Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 13 november 1956 - Andras erfarenheter - Armeringsmaterial för plaster, av SHl - Framställning av duktil krom, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
990
TEKNISK TIDSKRIFT
givet ändamål. De vanligaste materialtyperna är
emellertid väv, mattor och lösa fibrer.
Väv är dyrare än ovävt material; den kan anpassas för
många olika ändamål genom variation av garn- och
väv-typ. Mattor består av korta, oregelbundet lagda fibrer,
sammanbundna med ett hartslim e ler mekaniskt genom
stickning. De har lika stor hå lfasthet i alla riktningar i
mattans plan. Stickade mattor är mjukare än limmade,
men de senare är starkare. Väv och mattor används
vanligen till laminat, medan lösa fibrer av ulltyp eller förgarn
utnyttjas som armering i formpressade artiklar.
På senaste tid har man börjat tillverka papper av glas,
syntetfibrer och asbest. Det erhå ls på i princip samma sätt
som vanligt papper, dvs. genom att korta fibrer i
vatten-suspension bringas att packa sig till ett skikt av önskad
tjocklek på en vira.
Lågtryckslaminat har hittills ägnats största intresset. Man
har arbetat inte bara med nya och bättre sätt att använda
den traditionella glasfibern utan också med utveck ing av
metoder att utnyttja andra fibrers unika egenskaper. Det
är dock inte troligt att någon av de nya fibrerna kommer
att ersätta glas som allmänt använt armeringsmaterial.
Glasfiberväven och g’asfibermattan, som mest används
för lågtryckslaminat, har i huvudsak bibehål it sina
konstruktioner under årens lopp. De ändringar som vidtagits
har i regel gått ut på anpassning till speciella ändamål. En
matta som nyligen släppts ut i USA består t.ex. av
fiberknippen av silketyp lagda i spiraler. Den används på
samma sätt som den vanHga kortfibriga mattan men tål
djupare dragpressning och ger ett mera dekorativt mönster åt
plastytan. Man tillverkar vidare mattor i alla bredder upp
till 2,15 m och har utarbetat en ny metod för tillskärning
av mattor efter kundens önskan.
Vid utvecklingen av glasfiberväven har man strävat att
öka dess hållfasthet och jämnhet, att ge den en god yta
och att öka dess lätthanterlighet. Man har fastställt att
fibrerna bör vara para’lella i en vävkonstruktion för
största hårfasthet hos slutprodukten. På senaste tid har man
sålunda börjat tillverka relativt billig väv av förgarn som
ger laminat med stor hållfasthet på grund av att fibrerna
är parallella i garnet. Man gör också väv med varp av
grovt förgarn och väft av mycket fint garn.
För att undvika den böjning av garnet, som uppstår i en
vanlig väv, tillverkar en amerikansk firma en ny vävtyp,
bestående av varp och väft i skilda skikt som läggs på
varandra och hålls samman av en fintrådig, gles väv,
utgörande bara 7 °/o av materialets vikt. Vidare görs stickat
glasfibermaterial som är särskilt användbart till föremål
med oregelbunden form. Numera har man börjat använda
asbestfilt till lågtryckslaminat.
Först på senaste tid har konstfibrer fått nämnvärd
användning som armeringsmaterial; tidigare har egentligen
bara nylon utnyttjats. Detta har som bekant god
hållfasthet och utmärkta elektriska egenskaper. Man använder
t.ex. väv av nylonull till laminat för elisolering vid hög
luftfuktighet, och väv av nylonsilke ger lågtryckslaminat
med särskilt stor slagseghet.
Rayon används också i någon utsträckning till laminat.
Polyesterfiber (Dacron, Terylene), akrylfibrer (Orion,
Acri-lan, Dynel), höghållfast acetatfiber och Teflon-fiber kan
väntas få användning för specialändamål. Man tillverkar
t.ex. en filt av Dacron av ett kardat flor som i en maskin
stickas med sina egna fibrer. Materialet är lätthanterligt och
har stor hå’lfasthet. Dess homogenitet möjliggör
tillverkning av laminat med jämn tjocklek och ovan igt jämn yta.
Filten kan också dragpressas varigenom förformning kan
undvaras. Den rekommenderas till formpressade detaljer.
Högtryckslaminat tillverkas alltjämt till allra största
delen enligt beprövade metoder. Man är inom detta område
inte särskilt angelägen att prova nya material då man
härvid vanligen behöver ny apparatutrustning och måste
ändra arbetsmetodiken.
