Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 24 april 1956 - Schaktdrivning med långhålsborrning vid Harrsele kraftverksbygge, av Jörgen Jörgensen och Carl Sylvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24- april 1956
405
Schaktdrivning
med långhålsborrning
yid Harrsele kraftverksbygge
Civilingenjörerna Jörgen Jörgensen och
Carl Sylvan, Harrsele
622.258.52 : 622.233.085.7
Vid Harrsele kraftverksbygge i Umeälven, 18 km
uppströms från Vännäs skulle ett antal vertikala schakt
utsprängas i samband med byggnadsarbetena för en
kraftstation. Schakten utgjordes av tre trycktuber, tre schakt
för skenor och ett hiss- och kabelschakt. Då man genom
nedfartstunnlar kunde få tillträde till rummen under
schakten låg det nära till hands att utföra dessa som
normala stigorter mot vilka man sedan kunde strossa.
Stig-ortsdrivning är dock ett kostsamt arbete och därtill
synnerligen riskfyllt. Man utarbetade därför en metod där
uppskjuten (stigorterna) både borrades och sprängdes utan
att personalen behövde vistas i schakten.
Vid den använda metoden (fig. 1) borras först ett grovt
hål från bergytan ned till mötande horisontella ort eller
rum. Sedan borras ett antal klenare hål parallellt med
grovhålet efter en bestämd borrplan. Slutligen laddas och
skjutes de klenare hålen i lämpliga salvor med början med
bottensalvan, varvid såväl laddning som skjutning sker
från ytan (jfr Tekn. T. 1952 s. 883, 1954 s. 331, 593).
Samtliga sju schakt i Harrsele sprängdes enligt den ovan
skisserade metoden under vintern 1954—1955. Schaktens
djup varierade från 19,5 till 27,3 m. Under arbetets gång
gjordes en del erfarenheter och den ursprungliga metoden
ändrades därför i vissa detaljer.
Praktiska erfarenheter
Storhålet bör ges så stor diameter som möjligt. Kravet på
precisionen vid borrningen av kranshålen stiger starkt med
minskad grovhålsdiameter. I Harrsele borrades grovhålen
med stötborrmaskin. I samtliga schakt var hålets diameter
ca 200 mm. Vid dess placering är det viktigt att fritt
utslag finnes i bottenorten och att ordentligt utrymme tas
till runt hålet på bergytan för borrmaskiner m.m.
Kranshålen har borrats med en Atlas Copco
vagnborrmaskin, bestående av borrmaskin BBC 41 RBL,
motormatning BMM 31 och borrvagn BVB 21. Borrutrustningen har
utgjorts av Sandvikens IV4" skarvborrsutrustning med
rep-gänga, Leyner-nacke och 46 mm fyrskärskrona.
Skarvstängernas längd var 3,2 m. Skarvhylsorna hade en
diameter av 43 mm, vilket visade sig lämpligt i förhållande till
kronans 46 mm. Hylsorna får då en god styrande effekt.
Den använda utrustningen har visat sig hålla måttet, dock
har vi funnit, att den svagaste punkten är gängorna. Det
förefaller som om man vid skarvstålsborrning bör hålla
sig till den grova IV4" dimensionen; 7/s"
skarvborrutrust-ningen har ju tidigare visat sig väl vek för större håldjup
I början utfördes borrningen enligt borrplan / (fig. 2
t.v.), men det visade sig snart att det var mycket svårt
att hålla tillräcklig precision vid borrningen. Trots stor
noggrannhet vid ansättningen fick man en spridning, som i
medeltal uppgick till 1 cm/m borrdjup. Detta är visserligen
relativt god precision, men ger vid exempelvis 25 m
håldjup en avvikelse på 25 cm, dvs. lika mycket som
centrumavståndet mellan storhålet och ett närliggande
kranshål. Man bör därför ej lägga alltför teoretiska synpunkter
på hålsättningen. Borrplan 2 (fig. 2 t.h.), som användes
under arbetets senare del, är i detta avseende mera
realistisk. Det väsentliga är, att man får ett eller ett par hål, som
ligger gynnsamt i förhållande till grovhålet. I övrigt kan
vissa avvikelser tolereras.
Till kranshålens spridning kommer grovhålets avvikelse.
Då detta borrats med stötborrmaskin blev det i allmänhet
vertikalt, men i ett fall registrerades en så stor avvikelse
som 55 cm, troligen till följd av slag i berget.
Av det sagda följer, att det är nödvändigt att göra en
uppmätning i bottenorten av hålens inbördes läge. Man måste
också få hålplanerna uppe och nere att korrespondera, så
att man kan interpolera sig fram till en lämplig skjutplan
för varje salva. Det visar sig då i allmänhet, att man måste
komplettera borrplanen med ett eller oftast flera hål för
att man skall vara säker på att få önskad effekt vid
sprängningen. Härvidlag lönar det sig inte att vara för
snål på hål. Det kan vara mycket besvärligt att klara ut
en bomskjutning, då berget plastiserat och storhålet täppts
igen.
Denna uppmätning efter borrningen är en avgjord
nackdel. Man måste arbeta under det blivande schaktet, vilket
alltid har sina risker speciellt vid dåligt berg. Mätningen
måste dessutom göras med noggrannhet, särskilt innan
personalen blivit van vid metoden, och går därför icke
snabbt. Vid Harrsele gjordes även försök att på elektrisk
väg mäta hålens läge uppifrån. Goda resultat nåddes, men
metoden var både dyrbar och långsam, varför den ännu
ej torde vara praktiskt användbar.
Laddningen har skett helt uppifrån med undantag av
proppningen av hålen, som tillgått så att en papperstuss
underifrån dragits upp i resp. hål med ett snöre, som sedan
ryckts av. Ovanpå pappersproppen hälldes sedan sand till
ca 50 cm höjd. Första salvan har i regel ej gjorts längre
än 3 m för att man skulle känna sig för och prova
borrplanen. Sedan har salvorna gjorts längre, 5—7 m. Det
visade sig lämpligt att låta laddningen i hålen 11—18 (fig. 2
t.h.) ligga ca 1 m efter mitthålen. Om storhålet skulle
sätta igen sig i salvans övre del, vilket ofta sker, kan man
lyckas med att blåsa det rent genom att ladda och skjuta
den återstående metern av hålen 11—18.
Laddningen har utförts "på sticka" för att
sprängämneskoncentrationen ej skulle bli för stor. Det är en tidsödan-
Fig. 1. Uppskjut i trycktub; siffrorna anger den ordning i
vilken arbetet utförts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
