Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 6. 7 februari 1956 - Andras erfarenheter - Varför lager skär ihop, av SHl - Radioaktiv märkning av organiska föreningar, av SHl - Målning med vinylplastfärg, av SHl - Armerat trä, av Bengt Norén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i O januari 1956
115
blir litet. Bildar metallerna delvis kovalenta bindningar,
bör de ge ett något bättre lager, hur mycket bättre beror
på hur många av bindningarna som är kovalenta. Två
metaller, mellan vilka bara rent kovalenta bindningar kan
uppstå, bör ge ett mycket bra glidlager.
Vid prov med ett stort antal metaller som lagermetall för
stålaxlar har man funnit att de bästa i allmänhet har
minst 15 °/o större atomdiameter än järn (2,48 Å). Hit hör
Ag, Cd, In, Sb, TI, Pb och Bi som alla har större
atomdiameter än 2,86 Å. För några metaller, nämligen Li, Mg,
Ca och Ba gäller emellertid detsamma men de är dock
dåliga lagermetaller för stål. Germanium (2,44 Å) och tenn
(2,80 Å) är goda lagermetaller trots att deras
atomdiameter understiger 2,86 A.
Skillnaden mellan atomdiametrarna bestämmer
passningen mellan de båda metallernas kristallgitter men inte de
vid intim kontakt mellan ytorna uppstående bindningarnas
natur. Elementen i periodiska systemets b-grupper I—VII
tenderar att ge bindningar med järn, vilka är delvis
metalliska och delvis kovalenta. De flesta goda
lagermetallerna bör därför uppfylla två villkor, nämligen att deras
atomdiameter skall överstiga 2,86 A och att de skall
tillhöra grupperna Ib—Vllb i periodiska systemet.
Det första villkoret innebär att antalet bindningar
mellan kristallerna i glidytorna blir litet, det andra att
bindningarna lätt kan brytas. De nämnda metallerna, som
uppfyller det första, men dock inte är goda lagermetaller,
uppfyller inte det andra, och andra metaller, t.ex. Cu, Zn,
Au, som inte heller är bra lagermetaller, uppfyller det
andra villkoret men inte det första. Alla metaller, som
uppfyller båda villkoren, är goda lagermetaller.
Ömvändningen gäller emellertid inte. Germanium och tenn, som
har atomdiametrar nära lika med järnets, är goda
lagermetaller därför att de ger utpräglat kovalenta bindningar
med järn (metallföreningar med bestämd stökiometrisk
sammansättning).
Bara ett litet antal rena metaller används i praktiken som
lagermetaller, nämligen silver, bly och i mindre
utsträckning indium och kadmium. Utom möjligen silver har de
mycket liten hållfasthet varför de måste användas som
ett tunt skikt på en stödmetall. Ett antal kommersiella
lagermetaller består av komponenter med relativt liten
ömsesidig löslighet, t.ex. Cu—Pb, Al—Sn, Al—Cd. I dessa
material är en metall med stor hållfasthet kombinerad med
en annan med goda friktionsegenskaper. De har en
två-fasstruktur beroende på den låga ömsesidiga lösligheten.
För att sådana material skall ge gott resultat fordras att
den mer hållfasta och svårsmälta fasen skall bära
lagertrycket och att den svagare och mer lättsmälta fasen skall
vara en god lagermetall. Det första villkoret är uppfyllt,
om den svårsmälta fasen bildar en sammanhängande
grundmassa, t.ex. aluminium i Al—Sn och Al—Cd, eller
om den bildar pelarkristaller som koppar i Cu—Pb.
Bara några få kommersiella lagermetaller är legeringar
av en god och en dålig lagermetall. Ett exempel är
koppar-tennbrons vilken får goda friktionsegenskaper först när
tennhalten är minst 60 °/o. Vissa iakttagelser antyder t.o.m.
att en liten mängd tenn i koppar försämrar dennas
friktionsegenskaper vilket kan bero på att dess smältpunkt
sänks.
Babbit, som alltjämt är en av de mest använda
lagermetallerna, är ett tvåfasmaterial bestående av hårda
partiklar i en mjuk grundmassa. I en tennbabbit är de förra
antimon-tenn- och tenn-kopparföreningar och den senare
en fast lösning av tenn och antimon. De hårda partiklarna
gör materialet styvare, medan tenn-antimonlegeringen ger
det goda friktionsegenskaper.
