Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 13 november 1956 - Andras erfarenheter - Mikronäring och metallkelat, av SHl - Aluminiumvärmeslingor för tankfartyg, av Wll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
988
TEKNISK TIDSKRIFT
Andras erfarenheter
Mikronäring och metallkelat. Alla organismer behöver
små mängder järn, zink, kobolt, koppar, mangan och
molybden. Dessa metaller hör till den grupp av element som
brukar kallas mikronäring (Tekn. T. 1950 s. 541) därför
att mycket små kvantiteter av dem räcker till. Brist på
dessa metaller eller överskott på dem vållar
sjukdomssymtom hos växter eller djur (Tekn. T. 1951 s. 315).
Sålunda leder t.ex. otillräcklig tillgång på järn till kloros
hos växter, en bristsjukdom vid vilken bladen gulnar helt
eller fläckvis. Orsaken härtill är att järnjon är en
nödvändig katalysator vid växternas klorofyllsyntes. Inga
förändringar, orsakade av koboltbrist, har iakttagits hos
växter, men djur visar anemisymtom och magrar, om de inte
får tillräckligt mycket kobolt i födan. Samma symtom
uppstår vid järnbrist, medan zinkbrist vanligen försämrar
djurs tillväxt.
En riktig balans mellan mikronäringens viktigaste
element är också av stor betydelse, överskott på ett av dem
kan vara mycket skadligt genom att utnyttjandet av ett
annat element hindras. Sålunda kan växter bli
kopparför-giftade varvid först järn trängs bort så att en
koppar-inducerad kloros uppstår. En liknande mekanism gör att
man kan böta en sjukdom hos kreatur, orsakad av
överskott på molybden, genom att utfodra dem med koppar.
Man har funnit att mikroelementen är nödvändiga för
aktivering av många enzym. I dessa kan metallen vara
antingen fast eller löst bunden vid den organiska delen.
Representanter för den förra gruppen är kelat av
järn-porfyrintyp, t.ex. cytokrom, katalas och hemoglobin (Tekn.
T. 1955 s. 1032); vitamin B12 innehåller en
kobolt(III)-por-fyrinstruktur som troligen ingår i ett biologiskt
enzymsystem.
I den andra typen av enzym är metallen så löst bunden
att en jämvikt råder mellan dess koncentration i kelatet
och dess jonkoncentration i en omgivande lösning. För att
enzymet skall ha största aktivitet är det då nödvändigt att
metalljonkoncentrationen i omgivningen hålls över en viss
kritisk gräns. Därför kan ämnen, som fäller ut eller bildar
stabila komplex med metallen, orsaka dissociation av
enzymet som härvid inaktiveras.
Sålunda kan fosfat (vid relativt högt pH), oxalat,
fluorider och cyanider fälla eller binda metallen så att inget
aktivt enzym uppstår. Etylendiamintetraättiksyra (EDTA)
bildar ett så stabilt kelat med koppar att den hindrar
bildning av askorbinsyraoxidas. Därför kan den användas som
antioxidationsmedel för askorbinsyra.
Andra kelat är emellertid så pass instabila att de tillåter
bildning av enzym med de i dem ingående metallerna; de
kan då tjäna som källa för metallerna i löslig form. Ett
exempel härpå är användning av kobolt-EDTA-kelat vid
strålsvampars (t.ex. Streptomyces) och vissa gramnegativa
bakteriers syntes av vitamin Bja som därför kan erhållas
som biprodukt vid tillverkning av streptomycin och
aureo-mycin.
I regel finns mikronäring i tillräcklig mängd, men inom
vissa områden har brist på något mikroelement uppstått,
eller också förekommer det i sådan form att det är
otillgängligt för växterna. Alla de tidigare nämnda
mikroelementens lösliga salter hydrolyseras lätt till hydroxider, och
de ger svårlösta salter med t.ex. kolsyra och fosforsyra.
Trevärt järn överförs sålunda vid och över pH 4 till
svår-löslig järn (III) hydroxid, koppar ger svårlösliga basiska
salter och övriga tvåvärda metaller bildar svårlösliga
hydroxider vid eller under pH 7. Många av de anjoner som
förekommer i biologiska system ger svårlösliga salter med
mikroelementen, nämligen fosfat, karbonat och oxalat.
Minskning av pH ökar i regel dessa salters löslighet, men
även i sur lösning är vissa av metallernas salter mycket
svårlösliga, t.ex. basiska järn (III) salter.
