Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 20. 15 maj 1956 - Andras erfarenheter - Självsynkronisering av generatorer, av FÖ — Lr - Kondensortuber för saltvatten, av Wll - Böcker - Kosmos, bd 33, av SHl - Transformatorstationen und Schaltanlagen, av J Bubenko
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 maj 1956
477
hetsökning var så stor att varvtalet stigit betydligt över
det synkrona innan synkroniseringsreläet hunnit ge impuls
till generatorbrytaren och denna gått till. Följden blev
stora pendlingar i ström och spänning varför generatorn
måste skiljas från nätet.
I samma kraftverk har även ordnats med återinkoppling
av generatorernas brytare vilka styrs av 110 kV nätets
skydd och generatorernas spänningsstegringsskydd. Vid de
utförda proven kopplades belastningen från 10 kV nätet
bort och den frånskilda generatorn återinkopplades
automatiskt till nätet efter 25 s och blev belastad efter 55 s. I
samband med återinkopplingen hann spänningen på 10 kV
skenorna inte sjunka lägre än 0,20—0,25 av
märkspänningen. Den högsta förekommande strömstyrkan i 110 kV
skenorna översteg ej 200 A.
Självsynkroniseringen har ej skadat generatorerna under
provtiden. De fel som inträffat har konstaterats bero på
andra orsaker. År 1953 och 1954 granskades lindningarna
men inga mekaniska eller elektriska skador kunde
upptäckas. Däremot har konstaterats att brytarna blir
onormalt hårt ansträngda av självsynkronisering och
återinkoppling. Sålunda har man varit tvungen att byta ut
1 000 A brytarna på 10 kV sidan mot 2 000 A brytare vilkas
mekaniska och elektriska hållfasthet är större.
Det är dock svårt att förstå meningen med
självsynkronisering av så stora maskiner som för 10 MVA. För en låg
kostnad kan ju en fullständig automatisk
synkroniseringsutrustning (fasningsdon) erhållas, som utesluter
felfas-ningar och därför helt skonar brytarna (L M Ivanov &
J A Freiman i Elektritsestvo 1955 h. 5 s. 61—62; ref. i
Kraft och Ljus 1955 s. 270). FÖ —Lr
Kondensortuber för saltvatten. Vid ett ångkraftverk i
Los Angeles har man i kondensorerna till fem olika
turbinaggregat gjort omfattande undersökningar över
hållbarheten hos olika tubmaterial. Den egentliga anledningen till
undersökningen var att man redan på tre år fick tuber av
aluminiummässing helt förstörda (jfr Tekn. T. 1954 s. 113).
Vattenhastigheten i tuberna var 2,1 m/s.
Man satte sedan åter in en sats aluminiummässingstuber,
men ej heller dessa var tillfredsställande varför man efter
8 000 h bytte ut dem mot tuber av amiralitetslegering av
flera olika typer. Redan efter 8 000—12 000 h var
emellertid samtliga dessa tuber pluggade eller utbytta mot
koppar-nickeltuber med ca 70 %> koppar och ca 30 °/o nickel.
Jämförande prov har sedan gjorts med de olika
materialen, varvid aluminiummässing med eller utan arsenik
höll i ca 7 år, under det att amiralitetslegeringarna, både
med fosfor och med arsenik, inte höll längre än ett år.
Dessa senare har man förut haft goda erfarenheter av vid
0,9 m/s vattenhastighet.
Såsom nämnts höll den första tubsatsen av
aluminiummässing endast tre år mot sju år vid de senare proven.
Anledningen till den snabba förstöringen av den första
tubsatsen kan vara att vattnet då var förorenat av svavelväte,
vilket det ej var vid de senare proven. Vidare är det möjligt
att den höga vattenhastigheten bidragit till förstöringen.
Med kopparnickeltuber erhölls goda resultat. Det visade
sig emellertid vid prov med sådant tubmaterial att
järnhalten i legeringen hade mycket stor betydelse. Medan
man med en 70—30 kopparnickellegering med < 0,2 °/o
järn fick frätning ner till halva godstjockleken och 42 °/o
materialförlust på 30 000 h, uppvisade legeringar med 0,4
—0,6 °/o järn mycket små frätskador med de flesta
punkt-frätningarna mindre än 0,12 mm djupa. Den amerikanska
specifikationen för material av denna typ, ASTM B 111-49,
som föreskrev maximalt 0,6 °/o järn, har av denna
anledning ändrats, så att ASTM B 111-54 föreskriver järnhalten
0,4—0,7 °/o.
