Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 6 november 1956 - Långdistansförbindelser med spridningssignaler, av Gösta Carlson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
952
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 9. Schematisk koppling av slutsteg i en
jonosfärsprid-ningsstation.
ledarvåglängd. Dämpningen inom det 4 MHz
breda passbandet är mindre än 0,2 dB, medan den
redan vid 10 MHz frekvensavvikelse uppgår till
ca 40 dB. Vanligen är frekvensseparationen
mellan sändare och mottagare av storleksordningen
någon procent, varför den icke önskade signalen
även i detta fall dämpas ca 80 dB. Vidare
används oftast olika polarisation för sändning och
mottagning vid radiolänkar utnyttjande
signalspridning i troposfären, vilket ger en dämpning
av storleksordningen 30 dB, medan endast
horisontalpolarisation tycks användas vid
radiolänkar som utnyttjar signalspridning i
jonosfären.
De högeffektsrör, som användes vid
spridnings-signallänkar, ger uteffekten 1—10 kW. För det
lägre frekvensområdet finns tetroder, som vid
40 MHz ger en uteffekt av ca 20 kW. Ofta
består slutsteget av två parallellkopplade tetroder,
då ett högt signal-brusförhållande önskas.
Dessutom kan man med ett särskilt
kopplingsförfarande, fig. 9, öka driftsäkerheten något.
Havererar ena slutsteget fungerar fortfarande
sändaren, även om uteffekten sjunkit ca 3 dB.
Vid radiolänkar utnyttjande signalspridning i
troposfären inom frekvensområdet 600—1 000
MHz används mestadels klystroner som
slutförstärkare. Förstärkningen i dessa rör uppgår till
mellan 30 och 50 dB, varför kravet på driveffekt
blir ytterst ringa. Vanligen användes trioden 2C39
(planelektrodrör) som drivrör i dessa sändare.
Klystronerna kan ha inbyggda eller yttre
kavi-teter. Det senare möjliggör ett något större
av-stämningsområde, vilket gör dessa rör något
mer flexibla. Båda rörtyperna är ganska robusta
och uppges hålla 4 000 h. Kopplingsfönstren är
av keramiskt material i stället för glas, vilket
bl.a. ger större motståndskraft mot chockvågor
och små förluster.
Mottagarna måste givetvis ha en låg brusfaktor
för att ett acceptabelt signal-brusförhållande
skall kunna erhållas. I synnerhet gäller detta vid
radiolänkar utnyttjande signalspridning i
troposfären, där mottagarens egenbrus helt
bestämmer känsligheten. Vanligen användes för den
skull något stegs högfrekvensförstärkning före
blandningen. Inom området 600—1 000 MHz
förekommer ofta en triod av typen WE416B
(planelektrodrör) som förförstärkare. Härvid
erhålles 9 dB brusfaktor vid 1 000 MHz och vid
speciellt rörurval kan 5 dB uppnås. Efter detta
förstärkarsteg följer en kristallblandare och en
lågbrusig mellanfrekvensingång.
För diversitetsmottagningen användes några
olika principer, av vilka två här skall beröras i
korthet. Enligt den första, fig. 10, summeras de
båda signalerna linjärt före
frekvensmodula-tionsdetektorn, varför signalerna måste vara
fasriktiga vid summationen. Detta åstadkommes
med det faskännande steget och den variabla
oscillatorn. Enligt den andra metoden, fig. 11,
utväljes den för tillfället kraftigaste signalen
genom en signal-brusjämförelse. I realiteten
kommer i det närmaste kvoterna mellan signal
och brus för mottagarna att summeras
kvadratiskt i katodföljaren på kombinatorns utgång,
varför denna typ av diversitetsmottagare kallas
"ratio squarer". Den senare metoden ger en
något större vinst än den förra, fig. 6.
Vid talkanalsöverföring på radiolänkar
utnyttjande signalspridning i jonosfären används för
närvarande enkelt sidbandsmodulering och vid
fjärrskriftsöverföring någon form av
frekvens-skift. Inom detta område har utvecklats ett
mycket bandbreddssparande system, vilket dock
kräver en mycket hög frekvensstabilitet samt
mycket goda separationsfilter. Vid radiolänkar
utnyttjande signalspridning i troposfären har
hittills nästan genomgående använts
frekvensmodu-lation. Ett puls-tid-modulerat system för 24
talkanaler har dock prövats över en mindre
försökssträcka.
Fig. 10. Diversitetsmottagare,
"linear adder".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