Vidare kan utfällda salter med tiden anta en så stabil
kristallform att de är praktiskt taget olösliga när
betingelserna ändras så att de nyfällda skulle vara lösliga.
Ny-fälld järn (III) hydroxid löses t.ex. lätt i utspädda
oorganiska syror, men om fällningen får stå längre tid eller
upphettas under relativt kort tid, övergår den till en form
som det tar timmar eller dygn att lösa upp.
Om nödvändiga mikroelement saknas i jorden eller finns
där i för växterna otillgänglig form, kan man böta bristen
genom att tillföra ett lämpligt kelat av den felande
metallen. Härvid måste kelatet ha så stor stabilitet att olösliga
salter av metallen inte kan uppstå i jorden, men det får
inte vara så stabilt att metallen inte kan frigöras ur det i
växterna.
Experimentellt har man funnit att
etylendiamintetraättiksyra (EDTA) och hydroxietyletylendiamintetraättiksyra
(HEDTA) är tillfredsställande bärare för järn(III)jon,
medan EDTA med framgång har använts som bärare för Cu2+,
Zn2+, Mn2+ och Co2+. Järn (III) kelatet av EDTA är mycket
stabilt i måttligt sur, neutral och svagt alkalisk lösning,
dvs. vid pH 1—8 men instabilt vid högt pH. Därför kan
det inte användas på alkaliska jordar, men för sådana har
HEDTA-kelatet visat sig tillfredsställande. Alla de övriga
mikroelementen, utom möjligen molybden, kan göras
tillgängliga för växterna som ke^t.
Ett av de fundamentala problemen vid användning av
ke-latbildare som bärare för metalljoner i jord är huruvida
metaükelatet i oförändrat skick absorberas av växterna
och på vad sätt det då kan inverka på dessas
ämnesomsättning. Man har funnit att järn (III) kelatet av EDTA
absorberas som sådant. När metallen utnyttjas frigörs EDTA i
växten och kan då binda någon annan nödvändig metall
varigenom en sekundär brist uppstår.
Dessutom är det tänkbart att kelatbildaren ändrar
ämnesomsättningen i växten vilket kan ha allvarliga följder
därför att växterna inte liksom djuren snabbt kan göra sig
av med överskott på kelatbildare. I praktiken har det
emellertid visat sig att växter behandlade med järn
(III)-, kelat av EDTA är friska och frodiga vilket antyder att
växterna kan förstöra kelatbildaren på något sätt.
Man vet att järn (III) kelatet av EDTA är ljuskänsligt. I
en utspädd lösning, som utsätts för solljus, överförs järnet
till tvåvärt, medan EDTA förstörs genom oxidation. Det
kan därför hända att EDTA avlägsnas i växternas blad
som ju är byggda för utnyttjande av solljusets energi (E J
Haertl i Agricultural & Food Chemistry jan. 1956 s. 26
—32). SHl
Aluminiumvärmeslingor för tankfartyg.
Värmeslingorna i tankfartyg borde om möjligt uppfylla följande krav.
De måste överföra önskad värmemängd från ångan i rören
till oljan i tankarna. Vidare bör de kunna motstå
korrosion av olika petroleumprodukter, från högoktanig
bensin till olika typer av råolja, som de kan bli utsatta för.
Anläggningen måste även kunna motstå korrosion från
den växlande saltvattenbarlasten. Dessutom måste
anläggningen ha så låg vikt som möjligt, kunna motstå
fartygets rörelser och vara så motståndskraftig mot stötar
som möjligt. Detta senare är speciellt viktigt för
krigsfartyg-
Utvecklingen av värmeslingor i tankfartyg har genomgått
tre huvudfaser baserade på användning av olika material,
nämligen mjukt stål, gjutjärn och lättmetall.
Mjukt stål har använts i mycket stor utsträckning, men
stålrören tillfredsställer inte kraven på
korrosionsbeständighet. Vanligast är ca 60/50 mm heldragna rör och
värmeöverföringen från ett sådant är ganska effektiv och vikten
någorlunda acceptabel. Anläggningen är motståndskraftig
mot rörelse’r och slag, och dessutom är monteringen lätt.
Priset för en anläggning torde fortfarande vara det
förmånligaste.
Gjutjärnsrör har kommit till användning på grund av
större korrosionsbeständighet både mot
petroleumprodukter och saltvatten. Dessa rör finns i flera typer, såväl van-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
