Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 30. 21 augusti 1956 - När, var och hur korroderar aluminium, av Göte Renman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
670
’ TEKNISK TIDSKRIFT
under mer än 40 år i Sverige. De har där satts
upp huvudsakligen i inlandet, men man börjar
numera alltmer använda dem såväl i marint
klimat som i industriklimat.
Allmän korrosion kan uppstå på en linas
yttersida. En spänd lina är i det närmaste tät, men
fukt, lösta salter och gaser kan dock tränga in
mellan trådarna och orsaka galvanisk korrosion,
varvid zinkskiktet först fräts bort. Därefter
beror den fortsatta korrosionens förlopp på vilken
av de båda metallerna, som blir anod under
rådande klimatiska betingelser. Spaltkorrosion och
galvanisk korrosion kan vidare uppstå vid
skarvar, klämmer, kopplingar m.m.
Linorna hänger emellertid fritt och spolas rena
av regn. De har vidare något högre temperatur
än omgivningen. Därför är de inte våta längre
tid och hålls fria från smuts. Det har också
visat sig att linornas yttre yta korroderar mycket
litet i inlands-, stads- och industriklimat samt
i marint klimat. Galvanisk korrosion har i de
allra flesta fallen inte uppstått.
I starkt marint klimat kan ferallinor utsättas
för galvanisk korrosion av aluminiumlagret
närmast kärnlinan. Detta kan inträffa på kobbar,
skär, i hamnar och på obevuxna strandremsor
intill havet, dvs. när linorna påverkas direkt av
det öppna havet. Man har emellertid funnit att
allvarlig korrosion inte uppstår ca 10 km från
stranden.
Den galvaniska korrosionen kan hindras
genom beläggning av stållinan med ett
korrosionsskyddande fett. Så länge detta finns kvar som
en smetig massa kan man påräkna ett gott
skydd. Brittiska försök visar att man genom
infettning av kärnlinan kan öka ferallinors
livslängd i starkt marint klimat med minst 10 år.
I betong
Aluminium, som gjutits in i betong, korroderar
något medan denna hårdnar. Angreppet är
närmast en etsning. Avfrätning, som leder till
påtaglig förtunning av godset, uppstår inte. Genom
etsningen blir adhesionen mellan betongen och
metallen god. Betong utomhus eller i vatten ger
något starkare etsning än torr betong inomhus.
Även i förra fallet kan dock ingjutning av
aluminium rekommenderas.
Etsningen kan hindras genom beläggning av
metallen med t.ex. klarlack,
zinkkromatgrund-färg eller bitumenfärg. Den sistnämnda har visat
sig effektivast. Dess vidhäftning blir dock
mindre god, om den anbringas i tjockt skikt.
Aluminium ingjutet i markfundament kan
liksom stål utsättas för galvanisk korrosion eller
korrosion genom läckströmmar. För att i sådana
fall förebygga allvarliga skador bör man isolera
aluminiumkonstruktionen från betongen, t.ex.
med bitumenfärg, eller från angränsande
metaller.
I fuktig luft och vatten
Fuktig luft påverkar endast obetydligt de
vanliga kopparfria aluminiumlegeringarna.
Undersökningar har visat att fuktighetsmättad luft av
40°C på 16 månader orsakar endast en viss
färgändring av renaluminium, Al-Mn-, AI-Mg- och
Al-Mg-Si-legeringar; på Al-Zn-Mg-legering
uppstår en mindre, jämn avfrätning.
Aluminium används allmänt till
ventilationstrummor i bostadshus, tvättinrättningar och
ladugårdar, vidare i värmeväxlare för återvinning
av värme ur fuktig luft från pappersmaskiner.
Metallen bör skyddas mot galvanisk korrosion
och spaltkorrosion.
I saltvatten och marin atmosfär har flera
aluminiumlegeringar mycket gott
korrosionsmotstånd. Detta gäller för Al-Mg- och
Al-Mg-Si-legeringar samt pläterade material i vilka
aluminiumplåten är av Al-Mn- eller Al-Cu-legering
och täckskiktet Al-Zn-legering resp.
renaluminium14. Inga angrepp har iakttagits på nitade
eller svetsade konstruktioner i vilka olika
aluminiumlegeringar ingått. I kraftigt marint klimat,
t.ex. överbyggnader på fartyg, bör aluminium
icke sättas i kontakt med andra material än
varmförzinkat eller sprutförzinkat stål.
Två skikt zinkkromatgrundfärg och en vanlig
beväxningsskyddsfärg som täckfärg eller ett
skikt av samma grundfärg och två täckskikt av
aluminiumfärg ger ett fullgott skydd åt de
nämnda legeringarna i saltvatten resp. marin
atmosfär. Beväxningsskyddsfärgen har ingen
skadlig verkan på aluminium när detta skyddas
av grundfärgen.
Bästa målningsresultat uppnås på en lätt
sand-blästrad eller i fosforsyrabad kemiskt rengjord
aluminiumyta. Galvanisk korrosion mellan
aluminium och varmförzinkat eller sprutaluminerat
stål kan hindras med ett kitt eller
packningsmaterial. Kittet får inte innehålla korrosiva
ämnen och måste behålla tillräcklig plasticitet
under den tid det skall fungera.
Filtpackningar skall impregneras med ett
neutralt ämne, t.ex. bitumen, som hindrar
vattenabsorption. Bästa resultat uppnås om
metallytorna bestryks med zinkkromatgrundfärg innan
springan tätas.
I sötvatten har man inte funnit något direkt
samband mellan korrosionen och vattnets halt
av klorid- eller sulfatjoner, fasta föroreningar
eller dess hårdhet eller totalalkalitet. Man vet
emellertid att redan spår av t.ex. Cu, Ni eller Pb
kan påskynda korrosionen, som vanligen består
i punktangrepp.
Många vattenledningsvatten — stillastående
eller med låg flythastighet — orsakar
punktfrät-ning på aluminium. I hårda vatten kan djupa
frätgropar uppstå, täckta med
korrosionsprodukter i form av aluminiumhydroxid ("nodular
pitting")7. Denna form av punktfrätning uppstår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
