Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 7. 14 februari 1956 - Silikoner — struktur och egenskaper, av SHl - Nya material - Flytande polybutadien, av SHl - Styv polyeten, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i O januari 1956
123
med andra material, varför deras egenskaper
också till stor del kan bero på tillsatsernas
natur och dessas kombinerbarhet med silikonen.
De kommersiellt tillgängliga hartspolymererna
innehåller både metyl- och fenylgrupper. Deras
fysikaliska egenskaper beror mycket på de båda
sidkedjetypernas mängdförhållande. Det finns
sålunda såväl mjuka och böjliga som hårda och
spröda hartser samt många typer med
egenskaper däremellan. Som härdningskatalysatorer
används trietanolamin, oktanat och naftenat av
zink eller järn.
Hartsernas egenskaper avpassas för
formsprutning, laminering eller för användning som
lack-hartser eller skumplast. Formsprutade
silikon-hartser utnyttjas framför allt vid temperaturer
på 150—260°C vid vilka andra plaster är
oanvändbara. De har liksom oljorna goda
dielektriska egenskaper.
Silokongummi är tvärbundna kedjepolymerer
som fås genom vulkanisering av högmolekylära
och därmed högviskösa silikonvätskor (molvikt
400 000—500 000). Antalet syrebryggor mellan
molekylkedjorna är relativt litet.
Utgångsmaterialet är plastiskt och kan behandlas i
maskiner för gummibearbetning. Olika typer av
sili-kongummi kan framställas t.ex. för allmän
användning, med liten krympning och liten
bestående formändring vid tryck, med god
böjlighet vid mycket låg temperatur eller med stor
värmeresistens.
Man har sålunda gjort silikongummi som är
böjligt vid ned till —90°C. Andra typer kan
upphettas till 310°C utan att de sönderdelas
avsevärt. Silikongummi för allmän användning tål
upp till 260°C och förblir böjligt vid ned till
— 55° C. Typerna med liten bestående
formändring under tryck har också största resistensen
mot olja. Lågtemperaturtyperna har ungefär
samma brottgräns och förlängning som
silikongummi för allmänt bruk. Deras hårdhet och
elasticitet varierar mycket litet inom ett stort
temperaturområde.
Silikongummi har vidare utmärkt resistens mot
syre, ozon och atmosfären. Dess dielektriska
egenskaper är goda. Genomslagshållfastheten
uppges i allmänhet vara 15—25 kV/mm för
1 mm skikt vid 20°C och 50 Hz. Silikongummi
har även större värmeresistens än andra elaster.
Som förstärkningsmedel används syntetisk
kiseldioxid, som ger den största hållfastheten,
och ibland ämnen såsom järn (III) oxid, lera
(tillsammans med kiseldioxid),
kalciumkarbonat, aluminiumoxid och zirkoniumsilikat.
Kvick-silver(I)oxid lär ge den minsta bestående
formändring under tryck vid förhöjd temperatur,
som hittills uppnåtts för någon elast. Som
vulk-medel används mest bensoylperoxid men också
några andra peroxider, t.ex.
2,4-dikIorbensoyl-peroxid.
Brister
Silikonernas största nackdel är deras höga pris,
vilket orsakas av det kostsamma sätt varpå de
åtminstone hittills måst framställas. De är inte
kombinerbara med ett stort antal andra ämnen
och vissa av dem är besvärliga att bearbeta.
Elasterna har relativt liten hållfasthet och
töjbarhet och deras formändring under tryck blir
i regel bestående till relativt stor del.
Silikoner-na är vidare brännbara ehuru självslocknande.
SHI
Litteratur
1. Lindroth, S: Silikoner — oorganiska konsthartser. Tekn. T. 75
(1945) s. 640.
2. Organic silicone compounds. Symposium. Ind. & Engng Chem.
39 (1947) s 1372—1413
3. O om, B: Silikonernas egenskaper och användning. Tekn. T. 78
(1948) s. 641—649.
4. McGregor, R R: Silicones. Structure and properties. Ind. &
Engng Chem. 46 (1954) s. 2323—2325.
5. Pfeifer, C W: Compound principles of silicone rubber. Ind. &
Engng Chem. 46 (1954) s. 2342—2345.
6. Wandeberg, E: Kunststoffe. Berlin 1955.
7. Rose, K: Silicones. Properties and uses. Mat. & Meth. 41 (1955)
febr. s. 108—120.
8. Elliott, J R, Prober, M & Georg, P D: Carbon functionals. The
new silicone frontier. Chem. & Engng News 33 (1955) s. 4512—4517.
Nya material
Flytande polybutadien. Polymerisation av diener med
natrium som katalysator till gummiliknande produkter
kan också utnyttjas vid framställning av en flytande
poly-mer. Reaktionen utförs härvid i ett lösningsmedel vid
förhöjd temperatur och med relativt stor mängd katalysator.
Den erhållna produkten kan användas till
bestrykningsmedel, som plast och mjukningsmedel för gummi. Den
samvulkaniseras med detta och kan bara till en del lösas
ut efter vulkning. Med maleinsyraanhydrid reagerar den
till en starkt förgrenad polymer som möjligen är lämplig
som jonbytare. En lack som ger skikt med hög glans och
stor hårdhet kan man framställa av flytande polybutadien
genom att försätta denna med ett vanligt sickativ och ett
petroleumlösningsmedel. Då polybutadien inte ger lukt
eller smak och har god kemisk resistens bör lacken kunna
användas för konservburkar.
Den flytande polybutadienen har en molvikt på ca 1 300
och en viskositet på 2 500 cP vid 40°C. Den är starkt
omättad men innehåller bara 80 °/o av det teoretiska
antalet dubbelbindningar. Detta antyder bildning av cykliska
kolkärnor. Dess struktur med konjugerade
dubbelbindningar och stor halt vinylgrupper gör den synnerligen
reaktiv.
Materialets största praktiska fördel ligger i dess förmåga
att bilda tvärbindningar och torka. Vid upphettning till
260°C utan lufttillträde bildas genomskinligt harts rikt på
förgreningar och med god värmestabilitet; det förändras
inte vid upp till 315°C. Hartsets dielkonstant är 2,42 och
förlustfaktor vid 10 MHz 0,0005 (Chemical & Engineering
News 4 juli 1955 s. 2852). SHI
Styv polyeten. Den nya typ av polyeten (Tekn. T. 1955
s. 900), som tillverkas med speciella katalysatorer vid
relativt lågt tryck enligt en amerikansk och en tysk metod, har
visat sig mycket användbar. Åtskilliga fullstora
anläggningar i vilka den skall tillverkas väntas vara i drift i USA
våren 1956. Den styva polyetenen kallas i engelsk
litteratur HT-polyeten ("high-temperature", "hightensile") eller
LP-polyeten (av lågt tryck) och den vanliga LT-polyeten.
Vid den tyska tillverkningsmetoden används som kata-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
