Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 38. 16 oktober 1956 - Ingenjören och brandskyddet, av Ragnar Götherström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 oktober 1956
865
Ingenjören och brandskyddet
Kapten Ragnar Götherström, Stockholm
Att brandskyddet, både det förebyggande och
släckande, är något, som berör snart sagt varje
ingenjör, torde väl numera stå klart för oss alla.
Tidens rastlösa tekniska utveckling tvingar
ingenjören att befatta sig med brandskyddsfrågor
i väsentligt högre grad än kollegan för endast
något decennium sedan. Ständigt uppkommer
nya brandtekniska spörsmål, ofta av invecklad
art, vilka måste påkalla skärpt uppmärksamhet,
om ej alltför stor livs-, brand- och i vissa fall
även explosionsfara skall uppstå (Tekn. T. 1955
s. 677).
Ingenjören måste visa intresse för
brandskyddets krav samt skaffa sig erforderliga kunskaper
häruti, vilket kanske bättre sker genom att
inhämta och tillgodogöra sig de erfarenheter, som
kan utvinnas av timade eldsvådor och
eldsvådetillbud än att sitta på skolbänken, även om
obligatorisk brandskyddsundervisning i högre och
lägre tekniska skolor är önskvärd, för att ej
säga nödvändig.
Brandtekniska synpunkter på stadsplanering
Stadsplaneteknikern måste se till, att nya
samhällen planeras så, att de ej ens under vidriga
släcknings- och väderleksförhållanden kan
drabbas av så svåra katastrofeldsvådor, som för
endast några decennier sedan ej var alltför
ovanliga i de skandinaviska länderna. Han måste
hindra det hopträngda byggnadssätt, som
närmast var skulden till dessa. Men det gäller för
honom att i stadsplaneförslagen icke blott
reglera bostadsområdena i vad gäller byggnadernas
inbördes avstånd, byggnadernas höjd o.d. Han
måste hindra att brandfarliga industri- och
magasinsområden, större upplag av trävaror,
eld-farliga oljor o.d. kommer för nära
bostadsbebyggelsen utan skiljes därifrån genom park- eller
andra skyddsbälten.
Byggnadstekniskt brandskydd
Vederbörande arkitekt och byggnadstekniker
svarar ju för att byggnaderna uppföres enligt
gällande statliga och kommunala föreskrifter,
men den senare skall även såsom konstruktörer,
byggmästare eller byggnadskontrollant vaka över
en mångfald brandtekniska byggnadsdetaljer,
som kanske kan vara av avgörande betydelse för
att hindra brands uppkomst eller alltför stora
614.84
699.81
spridning samt även är nödvändiga för att
säkerställa byggnadernas utrymning i händelse av
brand (Tekn. T. 1955 s. 694).
Byggnadsmaterial
Redan vid den första planläggningen av en
byggnad bör arkitekten, byggnadsingenjören
eller byggmästaren i samråd med
uppdragsgivaren och helst även med den kommunala
brandchefen eller annan brandskyddssakkunnig
diskutera valet av byggnadsmaterial. På detta ur
brandsskyddssynpunkt dominerande spörsmål
har ju länge rått och råder väl fortfarande de
mest varierande åsikter. Trots att man i de
skandinaviska länderna har god tillgång på trä
går den tekniska utvecklingen obönhörligt mot
mera brandsäkert byggnadssätt, såsom följande
exempel visar.
Det allmännare införandet av maskiner, som
tröskar säden ute på fälten, har medfört ett
snabbt stegrat behov av stora
spannmålslagerhus, försedda med elevatorer, torkar och
renseri-maskiner. När man från brandskyddshåll
framhöll, att alltför stora spannmålsmagasin av trä
kunde innebära brandfara för omgivningen och
att en större förlust av spannmål särskilt under
allvarstid kunde menligt inverka på
folkförsörjningen, varför de största spannmålslagerhusen
borde ges ett mera brandsäkert byggnadssätt,
fick man förr vanligen det svaret, att man hade
ej råd att bygga i brandsäker konstruktion. När
Fig. 1. Brand i sågverk med träbyggnader.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
