Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 9 oktober 1956 - Dagens gummimaterial — och morgondagens, av Hans Palmgren - Oljelagringen i Sverige måste ökas, av Wll - Fiskets rationalisering, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
850
’ TEKNISK TIDSKRIFT
12. Stedry, P J, Abere, J F & Borders, A M: Fluorine-containing
polymers VII. 1,1-dihydroperfluoroalkyl acrylates: compounding and
properties of vulcanizates. J. Polymer Sci. 15 (1955) s. 558.
13. Jorczak, J S & Dworkin, D: Polysulfide liquid polymers. Mat.
& Meth. 41 (1955) maj s. 110.
14. Brooks, R E, Strain, D E & McAlevy, A: Chlorosul[onated
polyethylene. I. A new elastomer. India Rubber World 127 (1953)
s. 791.
15. Bayer, O, Müller, E, Petersen, S, Piepenbrink, H F &
Windemuth, E: über neuartige hochelastische Stoffe "Vulkollan".
Angew. Chem. 62 (1950) s. 57.
16. Peter, J: Die Einsatzgrenzen von Siliconkautschuk im
Ver-glcich zn einigen wärmebeständigen organischen Elastomeren.
Kautschuk u. Gummi 8 (1955) s. \VT 59.
17. IIamlin, II G: Rubber — A vilal factor in the modern air
weapon. Rubber World 132 (1955) s. 601.
18. Schallamacii, A: The abrasion of rubber. Proc. Phys. Soc.
Part B 67 (1954) s. 883.
19. Westermark, T: Radioaktiva isotoper i gummiteknik och
gummiforskning. Tekn. T. 83 (1953) s. 595.
20. Biard, C G & Sveti.ik, J F: Effect of severity of service ön
the relative abrasion resislance of natural rubber, GR-S-10, and
GR-S-100. India Bubber World 127 (1952) s. 363.
21. Relative head wear of \’ulcan 6, Viilcan 3 och Spheron 6 in
natural rubber under varying conditions of service. Cabot Carbon Co.
(1954).
22. De Decker, II C J & van Amerongen, G J: Weitere
Unler-suchungen an Naturkautschukreifen. Deutsche Kautschuk
Gesell-schaft Vortragstagung 21—23 Oktober 1954 in München.
23. Zapp, R L: Abrasion of butul rubber. Rubber World 133 (1955)
s. 59.
Oljelagringen i Sverige måste ökas. Ett markant drag
i vår bränsleförsörjning är förskjutningen från fasta till
flytande bränslen. Sålunda var 1939 förbrukningen av
flytande bränslen 1,5 • 10" ms och 1955 ca 9,3 • 10° m3. Särskilt
kraftigt har förbrukningen av eldningsoljor ökat. Av
mo-torbrännolja och eldningsolja, "mörka oljor", förbrukades
0,7 • 10° m3 under 1939, 5,5 • 10° m3 under 1954 och inte
mindre än 7,1 • 10ö m3 under 1955. Den kraftiga ökningen
1955 synes delvis bero på den kalla våren och otillräcklig
tillgång på vatten för kraftverken detta år.
En störning i bränsleimporten kan få synnerligen
vittgående följder såväl för produktionen och
kommunikationerna som för byggnadsuppvärmningen. Vår militära
försvarskraft försvagas dessutom, om det är brist på bränslen
och drivmedel.
Från statens sida har vissa åtgärder vidtagits för att
motverka följderna av en avspärrning. För att få till stånd en
viss lagring av flytande bränslen utfärdades 1938 en
förordning om handeln med vissa mineraloljor. Enligt denna
skall var och en som för försäljning här i landet
importerar, tillverkar eller från inhemskt oljeraffinaderi köper
olja, lagra viss del av den myckenhet, som han själv sålt
närmast föregående år. Förordningen har ej tillämpats på
dem, som själva importerar olja för egen förbrukning.
Lagringsplikten är för närvarande fastställd till 25 %> för
bensin och fotogen samt 15 %> för motorbrännolja och
eldningsolja. En lagring av denna storleksordning kan
dock inte trygga vår försörjning mer än under en kort tid,
och att oljelagren är otillräckliga framgick tydligt av
vintern 1955—1956. På grund av isbeläggningen runt våra
kuster måste då omfattande och komplicerade
landtransporter av olja företas, för att inte någon del av landet
skulle bli utan olja.
Behovet av en ökad oljelagring har framhållits av
Bränsleutredningen 1951, som bl.a. föreslagit att skyldigheten att
hålla lager av bensin och fotogen successivt skulle ökas
från 25 °/o till 45 °/o av årsomsättningen. Sedan har "1955
års oljelagringskommitté" tillsatts med uppgift att
framlägga förslag om den fortsatta lagringen av oljeprodukter.