Förorening av en god lagermetall med en dålig
försämrar vanligen den förras friktionsegenskaper. En mycket
liten halt av zink i babbit kan t.ex. göra denna till en dålig
lagermetall. I allmänhet gäller att en förorening är
skadlig, om den löser sig i lagermetallen, men om den har
högre smältpunkt än denna och kan fällas ut genom en
lämplig värmebehandling, kan dess verkan undanröjas
(A E Roach & C L Goodzeit i General Motors Engineering
Journal sept.—okt. 1955 s. 25—29). SHl
Radioaktiv märkning av organiska föreningar. Man
har vid Brookhaven National Laboratory utarbetat en ny
metod för radioaktiv märkning av komplicerade organiska
föreningar vilka det är svårt eller omöjligt att syntetisera.
Hittills har huvudintresset ägnats åt märkning med kol 14
genom reaktionen 14N (n, p) "C, dvs. genom
neutronbestrålning av kvävehaltiga föreningar. Endast ämnen i fast form
har bestrålats. Härvid har man utgått antingen från en
kvävehomolog till den önskade märkta föreningen eller
från en blandning av denna i inaktiv form och en
kväveförening.
Ett exempel på den förra metodiken är framställning av
"C-märkt antracen genom neutronbestrålning av akridin
som är antracens kvävehomolog. Man erhåller en
blandning av "C-märkta akridin- och antracenmolekyler i
mängdförhållandet 19 : 1. De förra uppstår genom att
re-kylerande 14C-atomer ersätter 12C-atomer i
akridinmole-kyler vilkas kväveatomer inte infångat neutroner.
Den andra metodiken har tillämpats vid märkning av
ni-kotinamid som bestrålades i blandning med akridin. Man
erhöll på en viss plats märkt nikotinamid med 95 °/o
renhetsgrad. Bland föroreningarna förekom
nedbrytningsprodukter av de komplicerade molekylerna. Vid denna
reaktionstyp tränger de 14C-atomer, som uppstår vid
kvävedonatorns neutroninfångning, en kolatom i den molekyl som
skall märkas. Orsaken till att 14C-atomens plats i molekylen
är specifik är inte utredd (Nucleonics maj 1955 s. 74). SHl
Målning med vinylplastfärg. Då vinylplast har god
kemisk resistens är den synnerligen lämplig till färg för
underhållsmålning i kemiska fabriker. Tidigare har man
emellertid kunnat åstadkomma bara mycket tunna
vinylplastfilmer för varje strykning eller sprutning. För att
uppnå tillräcklig filmtjocklek (0,125 mm) fordrades 5—6
sprutningar varigenom arbetskostnaden blev så hög att
användning av vinylplastfärg lönade sig endast i specialfall.
Orsaken till att filmtjockleken per sprutning blir liten är
att färgen måste innehålla relativt mycket lösningsmedel
för att den skall kunna sprutas. Man kan därför erhålla
tjockare färgskikt per sprutning om man minskar färgens
viskositet genom uppvärmning i stället för genom tillsats
av lösningsmedel. Elvärmda, bärbara apparater används
nu åtminstone i USA för detta ändamål. Olägenheter hos
denna metod är att elenergi måste vara tillgänglig på
arbetsplatsen och att arbetaren i vissa fall kan hindras i sina
rörelser av den extx-a sladden.
Ett annat sätt att öka färgfilmens tjocklek är tillsats av
ett extra fyllmedel, t.ex. kortfibrig asbest eller glimmer.
Ingen speciell apparatur behövs då, men färgskiktet blir
poröst och måste därför överdras med en film av vanlig
vinylplastfärg. Med tre sprutningar — grundfärg, fylld och
vanlig vinylplastfärg — kan man emellertid erhålla ett tätt
färgskikt med 0,2—0,3 mm tjocklek.
Ett tredje sätt att öka den torra färgfilmens tjocklek är
användning av ett mer aktivt lösningsmedel som ger en
relativt koncentrerad plastlösning med tillräckligt låg
viskositet. Färger av denna typ finns nu i handeln, och man
kan med dem erhålla täta färgskikt, 0,2—0,35 mm tjocka,
genom tre sprutningar eller strykningar (K Tator i
Chemical Engineering maj 1955 s. 228, 230). SHl
Armerat trä. Med användning av konsthartslim kan
betryggande vidhäftning mellan trä och metaller
åstadkommas på flera olika sätt (jfr Tekn. T. 1953 s. 922). Särskilt
användbar vid armering av träbalkar iir en primär limning
eller ytbehandling av metallen med ett etoxylin- eller
epoxiharts, på vilket de kallhärdande trälimmen fäster.
Bästa resultat har erhållits med en kombinerad limning
med epoxiharts (Araldit) och kallhärdande fenolharts. En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