Kopparnickelmaterialen har dock inte provats i
svavel-väteförorenat saltvatten. För att få ett något billigare
material provar man 90—10 kopparnickel med 1, 1,5 och
2 %> järn.
De goda erfarenheterna med kopparnickelmaterialet i
kondensortuberna har gjort att man även använder detta
material i saltvattenvärmeväxlare, där man med kallt
havsvatten kyler sötvatten för lagerkylning, vätgas- och
oljekylare.
Materialet 70—30 kopparnickel används också till
matarvattenförvärmare med tryck på 90—140 bar, upp till 230°G
matarvattentemperatur och 425°C temperatur på
avtapp-ningsångan. Till evaporatorer har man 80—20
kopparnickel vid upp till 9 bar och 290°G (H A Todhunter i
Power, mars 1955 s. 85—87). Wll
Böcker
Kosmos, bd 33 (1955), utgiven av Svenska
Fysikersamfundet. I distribution: Norstedts, Stockholm 1955. 180 s.,
ill. 12 kr.
Liksom i tidigare årgångar beskrivs först arbeten av årets
nobelpristagare i fysik, denna gång W Lamb och P Kusch.
Därefter följer uppsatser om Albert Einstein och R A
Millikan. En stor del av boken ägnas åt det internationella
geofysiska året 1957—1958 med uppsatser om
forskningsarbetets organisation, den kosmiska strålningen och
norrsken. Resten av utrymmet har fyllts med uppsatser om
atomenergi och atomfysik, nämligen om de högre
trans-uranernas framställning och egenskaper, uranförekomster
och uranindustri, isotopanalys av tungt vatten och
anrikning av isotoper genom utbytes- och destillationsmetoder.
Uppsatserna är som vanligt välskrivna och i denna
årgång ovanligt lättillgängliga för icke-fysiker. Bara de korta
beskrivningarna av nobelpristagarnas arbeten fordrar stora
kunskaper i fysik hos läsaren. Alla de andra uppsatserna
torde varje ingenjör kunna läsa med mycket god
behållning. De är dessutom intressanta och underhållande. SHl
Transformatorstationen und Schaltanlagen, av
Eberhard Rieger. Praktisches Wissen, Graz 1955. 211 s., 86
fig., 80 tab. 12 DM.
Transformatorstationer för större effekter och högre
spänningar behandlas utförligt i läroböcker i elektrisk
anläggningsteknik, sällan förekommer däremot mer
detaljerade diskussioner över nät- och industristationer.
Föreliggande handbok där huvudsakligen praktiska spörsmål
beträffande mindre anläggningar och lägre spänningar upp
till 30 kV analyseras bör därför vara välkommen.
Transformatorstationerna klassificeras efter
försörjningsområdets beskaffenhet och karaktär: landsbygd, städer
och industrier. Scheman och apparater anpassas till
stationsstorlek, inkoppling i nätet, driftsäkerhet och
kortslutningseffekt. Planlösningen sker på så sätt, att minsta
kringbyggda utrymme åstadkommes så att inga onödiga
utrymmen förekommer.
I boken beskrivs i första hand de vanliga konventionella
stationsutförandena med öppna ställverk, men samtidigt
poängteras de tekniska och ekonomiska fördelarna vid
användning av fabriksfärdiga, plåtkapslade stationer. Det
senare byggnadssättet lanserades av europeiska firmor för
länge sedan, men blev aldrig konsekvent genomfört, ty
man föredrog individuell planering. Fabriksmonterade
anläggningar utvecklades i Amerika och efter andra
världskriget har denna teknik influerat ställverksbyggandet på
den europeiska kontinenten. Alla större elektroindustrier
anstränger sig att skaffa lämpliga konstruktioner, ty
många elverk och industrier har numera accepterat
standardstationerna. Tyvärr behandlas däremot ej stationer,
där transformator och ställverksanläggningar
sammanbyggs i en enhet, "load-center unit stations", vilket är det
gängse utförandet av nätstationer inom tätbebyggda
stadsdelar i Amerika.
Boken innehåller ett rikligt tabellmaterial över t.ex.
brytförmågan beroende av driftspänningen för olika
brytar-utföranden, relativa kostnader för ställverk vid olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