Eftersom de lagrade oljeprodukterna bör omsättas, synes
det naturligt att en ökad lagerhållning i första hand
an-knytes till oljebolagen och deras kommersiella lagring.
Man bör dock inte enbart lita till oljeimportörerna som
lagerhållare, då man kan befara att lagren i så fall blir
koncentrerade till ett begränsat antal större
importhamnar, en koncentration som ur flera synpunkter inte är
önskvärd. Om emellertid större förbrukare av
eldningsolja, t.ex. något hundratal av landets mera betydande
industriföretag och oljeförbrukande statliga anläggningar,
också höll fasta reservlager av olja skulle detta
förmodligen innebära en ganska avsevärd utspridning av
lagringen. Skäl talar sålunda för att även större förbrukare, vilka
redan nu i åtskilliga fall har cisterner, lagrar olja i
förhållande till sin förbrukning. I direktiven för
oljelagrings-kommittén betonas också, att kommittén bör överväga, i
vilken utsträckning dylika konsumenter samt icke
reguljära oljeimportörer, raffinaderier och övriga
producenter bör åläggas lagringsskyldighet.
Från ett särskilt anslag har hittills beviljats statsbidrag
för uppförande av bombsäkra cisternanläggningar. Det är
självfallet ett både civilt och militärt önskemål, att i varje
fall de mest eldfarliga oljorna såsom bensin och fotogen
kan lagras skyddat. Huruvida man i fortsättningen även
kan tänka sig andra former av skyddad lagring är
föremål för en särskild undersökning.
I direktiven för oljelagringskommittén förutsattes vidare
att merkostnaderna för den ökade lagringen skall få
komma till uttryck i priserna på oljeprodukterna. Detta är i
och för sig en naturlig följd av att lagringen anses böra
knyta an till den löpande omsättningen.
Inte minst i nuvarande läge på penningmarknaden med
skärpta krav på investeringsbegränsningar blir det
bekymmersamt att finansiera en utbyggnad av oljelagringen. Vår
försörjningssituation tillåter emellertid inte något uppskov
med en sådan utbyggnad. Det förefaller uppenbart, att
både det allmänna, oljehandeln och konsumenterna måste
hjälpas åt för att genomföra den för hela folkhushållet
nödvändiga förstärkningen av vår beredskap på detta område
(M Silfverstolpe i Departement och Nämnder 1956 h. 15
s. 269—273). Wll
Fiskets rationalisering. Fisket är fortfarande i ett
primitivt stadium i jämförelse med t.ex. åkerbruket.
Fiskerinäringen bör emellertid kunna drivas med samma
effektivitet och säkerhet som jordbruket fastän man
naturligtvis inte kan hoppas att "odla" alla hav och sjöar. Man
kan emellertid bedriva fiskavel på i princip samma sätt
som används inom boskapsskötseln.
I dag står vi långt från detta mål fastän regeringarna i
många länder tagit ett första steg mot det genom reglering
av fisket i form av förbud mot fångst av vissa fiskslag
under vissa årstider, föreskrifter för fångstredskap och
begränsning av årsfångstens storlek (t.ex. av val).
Fiskets rationalisering försvåras genom att inget land
råder över haven och livet i dem (till och med
territorialvattnens gränser är omtvistade), att 75 % av jordytan är
täckt av vatten och kännedomen om livet i detta jättestora
område är starkt begränsad samt genom att det vetande
man har om fisket är otillräckligt för dess effektiva
skötsel i nationell eller internationell regi.
Enligt tillgängligt statistiskt material hämtas bara 10 %>
av de av mänskligheten förtärda animaliska äggviteämnena
ur jordens vatten. Efter vad som i dag är känt borde
dessa kunna ge mycket mer livsmedel och industriråvaror.
Man uppskattar t.ex. att 10 Mt tång växer vid Skottlands
kuster och att man av den bör kunna skörda 1 Mt/år som
skulle ge 70 000—110 000 t/år kolhydrat. Upptäckten av
nya fiskeriplatser under senare år antyder att haven
innehåller mycken okänd rikedom.
I dag är den totala, årliga fångsten av fisk, skaldjur och
molusker ca 27 Mt vilket är 5 Mt mera än 1938. Många
havsbiologer anser att den kan ökas till ca 50 Mt inom
loppet av ca 20 år. För att kunna öka produktionen måste
vi emellertid veta mycket mer än nu om resurserna. Dessa
studeras av en grupp havsbiologer vid Food & Agriculture
Organization of the United Nations (enl. FAO). SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
