisierungs-Kuratorium der
deutschen Wirtschaft (RKW), sköter
medlemskapet i både EPA och CIOS.
EPA och CIOS är emellertid inte de enda
kanalerna för Sveriges produktivitetssamarbete
med utlandet. Det finns en hel rad mera
specialiserade internationella samarbetsorgan (t.ex.
industriförbundens, mekanförbundens,
handelskamrarnas m.fl.). Det finns knappt en
organisation med självaktning i vårt land som inte
skickar delegater till något slags internationellt
sam-arbetsforum. Detta är naturligtvis — kanske
mest ur politisk synpunkt — mycket värdefullt.
Men effektivitetsmässigt har nog också detta
samarbete sina problem. Det arbetar tungt och
kostnaderna är ganska stora i förhållande till
resultatet, vilket kanske dock gör mindre. Värre
är kanske att det ofta avleder kraft från det
motsvarande arbetet hemma.
Vad gör utländska produktivitetscentra? Det
tyska RKW driver bland företagen och deras
anställda genom film, föredrag och broschyrer en
nästan våldsamt intensiv propagandakampanj
för rationalisering. Det har vidare 450 grupper
över hela landet för regelbundet
erfarenhetsutbyte mellan chefstjänstemän i företagen. Det
tillhandahåller billigt eller kostnadsfritt
expertgrupper (diagnostiker-team) av specialister som
på begäran analyserar företag och kritiserar
deras svaga punkter för att sedan eventuellt
förmedla konsulter som föreslår förbättringar. Man
driver informationstjänst, utredningsverksamhet
och håller kurser och konferenser. I regel
försöker man dock att arbeta som ett slags
överorganisation för den stora mängden av andra
produktivitetsorgan i Tyskland. Man försöker få
dessa redan befintliga organ att åta sig
uppgifter, som man enas om är viktiga, och utför dem
själv endast om ett annat, lämpligt organ
saknas.
Den svenska organisationen
I Sverige diskuteras f.n. de
produktivitetsfrämjande organen ur två synpunkter. Den ena är
frågan huruvida Sverige, ensamt av alla länder,
saknar behov av ett sammanhållande, centralt
produktivitetsinstitut. Är vår decentraliserade
organisation på området bättre än utlandets
eller åtminstone likvärdig? Driver vi vår
produktivitetskampanj lika hårt som andra länder,
så att vi inte genom vårdslöshet efterhand
försätts i ett försämrat konkurrensläge? Den andra
synpunkten är de krav, som LO i olika repriser
och nu senast i sitt yttrande över
distributionsutredningen rest på upprättande av ett centralt
produktivitetsorgan. Inom näringslivet har detta
krav inte mötts med entusiasm; man fruktar ett
tungt arbetande statligt övervakningsorgan och
menar att också ett praktiskt arbetande
produktivitetsorgan för hela näringslivet lätt blir
överdimensionerat och kommer på för stort avstånd
från problemen och framförallt från företagen.
Trots dessa motsättningar är säkert debatten
om dessa frågor nyttig genom att den riktar vår
uppmärksamhet på frågan om effektiviteten över
huvud taget hos den vidsträckta
produktivitetsarsenal vi byggt upp åt oss. Avdelar vi nog
krafter och resurser för den, så att den inte blir
efter? Eller är den redan överdimensionerad, så
att den drar för mycket kraft från det som ju
dock är det mest väsentliga, näringslivet självt?
Utnyttjas de resurser, som satsas, också på mest
effektiva sätt? Några svagheter kan man nog
utan vidare peka på. Vi har i stor utsträckning
ännu inte funnit medel att verkligen nå fram
med vår service till dem som bäst behöver den,
de medelstora och små företagen. Vi arbetar ej
så hårt på att skapa rationaliseringsvilja, som
man gör i vissa andra länder, och kanske är
detta ett fel. Våra forskningsresultat och det
erfarenhetsmaterial vi inhämtar når dåligt fram
till förbrukarna, därför att de nästan alltid har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