Asbestmaterial har använts i högtryckslaminat under
minst 17 år. De finns i flera former, t.ex. väv, filt av
mekaniskt spjälkat och kardat material samt papper gjort av
långa fibrer som framställs enligt en kemisk metod. Filten
används särskilt till fenolhartser. Papperet har mycket
stor sträck- och formbarhet både i vått och torrt tillstånd.
Det är särskilt användbart till tunna laminat. Det kan
utnyttjas ensamt e’ler tillsammans med glasfiberväv som
mellan- eller ytskikt. Härvid har asbestfibern benägenhet
att sprida sig och omge g’asfibergarnet varvid detta
skyddas mot nötning genom kontakt med angränsande glas.
Glasfiberväv har använts till högtryckslaminat under
någon tid och enligt en amerikansk uppgift är detta alltjämt
dess största avsättningsområde. I silikonlaminat för upp
till 260°G är glasfiber ett av de få armeringsmaterial som
tål lika hög temperatur. Epoxiglasfiberlaminat har fått
växande användning till tryckta kretsar på grund av dess
stora hållfasthet och goda elektriska egenskaper.
Genom att man på senare tid fått bättre plaster för
hög-tryckslaminering, t.ex. epoxihartser, silikoner och
diallyl-ftalat, tycks emellertid intresset för nyheter ha vuxit.
Dessa hartser har nämligen större värmeresistens och
bättre elektriska egenskaper under ogynnsamma
betingelser än de hittills använda, och det är då allt skäl att välja
armeringsmaterial som har lika goda egenskaper som
plasten. Vidare bör papper av glas- och syntetfibrer vara
av intresse vid tillverkning av isolermaterial. Slutligen
håller man på med utveckling av en kommersiell metod
för kalandrering av Dacron-, Orion- och nylonflor till
tunna ark, lämpliga för högtryckslaminering.
Blandningar för formpressning av plast och
armeringsmaterial har under många år använts i stor utsträckning.
På allra senaste tid har intresset för denna teknik vuxit,
framför allt genom att den utnyttjas i stor skala inom
bilindustrin. Man blandar plast (vanligen en polyester),
armeringsmaterial (g’asfiber eller sisal) och katalysator m.m.
till en kittliknande massa som kan formpressas i heta
metallformar vid relativt lågt tryck. Som armeringsmaterial
används mest glasfiber; sisal är billigare men har mycket
mindre hållfasthet.
På grund av svårigheterna att hantera blandningen har
den vanligen gjorts hos tillverkaren av plastdetaljerna,
men på senare tid har flera lätthanterliga och
lagringsbara blandningar blivit tillgängliga. Glasarmerade
fenolharts-, melaminharts- och silikonblandningar finns i
handeln, och även blandningar med termoplaster har börjat
användas i betydande utsträckning, t.ex. glasarmerad
styrenplast och etylcellulosa. Man experimenterar också med
Dacron-armerad polystyren och Orlon-armerad akrylplast.
Av stort intresse som armeringsmaterial i blandningar är
flingor och mikroballonger av glas. De förra erhåller man
genom att blåsa ett rör eller kula av glas till 2,5—5 p,
väggtjocklek och sedan krossa materialet.
Mikroballongerna tillverkas i kornstorlekar på 0,15—0,8 mm, har en
partikeltäthet på 0,4—1,6 g/cm3 och en volym vikt på 32—
56 kg/m3.
Båda dessa material är så nya att deras användbarhet
ännu inte kan bedömas. Tillverkaren av mikroballongerna
framhåller att dessa har synnerligen goda elektriska
egenskaper och mycket stor tryckhållfasthet varför de med
fördel bör kunna användas som armeringsmaterial i
epoxi-och esterplaster (Modern Plastics febr. 1956 s. 81—86,
210—224). SHl
Framställning av duktil krom. I- Australien har man
sedan 1946 sökt nya legeringar och tillverkningsmetoder
för gasturbinskovlar som ersättning för de nuvarande vilka
innehåller de relativt svårtillgängliga metallerna nickel,
kobolt och niob. Härvid har man särskilt uppmärksammat
krom och kromlegeringar som kan väntas ha god
hållfasthet och resistens mot oxidation. Det har också visats
att krom vid 1 000°C har större förhållande mellan
kryp-brottgräns och täthet än ett betydande antal andra rena
metaller.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
