Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 24 april 1956 - Självvuxen och konstruerad miljö. En inbyggares tankar, av Per Anders Fogelström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24- april 1956
389
Själv vuxen och konstruerad miljö
En inbyggares tankar
Författare Per Anders Fogelström, Stockholm
I Kungsgatan, Ivar Lo-Johanssons roman från
1935, kan vi följa den unge Adrian när han gör
sällskap med byggnadsarbetaren Moderat till
nybygget nånstans vid S:t Eriksgatan. Det är där
de möter Yttersta gaveln, som funnits så länge
som staden funnits och som befinner sej på
ständig marsch, i takt med staden själv. Och
Moderat, som i tjugo år hållit sej i gavelns
grannskap och deltagit i marschen, känner hur han
befinner sej "liksom i pakt med utvecklingen
och tiden".
Nu marscherar inte Yttersta gaveln längre. Den
självväxande staden har snöpts och lekfulla
jättar kastar ut byggklossar i skogsbackarna.
Förr var de avstånd som uppstod i staden
naturliga — nödvändiga eller önskade av dom som
bosatte sej längre ut, man kom för att få något.
Nu är avstånden konstruktioner, tillfälliga,
avskydda. Man slänger ut en större småstad på
några fält intill Hässelby, inte för att det finns
nånting på de där fälten att få utan för att nån
engelsman skrivit en ABC-bok om placering av
städer på landet.
Närhet, anonymitet och skydd
En stad, en naturligt framvuxen stad, det är:
närhet till de många möjligheterna, anonymitet
bland de många människorna, skydd mot
mörker, köld och blåst. Det första ordet i
generalplanens kapitel om Stockholms klimat är:"
Vind-omsusad ..." Och i en bildtext till två vackra
vyer i samma generalplan läser vi: "Växlingen
mellan sättet att leva sommar och vinter är ett
särdrag i Stockholms-miljön. Stugan i hagen vid
bryggan kommer nära idealet för en
sommarbostad. Fördelarna av att bo i den kompakta
staden erfar vi under den mörka och kalla
årstiden."
Vilka vi? frågar man. Vi som ska bli allt färre,
som håller oss kvar inne i den riktiga staden tills
naglarna blöder.
Hur som helst, den kompakta staden var en
stad framvuxen ur de mångas önskningar och
behov. Det var så man ville bo i ett mörkt och
kallt land, relativt skyddad kunde man vandra
Föredrag i Svenska Arkitektföreningen den 27 februari 1956.
711.4
till arbetsplatser, nöjen och vänner om
kommunikationsmedlen strejkade eller slutat för dagen.
Visst fanns det en hel del att önska — men man
bodde i en naturligt framvuxen stad, en stad där
Yttersta gaveln fortfarande marscherade. Det
föll inte Albert Lindhagen in att det centrum
som fanns på 1860-talet kunde räcka — hans
kommitté planerade inte grönstråksstigar utan
storstadsgator på malmarna.
Så kom då den tiden då Mumford & Co fann ut
att New York hade vuxit sej alltför stort. Fast
man undrar ju om det behövde vara anledning
nog för att Markelius & Co skulle upplösa lilla
Stockholm i ett större eller mindre antal öar i
skogen.
Konstruktionen och verkligheten
Öarna i skogen — det är konstruktionen i sin
prydno. En bild som säkert gör sej mycket bra
på stadsplanekontorets vägg: mot grön
bakgrund ser vi ett femtiotal röda bollar kring en
något större boll, den kvävda innerstaden.
Bollarna är förenade av något som liknar
strump-stickor men i generalplanen jämförs med
kloaker, alltså de stora trafiklederna.
Vid sidan av denna abstrakta juldekoration gör
sej en bild av den själwuxna staden inte så
vidare, det ska erkännas. Den gamla modellen
liknar mer en klumpig julstjärna där bebyggelsen
dras ut kring de livliga stråken.
Öarna i skogen är bostadsmaskiner, kanske
något besläktade med äggkläckningsapparater.
En maskin, en ö, i taget byggs färdig och fylls
med folk. Sen drar sej byggnadslagen vidare till
nästa ö och kloaker, vägar och tunnelbanor
kravlar efter, längre och längre bort. Stockholm
håller på att bli en av världens glesast bebyggda
städer, enligt civilingenjör Åke Virgin.
Medelavståndet mellan bostad och arbete beräknas
komma att öka med 37 %, svarar Generalplanen.
Nå ja — men vi vill ju så gärna tro på
fackmännen som säjer att det här är framtidens
melodi. De har ju prövat och forskat och vet vad
de talar om.
Men vet de det? Man får nästan en chock när
man läser den dahlströmska utredningen av
Trivsel i Söderort. Jag tänker då på skildringen
av hur Hägerstensåsen planerades. Först skulle
man bygga villor, det är ju så populärt. Men så
var det någon som hade hört att stans mark
började tryta och dessutom befann sej intresset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
